I januari lanserade SSAB sitt senaste nedskärningspaket där 465 tjänstemän varslas. I Sverige drabbas Borlänge värst med 160 varslade.
Med fallande stålpriser och en krisande kinesisk ekonomi är frågan hur framtiden ser ut för jobben i svensk stålindustri.
Grunden till den djupa strukturella krisen för världens stålindustri är just vad som tidigare stavades som räddningen för den kapitalistiska ekonomin: Kina. När den globala kapitalistiska krisen slog till år 2008 svarade den kinesiska regimen med ett gigantiskt stimulanspaket. Resultatet blev än mer investeringar i ny produktion av till exempel stål samt att fastighetsbubblan blåstes upp ytterligare. Världen ”dammsögs” på råvaror och priserna steg till rekordnivåer.
Nu har luften gått ur den kinesiska fastighetsbubblan och hela den kinesiska ekonomin bromsar in, nu dessutom med stora skulder kring halsen efter stimulanspaketen. Kvar finns en enorm produktionskapacitet i stålverk och andra fabriker, vars produkter nu sprids på resten av världsmarknaden. Världsmarknadspriset på många stålprodukter har fallit med 60-70 procent sedan toppen 2008.
Överkapaciteten i världens stålindustri är enorm. Kapacitetsutnyttjande är bara 66 procent, och har fallit från 74 procent på 18 månader. Bara Kinas överkapacitet är nästan dubbelt så stor som hela Europas stålproduktion!
Resultatet är en djup kris för Europas stålfabriker. Speciellt i England har uppsägningarna duggat tätt. Senast annonserade indiska Tata Steel, som äger en stor del av den brittiska stålindustrin, att över 1 000 jobb ska bort.
År 2015 gjorde SSAB en förlust på en miljard kronor. I borgerliga affärstidningar har det spekulerats i om SSAB behöver en nyemission (tillskott av kapital från ägarna) för att klara krisen. Trots att företaget för inte alltför länge sedan gjorde rekordvinster är SSAB mycket skuldsatt, med en nettoskuld på över 50 procent. Orsaken till detta är köpet av finska Rautarukki år 2014 samt att de tidigare vinsterna delades ut till ägarna istället för att minska företagets skuldsättning.
Mellan åren 2006 och 2011 delade företaget ut 4,5 miljarder kronor till ägarna, utöver de aktieåterköp som också har dränerat bolaget på pengar.
En stor del av SSAB:s tillgångar är så kallad ”Goodwill” (en slags uppskattning av värden utöver bokfört värde, såsom varumärke, kunnande, kundkrets, framtida tillväxtprognoser med mera) som med krisen nu ifrågasätts. Faktum är att goodwilltillgångarna är högre än anläggningstillgångar. Med hög skuldsättning och stora goodwillposter är risken att företagets lånekostnader stiger när finansspekulanter drar öronen åt sig när stålindustrin krisar.
Stålkrisen används också som en ursäkt för EU att skjuta klimatåtgärder på framtiden. I det redan havererade systemet med utsläppsrätter har energiintensiva industrier som stålföretagen getts gratis utsläppsrätter ända fram till år 2030 – då utsläppen för länge sedan måste ha börjat minska.
Ett resultat av stålkrisen är ökad protektionism. EU har infört så kallade ”importavgifter” på 37 stålprodukter, varav 16 är riktade mot Kina. Som ett resultat av detta, samt något högre stålpriser år 2016 och att finansmarknaden fortsätter att översvämmas av billiga pengar från centralbankerna, har aktievärdena på SSAB och andra stålföretag vänt uppåt igen. I Kina har regimen annonserat massiva nedskärningar i bland annat den halvstatliga stålindustrin, 500 000 jobb ska bort de närmaste 5-6 åren för att minska överkapaciteten. Kinas stålproduktion har redan minskat med 6 procent sedan förra året.
Men det som ses som ”medicinen”, ökad protektionism och framförallt stora nedskärningar i produktionen i Kina, kan i själva verket bli värre är själva ”sjukdomen”.
Förutom att nedskärningar i Kina kan skapa en social explosion, som vi redan ser tecken på i gruvstrejken i Heilongjiang, kan dessa nedskärningar vara det som tippar hela den kinesiska ekonomin över kanten ned i en recession. Effekterna av detta skulle bli dramatiska, och betydligt värre än dagens stålkris. Det kan förstås genom att se hur bara dagens kinesiska inbromsning har lett till djup kris i råvaruexporterande länder som Brasilien, Sydafrika och Chile.
Stålkrisen är ett symptom på den organiska kris kapitalismen är inne i, med enorm överkapacitet inom många branscher som ett av de mest markerade kännetecknen. I den krisen finns ingen sista nedskärning.
Det kommer att krävas kamp för att försvara jobben framöver och för att kräva utveckling istället för avveckling. För att rädda jobben långsiktigt behöver kapitalisternas jakt på vinster, som i dagens läge är svåra att hitta i stålindustrin, ersättas med statligt ägande där produktionen utvecklas efter behoven och med stort fokus på att överkomma de klimatmässiga utmaningarna som dagens stålproduktion innebär. ■