foto: Arvida Ljungkvist Bearbetning: Tor Wiklund
April 1917 var en månad som skakade Sverige. De många massaktionerna – strejker, demonstrationer och massuppvaktningar av myndigheter, inspektioner av vad som lagrats i butiker och storbönders la-dor – blev inledningen på den svenska revolutionen.
Under senvåren 1917 etablerades på många platser runt om i landet, åtminstone i embryonal form, ett lokalt arbetarstyre och demokratisk kontroll över livsmedelstillförseln.
En revolution är ingen enskild handling utan en process, som kantas av en serie av omskakande händelser och hastiga förändringar i politisk medvetenhet samt politiska stämningar. Det mest otvivelaktiga kännetecknet för en revolution är massornas direkta ingripande i historiska händelser, eftersom de ”inte längre kan uthärda den gamla ordningen, bryter de ned de barriärer som avstänger dem från den politiska arenan, sveper bort sina traditionella representanter och skapar genom sitt eget ingripande den första grundvalen för en ny regim”, skrev den ryske marxisten och revolutionsledaren Leo Trotskij i förordet till Ryska revolutionens historia och tillade att: ”Massorna slår inte in på revolutionens väg med en utarbetad plan för samhällets återuppbyggnad, utan med en stark känsla av att inte längre kunna uthärda den gamla regimen.” Detta skrevs mot bakgrund av revolutionen i Ryssland i februari 1917 (mars månad enligt dagens kalender), som störtade tsardömet och som sedan följdes av den socialistiska oktoberrevolutionen.
I Sverige var det just det faktum att massorna inte längre var beredda att acceptera den rådande ordningen som fick arbetande kvinnor och män att gå ut på gatorna och kräva bröd, lönehöjningar, kortare arbetstid och allmän och lika rösträtt. Det började som en spontan proteströrelse. Först ut var de 200 kvinnor från Söderhamns skärgård som den 11 april tågade till Rådhustorget för att överlämna en skrivelse till brödbyrån (en av många myndigheter som skulle ansvara för livsmedelsförsörjningen). I den skrivelse man överlämnade heter det bland annat: att vi ”få härmed uttala våra allvarliga betänkligheter mot den utfärdade förordningen om försäljning av gryn mot kort på nu gällande villkor. Vi vädja därför till vederbörande att åtgärder snarast möjligt vidtagas för att bereda lindring i nu rådande olidliga förhållanden”.
För att sätta ännu mer kraft bakom orden beslöt man sedan på ett stormöte dagen efter att rikta följande varning till de styrande: ”Blir det ej bättre förhållanden så måste vi taga saken i egna händer”.
Lokaltidningen Hälsinglands Folkblad skrev dagen efter, den 12 april, att det var en ”säregen och om tidens allvar vittnande demonstration som ägde rum i Söderhamn igår”. Den vittnade om allvar ja, men det tidningen menade var säreget – att kvinnor demonstrerade och reste krav – var ett framträdande och nytt inslag i den masskamp som följde.
Bakgrunden var det allvarliga läge som landet kastats in i efter år av högerstyre, tilltagande livsmedelsbrist och dyrtid (prisökningar och sjunkande levnadsstandard). Det blodiga första världskriget som hade rasat i Europa sedan 1914 bidrog självfallet till att förvärra försörjningsläget i ett Sverige som formellt sett var neutralt. Men den tyskvänliga hållningen hos stora delar av överklassen, monarkin och de icke-parlamentariska högerregeringar (kungaministärer) som hade styrt sedan 1914 skärpte livsmedelskrisen.
Livsmedelsbristen förvärrades av regeringens politik, spekulationen, den dåliga lagerhållningen och att exempelvis kött och fläsk exporterades, samt att spannmål användes till djuruppfödning. År 1917 hade inletts med ransonering – varje invånare fick totalt 250 gram bröd och spannmål per dag, den redan alltför snåla ransonen sänktes sedan till 200 gram och då inräknades även gryn. Arbetare som utförde vad som definierades som tungt kroppsarbete kunde dock få så kallade påbrödskort på ytterligare 50 gram.
Efter dåliga skördar 1916 fördubblades priset på potatis, som hade blivit arbetshushållens huvudföda, under den hårda vintern 1917 och till sist försvann den nästan helt från marknaden. Det fanns inte mycket mer än rovor och kålrötter att mätta sig på. Men för kapitalisterna, spekulanterna (gulaschbaronerna) och andra som tjänade pengar på nöden och kriget var det särskilt goda tider. ”Illa ställt är det med oss, de fattiga folkklasserna, sedan de lyckligt lottade kunnat förse sig bättre”, som Frans Gustafsson sa när han talade inför 2 000 arbetare på Stora torget i Västervik den 16 april.
Svårigheterna att hålla bort hungern var en faktor som ledde till att människor revolterade. Men inte den enda. Revolutionen i Ryssland i februari/mars gav hopp och mod samt fick de vänstervindar som redan blåste att tillta. De revolutionära organisationernas styrka, särskilt bland arbetarungdomen, och det växande förtroendekapital som arbetarrörelsen hade blev en allt viktigare faktor efter masskampens första stora framgång i Västervik.
Lördagen den 14 april gick arbetarna vid ett stenhuggeri i Västervik ut i strejk. Tillsammans med byggnadsarbetare som också gick ut i strejk gick man sedan för att uppvakta kristidsmyndigheterna. ”Resultatet av uppvaktningen blev positivt, kanske överraskande positivt för arbetarna”, skriver Carl Göran Andræ i sin bok Revolt eller reform. Sverige inför revolutionerna i Europa 1917-1918. Redan dagen efter – på en söndag – utgick en skrivelse från fördelningsnämnden till stadens fullmäktige med krav på omedelbara aktioner för att trygga försörjningen. Enligt de uppvaktade myndigheterna ”gällde det att handla snabbt”.
Kampen hade gett mersmak. Under måndagen den 16 april lamslogs staden av en lokal generalstrejk. De strejkande samlades under dagen på Stora torget för att tillsammans och i organiserad form driva kampen vidare. Under hela dagen uppvaktas en rad krismyndigheter, butiker besöks och några beger sig till Holländska kvarn, som ryktas ha låtit mjölet ruttna, alternativt ha låtit säckarna fyllas med inte bara mjöl. Ola Larsmo, som i sin roman Himmel och jord må brinna berättar om Västervik 1917, ger en livfull skildring av arbetarnas inspektion av Holländska kvarn: ”I ljuset från dörren lutade sig Karl fram och vände en av de närmaste säckarna ett halvt varv. Det var uppenbart att den stått där länge, där den mötte golvet hade en mörk fuktfläck bildats. Närmast väggen en tjock sträng av små, svarta råttlortar. Utan att se sig över axeln stack han handen i fickan och fick fram en fällkniv, drog ett snabbt snitt genom det fuktspröda jutetyget, stack ned handen. Fingrarna slog mot en skorpa av intorkat mjöl. När de bröt igenom möttes de av hårda klumpar, han drog upp sin kupade handflata. En lätt stank av mögel.”
Senare på kvällen enades man om en kravlista samt valde en kommitté med fem ledamöter som har uppgiften att ”framföra arbetarnas krav till vederbörande myndigheter och arbetsgivarna, samt att uppmärksamt följa behandlingen av dessa krav och att i övrigt på alla sätt verka för förbättring av arbetarnas förhållanden”.
I denna kommitté fanns representanter från både stadens LS (syndikalisterna), bland annat Frans Gustafsson, och från LO-förbunden. Kommittén kom snabbt att konstituera sig under namnet ”Arbetarkommittén av den 16 april 1917”.
Syndikalisterna samlade vid denna tid många revolutionära arbetare som opponerade sig mot LO-ledningens notoriska vacklan och rädsla för massaktioner. LO-toppen utgjorde under 1917-18 den mest konservativa delen av arbetarrörelsen och var ständigt på efterkälken, vilket skapade en fruktsam jordmån för såväl syndikalisterna som de socialister som arbetade inom LO-facken. Kampen tenderade att förena dessa krafter – både lokalt som i Västervik och snart även på riksplanet.
Den kravlista som arbetarna i Västervik samlades bakom skulle snabbt bli stommen i det aktionsprogram för omedelbara förbättringar som sedan utmejslades av de många efterföljande massdemonstrationer och strejker som präglade senvåren 1917. I Västervik restes krav såväl till kommun och stat som till arbetsgivarna. Det finns starka röster för att fortsätta strejka, men på tisdagen hade samtliga arbetare återgått till arbetet. Bland kraven märks att de kommunala myndigheterna måste öka tillgången till påbrödskort, ”en bättre översyn över brödsädens förmalning verkställes (eventuellt genom en kommitté där arbetarna får säte)” och att de skatteskulder för arbetare som tjänade mindre än
3 000 kronor om året inte skulle drivas in. Gentemot staten reste man bland annat följande krav: ett stopp på livsmedelsexporten, gryn och dylikt undantas från brödransoneringen, kraftig beskattning av nöd- och krigsprofitörerna, skattebefrielse för alla personer som tjänar under 3 000 kronor per år och ett tillfälligt rusdrycksförbud (alkoholförbud).
De flesta arbetare hade en årslön som var betydligt lägre än 3 000 kronor och dyrtiden gjorde det omöjligt att betala alla de skatter och avgifter som ålagts dem, vilket i sin tur betydde att ett stort antal manliga arbetare (kvinnor saknade helt rösträtt) förlorade sin rösträtt. Över hälften av Västerviks röstberättigade arbetare hade till följd av ”obetalda utskylder” (skatteskulder) förlorat sin rösträtt vid denna tid.
Till samtliga arbetsgivare i Västervik restes krav på att levnadsstandarden skulle åter till förkrigsnivån, vilket betydde ett rejält påslag. Bland Västerviksarbetare fanns krav på en fördubbling av lönerna, men för att bibehålla enigheten formulerades kravet på full kompensation för att ”de viktigaste levnadsförnödenheterna höjts med 70 procent”. Det andra kravet var arbetstidsförkortning – 8 timmars arbetsdag. Om arbetsgivarna avvisade kraven skulle arbetarna svara ”med all kraft vi äro i besittning av”.
Till Västerviksarbetarnas kravlista skulle sedan genom kampen på andra orter tillfogas kravet på lika och allmän rösträtt.
I vilket fall blev Västervik också början till en upptrappad rösträttskamp. Kampen i Västervik vann påtagliga resultat och för en tid utgjorde arbetarnas organisationer en alternativ demokratisk makt i staden. Redan från första stund fick arbetarna igenom en sänkning av priset på mjölk och ved.
Tisdagen den 17 april sänkte handlarna priset på fisk och bröd. Samma dag fick man ökad tilldelning av påbrödskort. Framgångarna var slående, även om de inte blev bestående. Men skälen till det kan inte sökas lokalt utan berodde på den fortsatta samhällskrisen som kapitalismen och högerpolitiken orsakat: ”På flera företag framtvingades löneförhöjningar eller dyrtidstillägg, priserna på bland annat bröd, mjölk, kött och ved sänktes och staden upplät jord för potatisodling. Principiellt intressant är den faktiska maktställning som arbetarna uppnådde på vissa områden. Genom kommittén utövade arbetarna en varierande kontroll över sädesförmalningen, brödransoneringens genomförande och stadens potatisinköp. Fiskhandeln, eventuellt också handeln med kött, tvingades förbinda sig att först och främst förse invånarna i Västervik med livsmedel och representanter för arbetarna tillsåg att vinsten inte blev oskälig. Dessa konkreta maktbefogenheter, uppnådda efter massmobilisering av stadens arbetarklass”, summerar Hans Nyström i sin bok Hungerupproret 1917.
Den framgångsrika kampen i Västervik gav arbetarna makten i staden och det var också genom kommittén som ordningen upprätthölls.
Exemplet Västervik fick en enorm spridning. Från den 16 april och två veckor framåt var hundratusentals människor ute på gatorna för att kräva bröd, kortare arbetsdag och allmän rösträtt.
Samhället vreds snabbt till vänster och 1917 blev ett år av organisering; alla arbetarorganisationer ökade sitt medlemstal. LO:s medlemstal ökade med 32 procent till dryga 186 000 medlemmar och syndikalisternas medlemstal steg från dryga 9 500 till över 15 200, enligt Sigurd Klockares Svenska revolutionen 1917-18. I Västervik fördubblades syndikalisternas medlemstal och den 24 april 1917 beslutade den socialdemokratiska arbetarekommunen att lämna partiet och ansluta sig till det nya vänstersocialdemokratiska partiet som skulle hålla sin första kongress i maj 1917. ■
