2007-12-05 13:10:14




Högerregeringen river och plundrar i ett tempo som överraskat många. Under valkampanjen 2006 profilerade sig moderaterna som ”det nya arbetarpartiet”. Reinfeldt lovade att satsa minst lika mycket som socialdemokraterna på vård och omsorg, uttalade sig mot försämringar av arbetsrätten och förnekade indignerat planerna på att sälja ut storsjukhusen. Den nya profileringen, i likhet med t ex Sarkozys i Frankrike, vill ge sken av att man tar avstånd från det egna partiets tidigare politik och står för något nytt/modernt.

Moderaternas nuvarande partisekreterare Per Schlingmann har gjort en ordlista för de nya moderaterna. De ska säga förbättra istället för förändra, mångfald istället för privatisering, löna sig att arbeta istället för sänkt a-kassa, o s v (Svenska Dagbladet den 10 juni 2007). En skillnad mot Sarkozy är, än så länge, att den svenska högerregeringen inte är lika öppet nationalistisk.
Men den retoriska kulissen föll så fort valet var över. Med attacken på a-kassan direkt efter valet rasade regeringens opinionssiffror rekordsnabbt. De mest medvetna arbetarna och fackföreningarna ställde upp samma krav som Rättvisepartiet Socialisterna, för en politisk strejk mot regeringen. Besluten därefter – t ex det direkta löftesbrottet om utförsäljning av sjukhus – har cementerat ett starkt hat mot högerpolitiken, än så länge starkare hos ett skikt äldre arbetare. Denna klasspolarisering är en direkt spegelbild av stämningen hos skikt av kapitalister och högerpolitiker, som hoppas på att denna regering ska rasera återstående delar av den ”svenska modellen”.
Under 1950-, 60- och 70-talen tvingade den svenska arbetarrörelsens styrka och den internationella situationen de svenska kapitalisterna till viktiga eftergifter, något de också ansåg sig ha råd med på grund av de stora vinsterna och det stöd de fick av staten. Reformerna var också ett försök att ”köpa” stöd för kapitalismen, mot socialistiska idéer. Innerst inne fanns dock hos högern hela tiden ett klasshat mot varje temporär utjämning av klyftor vad gällde löner, boende, utbildning, sjukvård o s v. Länge hade de dock gett upp om att kunna riva upp denna politik. Detsamma gällde den offentliga sektorn, där inte ens högerpartierna vågade föreslå privatiseringar, utan t o m uttalade sig emot.
Den socialdemokratiska reformpolitiken underminerades dock av att den ekonomiska makten förblev hos kapitalisterna. Socialdemokraterna tvingades redan på 1980-talet inleda nedmonteringen av sina egna reformer. Med stalinismens kollaps i Östeuropa och ökad kapitalistisk globalisering, plus krisen i Sverige på 1990-talet, ökade tempot. Uppmuntrade av internationella exempel blev SAF:s (idag Svenskt Näringsliv) drömmar om privatiseringar i stor skala verklighet. Socialdemokraterna i stat, kommuner och landsting drev igenom privatiseringar som varit helt otänkbara bara 20 år tidigare.
Idag har högern släppt alla bromsar, även om regeringen av taktiska skäl genomför en del försämringar stegvis och förnekar planer på vissa attacker.
Målet är att göra upp med 1970-talets ”ideologiska excesser”, deklarerar Svenska Dagbladets chefredaktör PJ Anders Linder (Sarkozy säger ”arvet från 1968”), samtidigt som han erkänner att dessa ”excesser” började brytas under 1990-talet. Regeringens beslut om att lägga ner Arbetslivsinstitutet och ”En bok för alla” är två exempel på sådant som kapitalisterna alltid har ansett vara totalt onödigt.

DEN HÄR REGERINGEN genomför nu det mest drastiska kontrarevolutionära programmet, under sken av att försvara arbetsrätt och välfärd.
”Borg tar större steg än man kan tro” skrev Svenska Dagbladets ledarsida, i oro för att högeranhängare ska missförstå vad som händer. I en annan ledare skrev samma högertidning: ”Fredrik Reinfeldt kan ge ett närmast letargiskt intryck – i jämförelse med Sarkozys energiska utstrålning. Men skenet bedrar. Reinfeldts allians ligger också i framkant när det gäller att möta det förändringstryck som alla EU:s medlemmar är utsatta för och precis som den franske presidenten väljer han sina strider. Det är kämpigt nog ändå” (den 22 september). Och under rubriken ”Det kan bli roligare i Sverige” utropade Svenska Dagbladets ledarsida sin uppskattning över regeringens syn på kvinnors situation idag: ”Skattelättnader för hemtjänster istället för utredningar om könsmaktsordningen”. Det vill säga, pigjobb är roligare än studier av det inbyggda kvinnoförtrycket i dagens samhälle.
Denna regering är kapitalistklassens främsta vapen idag, men under en lång tid var Göran Persson direktörernas favoritstatsminister. Kapitalistklassen pendlar mellan attacker och samförstånd som redskap för att kunna öka sin makt och sina profiter. De kalkylerar kallt med de fackliga ledningarnas mjukhet och band till det etablerade samhället som faktorer som talar till deras fördel. De hoppas också på att arbetarklassens minne av tidigare attacker ska vara kortlivat. Högern stoltserar ibland med att de minsann är demokrater, t ex under massrörelsen i Burma i september 2007. Deras verkliga hjältar och företrädare, storföretagens direktörer, har emellertid inga sådana skrupler. När Kinas president Hu Jintao besökte Sverige samlades 300 direktörer på Grand Hotel för att lockas av Hu Jintaos tal om utökat ”samarbete” mellan Kina och Sverige. Familjen Wallenberg fick en särskild audiens med Jintao. När det handlar om affärer samarbetar de svenska kapitalisterna gärna med den kinesiska diktaturen för att få tillgång till dess slavliknande arbetsplatser. För detta belönades Ericsson under Hu Jintaos besök med order för sju miljarder kronor och Scania med en beställning av 25 ledbusschassier.
Till sin hjälp har högerregeringen idag press, tv och tidningar som är mer högervridna än på 100 år. Att bygga upp alternativa informationskanaler – tidningar och internet – är en viktig del av motståndet mot nyliberalismen.
Trots sitt massiva propagandaövertag är regeringen ändå inte en stark regering. Enbart under förhösten 2007 skakades den av två kriser, först försvarsminister Mikael Odenbergs avhopp och sedan Carnegieskandalen. Med en vikande konjunktur kommer högeralliansen att försöka lägga bördan ännu tyngre på arbetarklassen, samtidigt som arbetslösheten kommer att öka igen. Raset i opinionsmätningarna kan därför fortsätta och sätta press på allianspartierna. Nya regeringskriser och avhopp finns på dagordningen under de närmaste åren.

Vad har regeringen gjort?

A-kassan

Ersättningsnivån för arbetslösa har sänkts till 70 procent efter 200 dagar och 65 procent efter 300 dagar. Därefter måste den arbetslösa acceptera ett jobb även om lönen bara är 90 procent av a-kassan. Samtidigt höjdes avgiften till a-kassorna drastiskt. För den som tjänar 15 000 kronor i månaden och är medlem i Handels, har avgiften till a-kassan höjts från 253 kronor i månaden till 657 kronor och ersättningen vid arbetslöshet efter 300 dagar sänkts till 9 750 kronor i månaden.
Meningen med denna attack är dubbel – att öppna för en låglönemarknad, med jobb som ger under 10 000 kronor i månaden i lön, samt att försvaga facket, som hittills har administrerat a-kassorna. Hundratusentals gick ur a-kassan redan under de första månaderna.
Utöver den sänkta ersättningen ökade kraven på antalet arbetade timmar för att få a-kassa, från 70 till 80 timmar i månaden. Och studenter förlorade rätten att räkna in studietiden som underlag för a-kassa. Eva Uddén Sonnergård, av Svenska Dagbladet beskriven som ”hjärnan” hos arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin, kallar angreppet på a-kassan för ”genialt”. Hennes avdelning har 94 medarbetare som på heltid planerar attackerna.
Regeringens nästa steg är att införa en obligatorisk a-kassa. Förslagen om obligatorisk a-kassa ska presenteras i januari och slutligen i september 2008. Det blir de facto en straffskatt på flera tusen kronor per år för alla löntagare, för att tvinga dem som har gått ur att betala. Detta kommer att leda till att fler istället lämnar facket. Redan innan den obligatoriska a-kassan införs olika a-kasseavgifter för olika yrken, med högre avgift om arbetslösheten är högre.
Den omedelbara proteströrelsen till försvar av a-kassan förra hösten tog både regeringen, socialdemokratin och fackledningarna på sängen. Det var ett tydligt tillfälle att driva kravet på politisk strejk, något som långt ifrån alltid är möjligt. Både attackens omfattning och stämningen bland löntagare hade gjort en sådan strejk möjlig. Det skulle dels ha varit en varning till kapitalister och regering, dels en uppvisning där arbetare och tjänstemän känt sin egen styrka. Om protesterna hade lett fram till en politisk strejk, som många lokala fack krävde, hade regeringen och dess politik utan tvekan försvagats. Men när LO-toppen istället vacklade – den verkade inte tro sina ögon – kunde regeringen gå vidare med sina attacker. Paradoxalt nog var det ändå protesterna på hösten 2006 som lade grunden för socialdemokraternas starka opinionssiffror sedan dess.
I budgeten som presenterades i september 2007 fortsätter attackerna mot de arbetslösa. De som är deltidsarbetslösa kan bara få a-kassa i 75 dagar. Det finns idag 100 000 deltidsarbetslösa enligt regeringens budget. Denna nedskärning ska enligt regeringen ge fyra miljarder kronor. Dessutom förändras a-kasseavgiften så att a-kassor med hög arbetslöshet får högre avgifter.

Socialförsäkringarna

Fredrik Reinfeldt ”framhöll sjukförsäkringen och a-kassan som mest lämpligt sparobjekt” i sitt sommartal i Vaxholm 2007 . Efter attackerna på a-kassan är mycket riktigt sjukskrivna den främsta måltavlan. ”De nya skärpta riktlinjerna för sjukskrivningar ska bidra till att betala regeringens skattesänkningar” sade socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson (m) (SvD den 15 augusti). Totalt genomförs nedskärningar på 6,6 miljarder kronor på sjuka och arbetslösa.
Redan den socialdemokratiska regeringen beställde en utredning för att skära ner på sjukersättningen, särskilt långtidssjukskrivningar och förtidspensioner. Denna utredning rekommenderar kortare sjukskrivningar för ett 90-tal diagnoser. Mest uppmärksammat blev förslaget om att utbrända generellt inte ska sjukskrivas alls. Den som har migrän, smittats av hiv eller har gallstensbesvär ska inte heller bli sjukskriven, medan hjärtinfarkt och ryggskott finns med bland de sjukdomar som ska leda till betydligt kortare sjukskrivningar. Regeringen har uttalat sig för utredningen, vilket visar ihåligheten i högerns påståenden om att man är ute efter att minska ”politikers makt”. När det gäller sjukskrivningar kör politikerna utan att blinka över bedömningar som gjorts av läkare och vårdpersonal.
Sjukskrivna kommer att utsättas för en ännu hårdare press än idag. Efter tre månaders sjukskrivning ska arbetsgivaren undersöka om den sjukskrivna kan ta andra arbetsuppgifter. Efter sex månader ska försäkringskassan göra samma undersökning inom alla branscher och jobb. Som längst ska det gå att få sjukpenning i 18 månader. Deltidssjukskrivna ska också kunna tvingas stanna på arbetsplatsen hela arbetsdagen, även om de bara kan arbeta halva tiden. Nya regler säger också att alla sjukskrivna som arbetar ideellt måste anmäla detta.
Samtidigt sänks ersättningen från 80 procent, som ändå bara gäller upp till det sänkta inkomsttaket, till 77,6 procents ersättning, eftersom ersättningen ska beräknas utifrån ”historiska inkomster” (de senaste tolv månaderna) istället för det kommande årets beräknade lön. Efter ett år sänks ersättningen med ytterligare fem procentenheter, till högst 75 procent. De avtal om att behålla en högre ersättning som vissa fackförbund förhandlat sig till upphävs av regeringen.
Regeringen avskaffade tidigt arbetsgivarnas sjuklöneansvar för den andra sjukveckan. Samtidigt sänktes ålderspensionerna för förtidspensionärer p g a ändrade beräkningsgrunder. Andra delar av regeringens politik är att man infört en lag mot ”bidragsbrott”. Genom att överdriva det möjliga fuskets omfattning ska ”friska” löntagare övertygas om att de på något sätt skulle bli vinnarna om ”fuskarna” sätts dit. Alla analyser av de långa sjukskrivningarna visar dock att de orsakas av den nyliberala politiken – att färre ska jobba mer. De som har sämst villkor och minst inflytande över sitt jobb är oftare sjukskrivna – d v s arbetarkvinnorna.
Regeringen vågade i höstbudgeten 2007 inte lägga fram förslagen om en andra karensdag och en möjlig tredje efter 14 eller 90 dagar. Den såg antagligen stora protester framför sig. Som ofta används drastiska förslag för att ”vänja” opinionen vid vad som komma skall. Dessa förslag kan mycket väl återkomma.
Attackerna på arbetslösa och sjuka visar att högerpolitiken slår särskilt hårt mot kvinnor, i synnerhet lågavlönade arbetarkvinnor. Detta är ett gemensamt drag även för resten av regeringens politik. Det handlar i grunden om klass och kön. Kvinnorna är i majoritet bland lågavlönade arbetare, de som nu plundras för att göda de ”produktiva” rika. Högerns reaktion riktas emellertid även mot kvinnans ställning i samhället i allmänhet, mot att jämlikheten drivits ”för långt”. Detta kommer att befästa arbetarkvinnornas roll som en nyckelgrupp för vänsteråsikter och kamp.

”Jobbgaranti” – tvång och låglöner

Jobb- och utvecklingsgarantin infördes den 1 juli 2007. ”Garantin” omfattar 16-24-åringar som har varit arbetslösa i över tre månader. De ska delta i ett ”program” som innebär att söka arbete eller vara med på ”aktiviteter” minst 30 timmar i veckan för att inte förlora sin ersättning som arbetslös. Detta ska i slutänden leda till heltidsarbete för 7 860 kronor i månaden före skatt! I Stockholms stad, där moderaterna i valrörelsen lovade ”jobb inom fem dagar”, är det numera en ”utvecklingsplan” som erbjuds den arbetslösa. Pressen på arbetslösa och socialbidragstagare är ett av högerns tvångsredskap för den nya låglönemarknad man vill införa.
En låglönemarknad är ett slag mot alla former av solidarisk lönepolitik och mot alla som tvingas in i systemet. Det är ett system som underminerar kommunala jobb. Det banar också väg för en social kris som vi inte har sett i Sverige på länge. Den regering som sade sig vara mot ”utanförskap” driver en politik där allt fler inte kommer att ha råd med det allra nödvändigaste.

Sänkta skatter

Totalt sänker regeringen skatterna med 75 miljarder kronor på ett år. Det så kallade ”jobbavdraget” innebar att inkomstskatterna sänktes med först 37 miljarder kronor och sedan med ytterligare 8 miljarder kronor. Detta skulle enligt moderaterna i valrörelsen ge låginkomsttagarna 1 000 kronor mer i månaden. I själva verket ger jobbavdragets steg 1 och steg 2 sammanlagt en sänkning med 750 kronor för den som tjänar 15 000 och 960 kronor för den som tjänar 20 000 kronor i månaden. Först de som har löner på över 20 000 kronor i månaden fick en sänkning med 1 000 kronor. Låginkomsttagare har därmed ingen nettoförbättring alls. I exemplet ovan höjdes a-kassan med 404 kronor för den som tjänar 15 000 kronor i månaden. Ovanpå detta kommer alla andra höjningar: resekostnader, trafikförsäkring (700 kronor per år), sjukvårdsavgifter med mera.

Förmögenhetsskatt och fastighetsskatt skrotas

”Vi hävdar inte att det är fördelningspolitiskt rättvist, effekten landar tungt hos några få… [förmögenhetsskatten] håller kapital utanför landet och driver kapital ut ur landet”, var hur Fredrik Reinfeldt försvarade att förmögenhetsskatten avskaffas. Denna skatt betalas bara av de fyra procent av befolkningen som har förmögenheter. Den som har en förmögenhet på 5 miljoner kronor får nu 52 000 kronor om året i sänkt skatt, medan den som har 9 miljoner kronor minskar skatten med 112 500 kronor per år. H&M-ägaren Stefan Persson, som redan hade ett specialavtal om lägre skatt, får en sänkning med 32 miljoner kronor per år. Som grädde på moset har regeringen öppnat för en amnesti till skatteflyktingar som har mångmiljardbelopp i diverse skatteparadis, samt för att avskaffa den tidigare registreringen av förmögenheter (något man först hade tänkt behålla). Att detta skulle leda till ett inflöde av kapital i Sverige, som Reinfeldt hävdar, finns det dock inga bevis för.
Att det globala kapitalet söker sig till den mest lönsamma avkastningen innebär att regeringarna, i och med att de accepterar kapitalets krav, måste erbjuda storföretagen ständigt bättre villkor, vilket innebär en kapplöpning mot botten.
Även avskaffandet av fastighetsskatten är en present till de rika. Skatt på en procent av taxeringsvärdet ska ersättas med en avgift på 6 000 kronor per år. Särskilt gynnas de boende i Stockholms läns överklassområden. För en tremiljonerkronorsvilla i t ex Lidingö innebär det en sänkning med 24 000 kronor om året. Redan tidigare har regeringen satt ett tak på skatten på villatomter.
Fastighetsskatten har länge varit en symbolfråga för högerns partier. Regeringen hade därför inget val än att lova att avskaffa den, trots att beslutet får kritik av t ex OECD (ett ekonomiskt samarbetsorgan för de rikaste industriländerna) och av många svenska ekonomer, däribland Lars Calmfors, ordförande i regeringens ekonomiska råd. Detta därför att de flesta länder har någon form av fastighetsskatt och att åtgärden ökar huspriserna ännu mer. Regeringens förslag om att ersätta den med en avgift och höjd reavinstbeskattning har också mött stark kritik, t ex från lobbygruppen ”villaägarna”, som insett att en del villaägare får sämre villkor med det nya systemet.
Resultatet blir en ännu kraftigare segregering av bostadsmarknaden. Parallellt med gåvor till rika villaägare står 200 000 hushåll idag i bostadskö, och 122 av 284 kommuner har brist på bostäder. 17 500 är hemlösa och många av dem skyfflas fram och tillbaka mellan kommuner som vägrar att ta ansvaret. När en hemlös familj i Gävle vara nära att dö i rökförgiftning i sin tillfälliga bostad försökte kommunala chefer få det att framstå som att familjen bluffade.
Kommunerna genomför utförsäljningar av lägenheter, både till privata bolag, t ex i Luleå, och till bostadsrättsföreningar, särskilt i Stockholm. I det senare fallet ska hyresgäster tvingas till riskfyllda lån och att ta ansvaret för oftast nedslitna fastigheter. I Stockholms innerstad erbjuds å andra sidan hyresgäster att kunna göra miljonklipp. För de som bor kvar i hyreslägenheter förbereder bostadsbolagen för marknadshyror. Med den nya fastighetsavgiften blir också hyresrätten den mest beskattade boendeformen.
Detta är frågor med stor politisk sprängkraft. Samtidigt understryker det behovet av att återuppbygga en kämpande arbetar- och hyresgäströrelse. Hyresgästföreningen har totalt misslyckats med att driva kamp mot attackerna, trots att det finns ett stort motstånd. I grunden har det samma orsak som fackets svaga motstånd – kopplingen till socialdemokraterna gör att man redan har accepterat en rad grundläggande försämringar.
De gräsrotskampanjer som har bildats under paroller som ”Sälj inte ut”, ofta med RS:are som initiativtagare, är viktiga steg för att visa på hur en kamprörelse av hyresgäster kan byggas upp demokratiskt.

Sänkta arbetsgivaravgifter

Företag inom tjänstesektorn och de som har anställda som är under 24 år har fått sänkta arbetsgivaravgifter på vardera 7 miljarder kronor. Just den privata tjänstesektorn framhålls av regeringen som ”jobbskapande”, men företagen har med sänkningarna fått stora belopp för redan anställd personal. Till exempel fick McDonald’s 50 miljoner kronor (Ordfront magasin, september 2007).

Utförsäljningen av statliga företag

Detta är en av de mest impopulära delarna av regeringens politik, och en fråga som inte fanns med i högeralliansens valmanifest. Den dag riksdagen tog principbeslutet, den 20 juni, redovisade Svenska Dagbladet en undersökning som visade att 49 procent ansåg att beslutet var dåligt (en ökning från 44 procent i februari-mars), medan 28 procent tyckte att det var bra (en minskning från 33 procent).
Även de opinionsmätningar som görs av Göteborgs universitet, SOM-mätningarna, visar på ett motstånd mot utförsäljningen på cirka 50 procent. Omkring en fjärdedel av högeralliansens väljare är emot dem.
För regeringen är det en ideologisk fråga att staten inte ska äga företag. ”Mats Odell säger också att det är ideologi att sälja” (Svenska Dagbladet den 20 juni). Politikerna tror själva att marknaden sköter det mesta bäst, men för kapitalisterna är det i första hand i en möjlighet att öka sina profiter. Att upprätta ”marknadens diktatur” i en större del av ekonomin.
Redan efter försäljningen av Teliaaktier för 18 miljarder kronor våren 2007 var staten inte längre största ägare på Stockholmsbörsen. H&M-ägarna familjen Persson hade då aktier för 154 miljarder kronor mot statens 152 miljarder kronor. Även en rad personer som tydligt står på den kapitalistiska marknadens sida har kritiserat regeringen. Riksrevisor Lennart Grufberg har påpekat att regeringen inte har förklarat varför just dessa företag ska säljas ut, samt att man inte har gjort några som helst konsekvensanalyser. Den kände aktieexperten Peter Malmqvist, Nordnet, har också kritiserat utförsäljningen av väl fungerande företag. Om försäljningsplanerna av statens ägande i Telia, Vin & Sprit, SBAB, Vasakronan och Nordea genomförs ger det 200 miljarder kronor. Regeringens plan är att använda pengarna för att betala av på statsskulden. Men 200 miljarder kronor skulle bara sänka statens räntor med 8 miljarder kronor per år, d v s lika mycket som dessa bolag har gett staten i utdelning årligen under de senaste åren. Delar av högern ville dock istället ”stimulera marknaden” ännu mer. Den nyliberala propagandabyrån Timbro vill att aktier ska delas ut till medborgarna istället, medan ekonomiprofessorn Lars Calmfors vill inrätta en fond där den svenska staten spekulerar i internationella aktier.
Under september-oktober har hela utförsäljningen hamnat i kris, p g a Carnegieskandalerna. När Carnegies tidigare vd Karin Forseke avgick från sina uppdrag för privatiseringsminister Mats Odell var det med motiveringen att hon och privatiseringarna hade utsatts för hård politisk kritik. Odells statssekreterare Urban Funered, som hade tillträtt bara några veckor tidigare, sade sig avgå för att undvika att kritiken skulle ”spilla över på det viktiga projektet med att minska det statliga ägandet”. Detta har dock redan inträffat. Även socialdemokraterna krävde i början av oktober att affärerna ska avbrytas, när de känner möjligheten att tjäna på den kritiska opinionen. Samtidigt förklarade dock s’ tidigare näringsminister Björn Rosengren i en radiointervju att han ångrade att han inte privatiserat mer, samt att ”svenska folket” inte vill att staten ska äga företag.
Odells och Maud Olofssons planer för utförsäljningen innehåller fler krishärdar. I det råd som ska utvärdera affärerna ingår bank- och teledirektörer, d v s företrädare för företag som konkurrerar med Nordea och Telia (LO-Tidningen den 2 oktober). De skakiga aktiebörserna har dessutom ökat osäkerheten med privatiseringarna. Även företrädare för regeringspartierna var i början av oktober öppna för att de kan komma att tvingas skjuta upp besluten.
Carnegieaffären avslöjar lögnen bakom argumentet att marknaden sköter företagen bättre. Propagandan för utförsäljningen kan också jämföras med avregleringen av elpriset, något som genomfördes den 1 januari 1996. Lägre priser utlovades, men resultatet blev kraftiga höjningar. Offentliga monopol ersattes med privata sådana och bolagiserade energibolag som totalt dominerar marknaden. ”Vad som framför allt offrats … är långsiktigheten”, skrev författaren Ola Larsmo i DN den 28 juli. Han konstaterar att målsättningen för elproduktionen ändrades från billig el till vinstmaximering, samtidigt som det övergripande ansvaret för elproduktionen försvann.

Pigjobb och vårdnadsbidrag

Båda är direkta slag mot vad arbetarrörelsen och kvinnorörelser har kämpat sig till. Till den jämlikhet som nästan alla partier, i synnerhet på 1970-talet, påstod sig stödja hörde kvinnors rätt till fasta arbeten med en lön att leva på, utbyggd offentlig barnomsorg för dagisplats åt alla, att arbetet i hemmet ska delas mellan män och kvinnor. Inom arbetarrörelsen – t ex Kommunal och socialdemokratiska kvinnoförbundet – var siktet inställt på sex timmars arbetsdag. Idag är regeringens kontrarevolution – framdriven av både ideologiska och ekonomiska skäl – emellertid extra tydlig i dessa frågor.
Med pigjobb och vårdnadsbidrag uppnår högern: • en uppsplittrad låglönemarknad med osäkra jobb för kvinnor, • nya marknader för privata företag, • mindre resurser till den offentliga barnomsorgen, • ökade inkomstklyftor mellan män och kvinnor, • ytterligare klass- och könsuppdelning av arbetet i de hushåll som har råd med pigtjänsterna, • förstärkt makt åt patriarkala familjestrukturer. Effekten blir också ett slag mot fackföreningarna i den offentliga sektorn.
Pigjobben innebär att högavlönade hushåll kan köpa städtjänster o s v för 100 000 kronor och att staten betalar hälften genom skatteavdrag. Kostnaden för statsbudgeten är 1,3 miljarder kronor, varav en miljard är pengar till hushåll som i alla fall skulle ha köpt dessa tjänster (Ordfront magasin, september 2007).
Vårdnadsbidraget innebär att kvinnor får 4 000 kronor i månaden för att vara hemma med småbarn. Där vårdnadsbidrag redan har införts – i Nacka kommun och i Norge och Finland – är 95 procent av dem som tar ut bidraget kvinnor.

Stoppad rätt till heltid

Högeregeringen har rivit upp ett tidigare löfte från den tidigare s-regeringens sida om rätt till heltidsjobb för de löntagare som vill ha det. LO har räknat ut att 170 000 kvinnor idag arbetar ofrivillig deltid. Det vill säga, de vill ha heltid för att få ut en lön som det går att leva på, men erbjuds bara deltidsjobb. Andelen deltidsjobb är särskilt hög inom handeln, men det gäller också många kvinnor i den offentliga sektorn.
Regeringen slår återigen mot de lägst avlönade, mot arbetarkvinnorna. Här finns det en stor potential för kamp, vilket har varit tydligt i Handels avtalsrörelser under 2000-talet, då arbetsgivarna har tvingats backa från hot om sänkt Ob-ersättning m m.

En ny arbetsmarknadspolitik

Högerregeringen har lagt ner Arbetslivsinstitutet eftersom dess rapporter ansågs stödja facket.
Arbetsmarknadsstyrelsen (Ams) skärs ner och ska byta namn till Arbetsförmedlingen. Arbetsmiljöverket har förlorat en tredjedel av sina anslag.
Tusentals arbetslösa har förlorat möjligheten till arbetsmarknadsutbildningar efter nedskärningar på 13 miljarder kronor. Samtidigt genomfördes nedskärningar på komvux med 600 miljoner kronor, vilket motsvarar en minskning med 20 000 platser varje år.

Skolan

ÅR 1989 KOMMUNALISERADE socialdemokraterna, med Göran Persson som skolminister, skolan. Samma år inleddes den stora elevkampen mot regeringens skolnedskärningar. Det var ur denna kamp som Elevkampanjen föddes. Med kommunaliseringen blev kommunerna ansvariga för de beslut om skolnedskärningar som var oundvikliga i den allmänna slakten av offentlig service. Detta har sedan drivits vidare, så att skolnämnder, stadsdelsnämnder och enskilda rektorer har blivit ansvariga för krympande budgetar.
Samtidigt med urholkningen av den kommunala skolan öppnade socialdemokraterna och miljöpartiet för de skolor som kallas friskolor – privata skolor som finansieras av kommunerna. Dessa har ökat takten i undermineringen av de kommunala skolorna och har även drivit fram skolnedläggningar. Med högerregeringen, och särskilt med högerstyret i Stockholms stad, ökar nu antalet företag som vill driva skolor dramatiskt. Om alla ansökningar i Stockholm beviljas för läsåret 2008-09, kommer en tredjedel av alla grundskolelever i kommunen att gå i en friskola. Staden får också 10 000 nya gymnasieplatser, trots att man redan hösten 2007 har tomma gymnasieplatser. Ändå saknar 500 elever i Stockholm gymnasieplats därför att de inte är godkända från grundskolan eller inte har fått plats dit de sökt.
Friskolorna drivs inte för att förbättra undervisningens kvalitet. Det konstaterade en grupp före detta lärare på Walters gymnasium, en skola som numera finns i tre kommuner. De två huvudägarna tog läsåret 2006-07 ut en vinst på 20 procent – 13,5 miljoner kronor. Eftersom alla skolans pengar kommer från kommunerna är det alltså dessa som står för vinsten. Friskolorna har många sätt att ”spara pengar”: färre behöriga lärare, sämre lärartäthet, lokaler utan matsal, gymnastiksal, laboratoriesalar o s v.
Precis som med kollektivtrafiken är det ändå den offentliga sektorn som bär ansvaret och måste rycka in när de privata företagen misslyckas.
För högern är skolan ett högt prioriterat område. Det handlar dels om ideologi, att ”marknaden” driver allting bäst, dels om fortsatta nedskärningar.
När det numera ökända Tibblegymnasiet i Täby privatiserades (rektorn och en lärare tog över) gjordes det trots motstånd från 85 procent av lärarna och 76 procent av eleverna. Alla andra partier, inklusive fp och kd, bojkottade kommunfullmäktige när beslutet togs, men moderaterna drev igenom det med egen majoritet. De nya ägarnas främsta löfte var att de ska driva skolan ”billigare”.
Högerns löften om satsningar på skolan är en bluff. I Stockholm påstås skolan ha fått nya miljoner, men 40 av 60 rektorer säger att deras skola är förlorare. Bara tre rektorer tycker att de fått mer pengar. Ett skäl till försämringen är att t ex el, vatten och sophämtning har blivit dyrare.
Jan Björklund, ny folkpartiledare och utbildningsminister, har i mer än 10 år tjatat om disciplin i skolan, samtidigt som hans parti har genomfört stora nedskärningar. Denna linje leder bakåt – till det skolsystem som Sverige hade för 50-60 år sedan. Den allmänna gymnasieutbildningen för i stort sett alla raseras nu med högerns ”gymnasiereform”. Efter 9:an ska eleverna delas upp i teoretiska linjer, yrkesutbildning och lärlingar. Bara de förstnämnda ska ha behörighet att söka till högskolan. Samtidigt försämras möjligheterna att via t ex Komvux ta igen förlorad utbildning. Sållningen ska dock börja tidigare, med betyg i 6:an. Flera högerpolitiker talar redan om att betygen ska införas i ännu lägre åldrar. Betyg i ordning och uppförande innebär ytterligare sållningsmöjligheter och en dusch av konservativ ideologi.
Ambitionen är inte att åtgärda de växande klyftorna inom utbildningen, utan att utvidga och befästa dem. Högern vill ha ett nygammalt system, där arbetarbarn inte längre ska anses ”behöva” teoretiska ämnen. Lågavlönade ska inte heller ha möjlighet till vidareutbildning, utan förbli lågavlönade.
Inom högskolor och universitet ökar den ekonomiska pressen på studenterna. En undersökning från fackförbundet SIF visade att ”en fjärdedel av studenterna överväger att avbryta studier p g a ekonomi”. Den förre fp-ledaren Leijonborgs förslag om en examenspremie till ”duktiga” elever kritiserades av Stockholms studentkår för att öka de ekonomiska klyftorna. Den ekonomiska situationen är en av flera frågor som skulle kunna utlösa studentprotester i Sverige. Bostadskrisen, de höga hyrorna och marknadsanpassningen av utbildningen är andra. Även om det verkar vara lugnt på ytan kan student- och elevprotester snabbt flamma upp, även i Sverige.
Skolnedläggningar i Stockholm, som är ett resultat av friskolorna, har under 2007 lett till kamp från föräldrar, elever och personal. Ytterligare 15-20 skolor hotas helt eller delvis av nedläggning inför läsåret 2008-09.

Vården

Vård och omsorg fick de hårdaste smällarna under Göran Perssons ”världsrekord i nedskärningar”. År 1990 var Sverige i topp inom OECD (27 industriländer) vad gäller vårdens andel av BNP. Idag ligger Sverige på 13:e plats.
Med nedskärningarna har, precis som ifråga om skolan, privatiseringar följt som finansieras av den offentliga sektorns pengar. Privata företag driver vårdcentraler även i landsting som styrs av socialdemokraterna och vänsterpartiet, t ex Norrbotten och Västmanland. Högerregeringen har rivit upp den så kallade stopplagen, vilket innebär att även de stora akutsjukhusen kan privatiseras. Men också enskilda avdelningar öppnas för privata bolag. Ett privat bolag har nu ansökt om att få göra alla hjärtoperationer på Karolinska sjukhuset, vilket är nästan alla i hela Stockholms län.
I Svenskt Näringslivs långtidsutredning ligger hälso- och sjukvård i topp för ökade investeringar och nya jobb, d v s nya privata vårdbolag.
Även inom vården är Stockholm ett skyltfönster för vad högerns politik innebär. Här har högeralliansen beslutat om ny fördelning mellan olika områden, med vårdcentraler i fattiga områden som förlorare. Vårdcentraler ska också kunna bildas av nya privata företag, som en motsvarighet till friskolorna. Det enda som krävs är att landstinget ger grönt ljus för att öppna en ny vårdcentral. Sedan är det upp till vårdcentralen att lista så många patienter som möjligt. ”Patientens val styr vilka vårdcentraler som överlever”, säger politikerna. En ägare av en sådan ny vårdcentral säger till Dagens Nyheter att fördelarna är att slippa landstingets lönesystem och regler för övertalig personal. Vi ska inte glömma att listningssystem var det som föregick massnedläggelsen av vårdcentraler i den s-, fp- och c-styrda Västra Götalandsregionen 2004, något som RS ledde en långtgående och avancerad kamp emot, speciellt i Hammarkullen.
I Stockholms landsting planeras också avgifter för rollatorer och rullstolar, på 1 200 respektive 500 kronor per år. Enbart avgifterna på rollatorer ska ge landstinget 6,4 miljoner kronor.

Kommunerna säljer ut

Högern säljer ut det mesta av den kommunala servicen i Stockholm. Sjukhem, äldreboenden, hemtjänst, fritidsgårdar, förskolor, dagverksamhet för förståndshandikappade, stödteam på socialen, parkskötsel, medborgarkontor o s v.
Detta genomförs i rekordfart parallellt med att en New York-modell ”med hårdare tag” mot socialbidragstagare och arbetslösa införs. ”Vi begär mer av den som vill ha hjälp från oss”, förklarade det moderata borgarrådet Ulf Kristersson i Stockholm.

Trafik och miljö

ATT HÖGERREGERINGEN företräder bilindustrin är tydligt. I budgeten för 2008 satsar man sex gånger mer på motorvägar än på underhåll av järnvägarna. När billtullarna i Stockholm återinförs är hela syftet att finansiera nya stora vägprojekt, medan avgifterna på kollektivtrafiken chockhöjs. Redan under s-regeringarna har buss- och järnvägstrafiken privatiserats och avreglerats.
Precis som så många andra politiker världen runt säger sig Fredrik Reinfeldt vara oroad av klimathotet. Hans politik med ”marknadslösningar” kommer dock bara att förvärra problemen. När kommunala lägenheter säljs går möjligheten till ett offentligt program för upprustning och energisparande förlorat. Och de marknadsanpassade energibolagen bryr sig inte om miljön, utan om vinst, bonusar och aktieutdelningar.

Upprustning av de repressiva organen

DEN NYLIBERALA högerpolitiken skapar ett hårdare samhälle med ökade sociala problem och risk för kriminalitet. Vägen bort från ökad kriminalitet är att förbättra välfärden för alla, men högerpolitiken innebär istället fler poliser (4 000 fler fram till 2010), vakter och övervakning. Lagar som enligt politikerna är riktade mot terrorism kan i framtiden användas även mot protesterande arbetare och ungdomar.
Regeringen driver också på för ”hårdare tag” från Försäkringskassan och andra myndigheter. Detta sker både för att spara pengar och för att misstänkliggöra t ex sjukskrivna, vilket är ett försök att ställa grupper av arbetare mot varandra.

Flyktingpolitiken

Moderaterna med nuvarande flyktingministern Tobias Billström som talesman, var de som hårdast vägrade att ge amnesti till flyktingar under den stora amnestikampanjen år 2005. Moderaterna var också emot att de apatiska barnen skulle få stanna. Tobias Billström erbjuder nu bidrag för att flyktingar som regeringen vill kasta ut ska lämna landet.
Regeringen drar också åt tumskruvarna för nyanlända. ”M ställer nya krav på flyktingar” sammanfattade Svenska Dagbladet i en rubrik. Det betyder bland annat att asylsökande ska tvingas att flytta till av staten utvalda kommuner. De som har fått uppehållstillstånd måste kunna försörja anhöriga som vill flytta till Sverige. Försämringarna för flyktingar sker tvärt emot den starka opinion som manifesterades 2005.

Arbetskraftsinvandring

Högern talar om att ”öppna för arbetskraftsinvandring”, samtidigt som man utvisar flyktingar och tvingar papperslösa att arbeta under slavvillkor. Moderaternas arbetskraftsinvandring är ytterligare ett sätt att öppna för nya låglönejobb. ”Huvudspåret är att arbetsgivarna får avgöra när de vill rekrytera utomlands”, sammanfattade Dagens Nyheter.
Här finns ytterligare en viktig utmaning för fackföreningarna. Facket måste ta strid för att för att ha full insyn i nyanställningar och att lika villkor ska gälla, avtalsenlig lön och villkor, för svenska och utländska arbetare i Sverige. Facket måste också protestera mot försämringarna för flyktingar. Ett slag mot en grupp är ett slag mot alla arbetare.

Kultur

Också med kulturpolitiken ökar alliansen klyftorna och låter pengarna styra. När regeringen drog tillbaka det fria inträdet till statliga muséer, gick den emot en bred opinion och minskade museibesöken med 49 procent. Sedan slopades stödet till ”En bok för alla”, trots att många förskolors och skolors bokutbud är helt beroende av förlagets billiga böcker. På dessa två besparingar tjänade alliansen 50,2 miljoner kronor, vilket är omkring en hundradel av vad det kostar att slopa förmögenhetsskatten. Samtidigt minskade man möjligheterna att ta del av konst och litteratur för de grupper som inte har råd med att betala 80 kronor för en utställning eller fullt pris för en bok. Nu hotas också stödet till kulturinriktade studiecirklar, vilket skulle drabba den breda amatörverksamheten hårt.
Att moderaterna i Täby har infört avgifter på bibliotekets cd-skivor och helt har tagit bort videofilmerna för att inte konkurrera med lokala videouthyrare, ger en signal om en marknadsanpassning också av kulturen. Avgifter på alla bibliotek, kultursponsring och indraget stöd till konstnärer, musiker och författare är tänkbara kommande steg. Kultur som erbjuder alternativ till det för tillfället kommersiellt gångbara måste försvaras, liksom kulturens tillgänglighet för alla.