Hbt-kampen som bortblåst under Prideveckan
I två veckor har regnbågsflaggorna vajat i vinden i försommarens soliga Göteborg. Hbtq-festivalen var tillbaka i staden och i år gick det under namnet West Pride.
På plats i Bältespännarparken fick alla vara med; de etablerade partierna på högerflanken stoltserade med sina tält och nytryckta skyltar med partisymbolen passande nog gjord i regnbågsfärger. Polisen hade kört upp en av sina bussar på gräset som de veckorna innan jagat ut flyktingar ur landet med och den vindruta som de tidigare dekorerat med asylaktivister var nu prydd med en Prideflagga. Det kan inte annat sägas än att det vilade en provocerande stämning över den annars så viktiga och gemytliga Pridefestivalen. Det handlade inte längre bara om hbt-kamp.
Men på mötesplatsen The Rest på kvinnofolkhögskolan skapades en alternativ Pridefestival.
Arrangörerna menade att Pridefestivalen saknar politisk sprängkraft och behöver ta ansvar för maktordningar och ge utrymme åt fler röster.
De anordnade bland annat panelsamtal för att diskutera hbt-kamp och intersektionalitet.
Rättvisepartiet Socialisterna höll ett möte under temat ”Socialisters roll i den globala kampen för hbt-rättigheter” och var på plats utanför festivalområdet för att uppmärksamma hbt-flyktingars situation såväl nationellt som internationellt.
Under festivalens sista dag gick traditionsenligt Regnbågsparaden av stapeln och som även i år gick från Operan och sträckte sig längs med Avenyn och hela vägen till Liseberg. 70 000 åskådare kunde se det färgsprakande pärlband av 15 000 människor som spelade musik, dansade och hyllade mångfalden. Det rådde en fantastisk stämning i paraden som fyllde Göteborgs gator, men den tystnad som råder på årets 364 andra dagar är oroväckande.
Caroline Holmgren
