Den har kallats den nya bruksdöden, krisen för landsortstidningarna. Dala-Demokraten lägger ner alla lokalredaktionerna.Det spelar ingen roll hur mycket synkronisering med Mittmedia man säger sig ska ha eller hur många tomma löften som ges – alla lokalkontor är alla, tio till antalet. Kvar blir redaktionerna i Falun och Borlänge. Två tredjedelar av de anställda får gå – 50 av 76.
Tidningens namn till trots – det blir en ny form av demokrati, urholkad och centraliserad.
Jag skymtade en av Dala-Demokratens journalister i somras på en kurs i Nås. Hon var jättestressad på grund av allt hon skulle hinna täcka in under den dagen och hann inte vänta på pausen utan stövlade rakt in i kursen, hann heller inte prata med någon av kursdeltagarna utan i princip bara ta en bild.
Efter rekordbantningen lär väl det personliga mötet och besöken vara så gott som uteslutna.
Mediabolaget Västkusten, där Hallands Nyheter, Hallandsposten, TTELA, Bohusläningen och Strömstads Tidning ingår, gör sig av med 50 anställda. Mittmedia är en koncern med 17 tidningar över ett gigantiskt geografiskt område (Örnsköldsviks Allehanda, Östersundsposten, Sundsvalls Tidning, Dagbladet, Ljusdals-Posten, Gefle Dagblad m fl) och 500 anställda. Nu blir det ett enda mediabolag med en enda redaktionsorganisation.
För att nämna några exempel i varselfloden landet runt: Nerikes Allehanda 26 journalisttjänster bort, VLT 14, Arboga Tidning 2 Länstidningen Södertälje 5 tjänster, Norrtelje Tidning 3 tjänster, Upsala Nya Tidning 15. Östra Småland ska skära bort 5 miljoner kronor.
Det handlar om jobben, om journalistikens innehåll, om det lokala samhällets möjligheter att överhuvudtaget höras.
Det är inte bara landsortstidningarna som drabbas. Den största krisen är troligtvis på Svenska Dagbladet som gör sig av med 60 tjänster via ”naturlig avgång”. Hela sportredaktionen läggs ner!
Som i alla branscher ersätts fasta anställningar av osäkra jobb – bemanningspersonal och frilans. Det har redan varit väldigt vanligt inom media. Även denna utveckling är en inskränkning i demokratin. Det kan vara ännu svårare för en enskild journalist att komma med något som bryter mot tidningens ledaråsikter om man inte har en fast anställning att luta sig mot.
Statsvetaren Maria Wendt har kommit ut med en omfattande kritik mot mediautvecklingen i bokform (Politik som spektakel, recenserad i Offensiv nyligen). Utvecklingen mot allt kortare och analysfria nyheter går i en hisnande fart.
Grävande journalistik prejas ut av direktsändningarnas utbredning. Reklamen tar en allt större plats.
Ändå skyller tidningsägarna på minskande annonsintäkter. Troligtvis är det så att papperstidningar förlorar i konkurrensen med internet och sociala medier. Dala-Demokraten har haft röda siffror i boksluten ett längre tag. Svenska Dagbladet gjorde däremot en vinst på 92 miljoner kronor 2011.
Rättvisepartiet Socialisterna kräver att fackföreningarna tar strid för jobben.
På 1980-talet genomförde grafikerna på DN en rad vilda strejker, vilket satte press på ledningen och en del av grafikerna fick stöd att omskola sig för den nya tekniken. Något liknande behövs igen. Med tanke på att vi påstås leva i ett s k mediasamhälle är det absurt att så många journalister och andra tidningsarbetare får sparken.
Motsatsen till dagens kortsiktiga vinstsamhälle för rika ägare vore ett socialistiskt samhälle som är byggt för största möjliga demokrati. Man skulle till exempel kunna tänka sig att alla tidningar skulle ha tillgång till statliga tryckerier för en låg kostnad och på det sättet kasta annonser och reklamberoendet i historiens papperskorg.
Elin Gauffin
