Humanitär katastrof i Gaza

2009-01-07 16:00:25




Israels barbariska krig för att kväsa de 1,5 miljoner palestinierna på den lilla och tätt befolkade Gazaremsan har enligt israeliska krigsmotståndare varit de hittills blodigaste dagarna på 40 år.
Antalet civila offer bland kvinnor och barn har också ökat dramatiskt sedan de flygangrepp som inleddes den 27 december i lördags den 3 januari följdes upp med en markinvasion, under massiv artilleribeskjutning.

Samtidigt tyder ännu ingenting på ett snart slut på kriget, som nu går vidare med gatustrider i Gaza City och palestinska flyktingläger, sedan Israels regering med stöd av USA avvisat de krav på eld upphör som framförts av talrika fredsmäklare från EU, Turkiet, Ryssland och arabstaterna.
FN-källor talade på tisdagen om minst 640 dödade och 2 800 skadade palestinier, varav allt fler barn och kvinnor. Därmed hade den israeliska operationen, som med sjuk cynism kallas ”Gjutet bly”, redan efter tio dagars krig dödat mer än hälften så många som det 34 dagar långa kriget i Libanon 2006. Vad som påbörjats är en humanitär katastrof, som nu förvärras dramatiskt.

Redan det första bombangreppet mot Gaza anställde en blodig massaker med hundratals döda eller skada­de på en utomhusceremoni för instal- lation av nya, unga polisaspiranter. Till de mål som därefter har bombats utan humanitära hänsyn hör samtliga polisstationer och myndighetslokaler, men också av flyktingläger, moskéer, marknader, skolor, flerfamiljshus, den palestinska parlamentsbyggnaden och det islamiska universitetet. Även ambulanser har träffats med flera dödade och många skada­de bland am- bulanspersonalen som följd.
Den norske läkaren Erik Fosse vid Gazas Shifa-sjukhus har talat om en tredubbling av antalet döda och skadade sedan markoffensiven inleddes. “Vi opererar i korridorerna, patienter ligger överallt, och folk dör innan vi hinner behandla dem”.
Andelen kvinnor och barn av de dödade uppskattas till 25 procent, och av de skadade till 45 procent. Bland de som lemlästades i söndags fanns 50 offer för ett flygangrepp mot en matmarknad i Gaza City.
Dödade och svårt skadade i de hetaste stridsområdena uppgavs också ligga kvar på gatorna, då inga vågat ta sig ut för att ta hand om dem. Flera fullträffar på hus och lägenheter har resulterat i massakrer på hela storfa- miljer.
Palestinier i Gaza vittnar om en fasansfull skräck bland barnfamiljer som tvingats uthärda det ena sömnlösa dygnet efter det andra utan el, värme, bröd eller ens vatten. Enligt den israeliska människorättsorganisationen Gisha hade på tisdagen minst 75 procent av all elförsörjning på Gazaremsan skurits av. Av samma skäl har hälften av områdets 130 vattenpumpar upphört att fungera, vilket har ställt 500 000 människor utan vatten.

Den brittiska hjälporganisationen Oxfams chef John Prideaux-Brune i Jerusalem vädjar om ett ome- delbart eld upphör då kriget har strypt nästan all införsel av mediciner, mat, vatten och bränsle. ”Sjukhusen i Gaza översvämmas av döda och skadade samtidigt som de lider av svår brist på såväl mediciner som reservdelar. Oxfam och dess lokala med- hjälpare har tvingats avbryta allt utom akut medicinsk hjälp. Många medarbetare är instängda i sina hem i fruktan för sina egna och familjernas liv. Andra, som sjukskötaren Arafa, har förlorat livet under sitt arbete”.
Till den bitterhet som får arabvärldens gator att koka av förbittring bidrar de särskilt i början ytterst svaga protesterna mot den israeliska statsterrorn från regeringarna i både Europa och arabländerna. Under trycket av massprotester världen runt mot den växande humanitära katastrofen och en växande rädsla för terrorism eller rentav revolutioner har den diplomatiska aktiviteten därefter ökat.
USA fortsätter dock att fullständigt skamlöst använda sin vetorätt i FN:s säkerhetsråd till att stoppa alla krav på ens ett tillfälligt, humanitärt eld upphör. Kritiken växer nu också snabbt mot USA tillträdande president Barack Obama, vars totala tystnad med rätta tolkas som ett medgi- vande till Israels Bushstödda krigspolitik.
Israels officiella mål, som har formulerats så vagt som möjligt, sägs va­ra att stoppa de raketer som, i en slags trotsig protest, har avfyrats från det av det islamistiska Hamas kontrollera-de Gaza efter slutet på en sex månader lång vapenvila. Att det framförallt har varit Israel som självt systematiskt har brutit mot vapenvilan genom den fortsatta blockaden av Gaza och flera militära attacker som krävt många dödsoffer, samtidigt som muren och bosättningarna på ockuperad mark byggts ut, förtigs med hjälp av västliga media.

Den israeliska regeringens hänvisning till Hamas lika ineffektiva som politiskt missriktade raketer är som Rättvisepartiet Socialisternas systerorganisation Tnu`at Maavak Sotzyalisti/Harakat Nidal Eshteraki (Socia- listiska kamprörelsen) i Israel menar bara en lämplig förevändning till den invasion som har förberetts sedan lång tid.
Raketbeskjutningen har självklart skapat stor oro i södra Israel, även om den ”bara” har orsakat fyra människors död och aldrig har kunnat hota den israeliska övermakt som manifesteras i ett förhållande mellan antalet döda på båda sidor på 1:100. Den har där­emot gett de israeliska makthavarna en god förevändning för att slå till.
Den israeliska regeringens verkliga motiv är att innan det förestående israeliska valet i februari och installatio­nen av Obama som ny president i USA försöka reparera den israeliska elitens och regeringspartierna Kadimas och Labours prestige, genom att avleda intresset från den ekonomiska krisen och försöka tvätta bort den bild av svaghet som etsat sig fast efter bakslaget i kriget mot Hizbollah i Libanon 2006. Genom att med överläg- set våld slå ned Hamas hoppas den israeliske försvarsministern Barak, som är Labours partiledare, kväsa den palestinska motståndsviljan och bevisa att Israels beredskap nu har återupprättats både för en möjlig revansch mot Hizbollah och kanske rentav en flygattack mot Iran. Ett annat motiv kan ha varit att med en militär makt- demonstration försöka kyla ned det revolutionära hotet mot Västs hotade skyddslingar i den egyptiska regimen. Mycket talar för att effekten kan bli den rakt motsatta.

Hur långvarigt kriget blir är o­möjligt att förutse då det precis som kriget i Libanon 2006 kommer att vi­sa sig lättare att inleda än att avsluta. Israels försvarsminister garderar sig genom att säga att: ”Det blir inte lätt och det blir inte kortvarigt”.
Hamas har i trotsiga uttalanden välkomnat möjligheten att komma åt de israeliska soldaterna när de kommer in i Gazas stadsbebyggelse. Invasionen inleddes bakom skydd av bepansrade schaktmaskiner, stridsvagnar och helikoptrar, där de första målen var att skära av Gazaremsan på mitten, inta öppna platser och kullar samt att slå en ring runt Gaza City. En fortsatt inmarsch i flyktinglägren och Gaza City, där motståndarna gömmer sig, kommer att leda till ett ännu värre blodbad, då många av såväl Hamas som det mindre Islamiska Jihads krigare lär vara beredda att slåss till sista andetaget. Minst en handfull av Israels soldater hade också redan på tisdagen dödats och uppemot ett hundratal ytterligare sårats under tilltagande gatustrider.

Det är svårt att se hur den israeliska armén ska kunna ”vinna” ett krig vars ”vinst” bara kan brännmär­ka Israel mer i ögonen på omvärldens massor ju värre den humanitära katastrofen blir. Förödelsen kommer att etsas in i miljoners medvetande. Förr eller senare får även Israel betala ett ohyggligt pris för den bitterhet detta skapar.
Risken är också uppenbar att det förr snarare än senare leder till nya självmordssprängningar och terrorattentat, såväl i Israel som i andra länder.
Rättvisepartiet Socialisterna deltar liksom alla sektioner inom CWI (Committee for a Workers’ International) i kampen mot detta krig.
Särskilt viktiga är de modiga protester som äger rum i Israel trots myndigheternas repression.
I dessa protester deltar våra kamrater i Tnu`at Maavak Sotzyalisti/Harakat Nidal Eshteraki (Socialistiska kamprörelsen) med full kraft, som ut­anför det israeliska försvarsministeri­et i lördags, med slagord som: ”Ba- rak, försvarsminister, du ska inte kö­pa makt med blod”, ”Judar och araber vägrar vara fiender”, ”Blod spills för ministrarnas prestige”, ”Ingen fred, ingen säkerhet, avveckla kapitalets styre”, ”Pengar till utbildning och jobb, inte för krig och ockupation”, ”Regeringen har ställt till en katastrof i Gaza och i Ashkelon”, ”I Gaza och Sderot, vill barnen leva”, ”Inga mer murar och skyddsrum – samtal mellan invånarna”.
Den islamistiska rörelsen Hamas vann i det palestinska valet för tre år sedan stort över den äldre palestinska befrielserörelsen Fatah, som väckt stort missnöje både på grund av omfattande korruption och en oförmåga att föra  de nationella och sociala frågorna framåt genom sin kompromissvilliga hållning gentemot både Israel, USA och de omgivande arabstaterna. Israel, USA och EU har därefter alla vägrat att acceptera resul- tatet av det val, som de själva insisterade på, genom att isolera Gaza. Detta tillsammans med Hamas egen sekterism har betytt en olidlig situation i Gaza med extrem arbetslöshet, fattig­dom och växande spänningar.

Situationen i såväl Israel som i de palestinska områdena skriker idag efter nya sociala massrörelser och fredsrörelser med en socialistisk profil, som kan stödja och stärka varan­dra genom ömsesidiga kontakter. Vad alla till sist måste inse är att den USA-stödda staten Israels sionistiska politik till syvende och sist bara kan be- segras med stöd av en organiserad majoritet bland såväl den judiska som den arabiska befolkningen.
Arne Johansson

---

 RS / Offensiv står för samma krav som CWI i Israel ▼

• Omedelbart slut på de militära operationerna mot Gaza, och full ekonomisk kompensation till offrens famil- jer på båda sidor om stängslen.
• Omedelbar och fullständig vapenvila och ett slut på blockaden mot Ga­zas invånare; Stoppa raketbeskjutningen av invånare i södra Israel.
• Fortsatta enade demonstrationer av judar och araber mot kriget i Gaza, den nationella separationsmuren, konflikten och den extrema högern.
• Stoppa repressionen mot rätten att demonstrera, och stoppa den institutionella nationalistiskt-rasistiska uppviglingen mot araber.
• Stoppa det kapitalistiska etablissemangets spel på människors rädsla och liv för valtaktik och utnyttjandet av soldater som kanonmat.
• Stoppa den härskande elitens militära äventyr och försök att begrava politiska och sociala problem.
• Fullständig fångutväxling.
• Direkta samtal mellan israeliska och palestinska invånare, och stärkta band mellan de arbetande och sociala organisationer från båda sidor av den nationella uppdelningen.
• Socialistiska partier för arbetande människor både i Israel och de palestinska områdena, som kan leda kampen för en lösning på de sociala frågorna, inklusive den israelisk-palestinska konflikten.
• Dra tillbaka armén och riv alla verktyg för förtryck och ockupation som prackats på de palestinska massor­na, inklusive vägspärrar, murar och bosättningar. Nej till jordannektioner – byten av mark endast på basis av demokratiska överenskommelser mellan israeliska och palestinska arbetare och fattiga.
• Verklig säkerhet och fred – gör slut på den israelisk-palestinska konflikten och stormakternas politiska, ekonomiska och militära interventioner och diktat mot Mellanösterns massor, som utförts av den israelis­ka regeringen i de palestinska territorierna och i grannstaterna.
• Ett socialistiskt Israel sida vid sida med ett oberoende socialistiskt Palestina, med gränser som dras ge­nom direkta överläggningar mellan invånarna, med garantier för full rörelsefrihet; Kamp för Jerusalem som gemensam huvudstad för de två socialistiska staterna, med autonoma styren för stadens två sidor.
• Enad kamp av Mellanösterns massor för försörjning, fred och socialism; För ett socialistiskt och demo- kratiskt Mellanöstern med demokratiska rättigheter för alla folkgrupper och minoriteter.