”Jag ska döda er alla marxister”, ropade högerterroristen Anders Behring Breivik när han fredagen den 22 juli 2011, för precis femton år sedan, sköt ihjäl sina offer på det socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF:s läger på ön Utøya. Vid varje dödsskjutning jublade han.
Innan sin mordiska resa till Utøya hade Breivik sprängt en bomb utanför den norska regeringsbyggnaden mitt i centrala Oslo, som dödat åtta människor.
Det var arbetarrörelsen som var målet för Breiviks terror. Han hatade socialism, feminism och islam. Efter massmorden ångrade Breivik ingenting, utan i förhören och domstolsförhandlingarna försvarade han sig med att de han mördade ”var marxistyngel och inbördeskriget har bara börjat”.
Dagens högerextrema partier och grupper genomsyras av samma hat, rasism, islamofobi och antisocialism som Breivik.
Sedan den 22 juli 2011 har det inträffat minst 23 andra allvarliga högerextrema våldsdåd i Norge. ”Norge har också drabbats av ytterligare två terrorattentat som genomförts av internetradikaliserade män med målet att begå massmord: attacken mot al-Noor-moskén i Bærum 2019 och senast terrorattentatet på Kampen i Oslo ifjol. Detta placerar även Norge högt i statistiken över denna typ av attentat – en lista som för övrigt toppas av Sverige”, skriver Anders Ravik Jupskås, Center for Research on Extremism i Oslo, om det högerextrema hotet idag på Aftonbladet Debatt.
Med anledning av 15-årsdagen av det grymma rasistiska våldsdådet i Norge återpublicerar vi denna artikel som skrevs strax efter högerterroristen Breviks bestialiska dåd, och manar: Bygg kampen mot rasism och våld – för en kämpande socialistisk arbetarrörelse.
Offensivs redaktion (Info@socialisterna.org)
KKlockan tre på eftermiddagen den 22 juli 2011 exploderade en bomb som kom att chocka hela världen. Utanför den norska regeringsbyggnaden mitt i centrala Oslo spred sig förödelsen. Anders Behring Breiviks hade tagit sina första åtta liv i ett högerextremt terrorattentat som blev det värsta sedan andra världskriget. Explosionen förstörde stora delar av regeringskvarteret, men terrorn skulle bli mycket värre. Bomben var bara en avledande manöver för den verkliga attacken, på Arbetarpartiets ungdomsförbunds AUF:s sommarläger.
Ytterligare 69 personer kom att mista livet i Breiviks massmord, då han iklädd polisuniform genomförde regelrätta avrättningar på de ungdomar som i skräck flydde för sina liv. Ön Utøya färgades röd inte av AUF:s fanor utan av ungdomens blod.
Norska, svenska och internationella media spekulerade genast om al-Qaida och andra möjliga islamistiska aktörer. Den brittiska tidningen The Suns framsida löd ”al-Qaida massaker – Norges 11 september”.
The Sun skriver också att vittnen pekat ut en blond och blåögd man, men konstaterade att detta ”väcker farhågor om att han var infödd norrman, men hade konverterat till islam”. Men den ensamme mannen är en politiskt övertygad antimarxist. En soldat i den norska antikommunistiska motståndsrörelsen, som han själv presenterar sig som.
Borgarpressen och det politiska etablissemanget kunde inte förklara denna högerterrorist, inte heller att hans politiska manifest inte skiljer sig från den islamofobiska politik som pumpas ut från såväl högerextremister, som från etablerade politiker. Istället började högerpressen tala om avståndstagande från ”all form av terrorism”.
”Våldet som metod förenar högerterrorister som Breivik med både islamistiska terrorister och vänsterterrorister”, skrev Göteborgs-Posten på årsdagen av massakern och avslutar: ”Tiden efter Utöja har bitvis karaktäriserats av att diverse vänsterdebattörer använt Breivik som tillhygge mot sina meningsmotståndare. Det är oanständigt och en obehaglig utveckling”. Politiker och högerdebattörer talar om behovet av att diskutera fördomar och rasism, samtidigt som deras politik fortsätter att hetsa mot flyktingar och antirasister.
Borgarklassens moraliska avståndstaganden väger lätt lätt när man, liksom Breiviks manifest, inte på något sätt skiljer sig från den islamofobi som sprids i snart varje parlament i Europa.
Det är ett faktum att även om Breivik agerade ensam, gjorde han inte det i ett politiskt vakuum.
Breiviks antimarxism och antikommunism är lika stark som hans islamofobi, men inte lika omdiskuterad. Hatet mot ett samhälle av rättvisa och jämlikhet delar han med hela borgarklassen inklusive ledarskribenterna hos borgarpressen.
Den efterföljande rättegången användes av Breivik som en plattform för att lansera sitt manifest. Hans terrordåd skulle vara en aktion för att uppmana till ett korståg i försvar av kristna värderingar, mot islamiseringen av Europa och hotet mot det norska folket. Breivik fick timmar på sig att utveckla sin politiska övertygelse och uppmana fler att följa hans exempel. Men de stora massprotester i Norge som samlade 150 000 personer och stödmanifestationer som samlade 10 000-tals i andra länder, visade det starka motståndet och fungerade som motvikt till detta.
Den 22 juli blev en dag som för alltid förändrade Norge. På minnesdagen talade politiker om nationell samling och enhet. Men Arbetarpartiet angreps för vad Breivik ansåg att partiet representerade – socialism och jämlikhet. Därför var morden riktade mot hela arbetarrörelsen. Detta måste tas på allvar och kampen mot rasism och högerpolitik måste stå högt upp på dagordningen.
Detta innebär att stoppa alla rasisters och fascisters möten, samlingar och demonstrationer, samtidigt med kamp mot nedskärningspolitik och ökade klyftor.
Det är bara arbetarklassen och ungdomen, med en klar socialistisk politik, som kan göra det.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.