Sally Mei Ching Tang, Socialist Action (CWI Hongkong) talar på ett av massmötena. Över hundratusen lyssnade på hennes tal.
På fredagen den 3 oktober, med en nedgång i antalet protesterande efter sex dagars ockupationer, ställningskrig med polisen och slutet på en tvådagars allmän helgdag, blev massrörelsen för demokrati utsatt för koordinerade attacker från flera håll. Ett kriminellt gäng (Triaderna) och folk mobiliserade av ”Caring Hong Kong Power” – en regimvänlig rasistisk högergrupp – attackerade ockupationen i arbetarklassområdet Mongkok, där Socialist Action (CWI i Hongkong) har varit mycket aktiva i paraplyrörelseprotesterna.
Attacken var våldsam där de rev ner tält och barrikader samt misshandlade demokratikämparna, allt medan polisen höll sig undan. Polisen hävdade att 37 personer skadades under fredagen, minst 18 av dem i Mongkok där även 19 personer greps – varav hälften enligt polisen tillhörde Triaderna.
En samtidig och identisk attack, av en liknande blandning av regimvänliga krafter, utfördes mot ockupationen i Causeway Bay, vilken användes av polisen som en förevändning för att gå in och rensa bort barrikader och tält i ett försök att avsluta ockupationen. Kvinnliga aktivister rapporterar att de blev bortknuffade och hotade av angriparna: ”Om du kommer till protesten, var beredd på att bli sexuellt trakasserad”.
En ny regimvänlig grupp bildades under förra veckan, bärandes blåa armbindlar till stöd för polisen, som en motkraft mot de gula armbindlarna som demokratiaktivisterna bär. Detta är bara ett av den senaste tidens många ”initiativ av bekymrade medborgare”, som i själva verket är frontorganisationer för den kinesiska KKP-diktaturen.
Fredagens regiminspirerade våld följde upp en attack två dagar tidigare, som utfördes av regimvänliga landsbygdsorganisationer mot demokrativänliga Hong Kong Confederation of Trade Unions (HKCTU, en av de fackliga centralorganisationerna, ö a) kampanjstånd. Runt 10 000 av HKCTU:s medlemmar – inom transport-, utbildnings- och tjänstesektorn – har strejkat sedan måndagen den 29 september, som en del av den pågående proteströrelsen. Det välregisserade våldet är uppbackat av den intensiva mediapropagandan mot ”kaos” och ”ekonomisk paralysering”, som skylls på demokratiaktivisterna.
Även i det huvudsakliga protestområdet Admiralty, utanför det belägrade regeringshögkvarteret, finns ett akut behov av att organisera ett verkligt försvar mot såväl högerorienterade pro-Beijing-ligister som mot nya polisövergrepp. Det har förekommit konfrontationer i Admiralty mellan polis och aktivister över bedrägliga och provokativa polisinsatser.
Attackerna mot ockupationen var helt klart koordinerade och följde näst intill ett identiskt mönster och timing – under mitten av dagen när antalet ockupanter var lågt. Demokratiaktivister är tveklösa om att kontringsattacken mot proteströrelsen var organiserad och dirigerad av regeringen och Hongkongpolisens befäl, vars brutala gasattacker mot fredliga aktivister utlöste Paraplyrevolutionen, som den har kommit att kallas.
Kampen för att försvara alla ockupationsplatser är avgörande. Flera ockupationsplatser ökar proteströrelsens effektivitet ekonomiskt, och ännu viktigare politiskt. Men de kanske viktigaste effekterna är att göra dem motståndskraftigare mot polisens attacker. Decentraliseringen av ockupationerna till fyra platser – vid ett tillfälle – var ett svar på polisens brutala offensiv den 28-29 september, som syftade till att bryta upp den pågående rörelsen. Det var ett skickligt och helt improviserat taktiskt svar från aktivisterna, som på en gång fick polisledningen ur balans och förvärrade deras strategiska problem.
Polisens plan för att krossa ockupationsrörelsen var baserad på deras förståelse av ”Occupy Central” (OC, en kampanj ledd av liberala professorer som egentligen aldrig sattes till verket) – det vill säga en plats, vilken hade kunnat omringas och besegras mycket enklare.
Även bland delar av Paraplyrörelsens ledare finns det en oro över att det existerar så många protestplatser. Det gör rörelsen mycket svårare att kontrollera av dessa mestadels självutnämnda ledare. De borgerliga Pandemokraterna, vilka dominerar det politiska inflytandet inom rörelsen, har blivit helt överrumplade – nästan lika mycket som Hongkongregeringen och den kinesiska regimen – av protesternas storlek och kampvilja. Dessa politiker har alltid fruktat masskamp, som de vet kan radikaliseras och utvecklas bortom deras kontroll.
De konservativa Pandemokraternas mål är att sluta en kompromiss – en ”pragmatisk lösning” – som endast innehåller ytliga eftergifter, som lämnar makten till den nuvarande diktatoriska regeringen (med eller utan Hongkongs regeringschef C Y Leung). Detta är inte en dagordning för ”fullständig demokrati”, vilket begärs av massorna, och riskerar därför att utlösa ett omfattande missnöje.
De pågående våldsamma attackerna mot massrörelsen är en del av regeringens strategi, vilket Socialist Action varnade för, med syfte att öka trycket på de konservativa Pandemokraterna och grupper som OC att söka en väg ut genom kompromisser.
Allt för många gånger har massproteströrelser i Hongkong avslutats tomhänta på grund av att ledarna inte står under demokratisk kontroll. Medan det finns tusentals enfrågerörelser finns det ingen genuin massorganisation och speciellt inte arbetarorganisationer. De borgerliga politikerna som för tillfället dominerar demokratikampen vill inte ha en revolution – varken ”Paraplyrevolution” eller någon annan – eftersom de delar kapitalistklassens rädsla för att den kan komma att utvecklas bortom allmän och lika rösträtt (borgerlig demokrati) och börja att direkt utmana storföretagen och bankerna som suger ut folket. Allt för ofta har de pandemokratiska ledarna gått i fällan bestående av falska dialoger med KKP-diktaturen eller deras lokala kelgrisar – dialoger vars enda syfte är att få bort folket från gatorna utan att erbjuda någon verklig eller meningsfull förändring.
Det finns redan en splittring inom rörelsen kring avgörande frågor. De etablerade studentgrupperna förklarade till en början korrekt att förhandlingar är uteslutna så länge C Y Leung är kvar på sin post – detta är ett minimikrav! Redan när regeringen erbjöd sig att träffa protestledare den 2 oktober fanns en plan, som uppenbarligen var dikterad eller godkänd av Beijing-regimen, satte de konservativa, främst OC-ledarna, press på de andra, inklusive studenterna, att godkänna samtal. Detta är sammankopplat med de pandemokratiska politikernas rädsla för att förlora kontrollen över rörelsen.
Attackerna i Mongkok och Causeway Bay satte senare stopp för denna utveckling med hårdnande press för att studentledarna ska ändra sin inställning och neka till förhandlingar.
Framgångar för all kamp, speciellt sådana här historiska rörelser, måste värderas utifrån konkreta förtjänster, inte tomma löften. Detta betyder inget mindre än störtandet av C Y Leungs onda och korrupta regering och en vägran att acceptera någon efterträdare om inte ett genuint demokratiskt val hålls, utan KKP:s storföretagsdominerade nomineringskommitté. Det får inte finnas några begränsningar för vilka kandidater som får ställa upp.
Socialister är inte dogmatiker som principiellt avfärdar idén om förhandlingar. Det finns många tillfällen där socialister bland ledningen för en arbetsplatskamp eller politisk rörelse skulle ingå förhandlingar, förutsatt att det backas upp av trycket från massaktioner. Men förhandlingar med Honkongregeringen – under befallningar från en diktatur som aldrig skulle förhandla bort sin makt och kontroll – är ett recept för ett säkert nederlag. Speciellt om förhandlarna är samma konservativa pandemokratiska ledare vars kompromissvilja inte har resulterat i ett enda verkligt demokratiskt framsteg under mer än tre decennier (och som inte hade någon roll i bygget av den nuvarande massrörelsen).
Denna magnifika massrörelse har fångat hela världens uppmärksamhet, speciellt arbetares och ungas. Det har förekommit solidaritetsuttryck runtom i hela världen, inklusive från arbetarorganisationer från Filippinerna till Sverige. Under den kinesiska nationaldagens helgdag (den 1 oktober) nådde deltagarantalet i Hongkong minst 200 000.
Socialist Action har spelat en aktiv roll i ockupationsrörelsen och i skolstrejken varur rörelsen utvecklades. Vi kopplar ihop demokratikampen med nödvändigheten av att bekämpa kapitalismen, och pekar särskilt på behovet av att ett nytt massarbetarparti formas av arbetarklassen och vänsterskikten i denna rörelse. Detta är nödvändigt för att utmana Hongkongpamparnas diktatoriska och ekonomiska makt samt för att bygga stöd för ett socialistiskt alternativ med demokratisk offentlig kontroll över bankerna och fastighetsbolagen, som den enda vägen för att avlasta den outhärdliga bördan bestående av boendekostnader – officiellt de minst prisvärda i världen – liksom fattigdomens plågor, stagnerande reallöner och privatisering av välfärden.
Socialist Action är också en av få röster inom rörelsen som kämpar för att kampen ska spridas till fastlandet, genom att stötta de papperslösa arbetarnas kamp i Kinas slavfabriker och kampen mot det statliga förtrycket. Detta är den enda hållbara strategin för att besegra KKP-diktaturen, som idag utgör ett till synes oöverstigligt väghinder för demokrati i Hongkong, liksom så klart även i Kina.
Tyvärr ser många av protestgrupperna, speciellt de som influerats av liberala pro-kapitalistiska partier som det Demokratiska partiet, inte behovet av detta eller avfärdar detta som ett ”störande” av Kinas interna angelägenheter som skulle provocera diktaturen till en ännu hårdare linje.
Men ”självcensur” och försök till att separera de två kampanjerna skulle vara ett allvarligt misstag, som faktiskt skulle stärka den kinesiska regimens grepp.
Paraplyt måste sändas vidare från Hongkong till Kina, ju snarare desto bättre. Men detta kräver ett program baserat på arbetarklassens och de fattigas intressen, i Kina och Hongkong, i motsats till kapitalisternas intressen som trots allt sitter stabilt i det antidemokratiska lägret.
Socialist Action har konsekvent argumenterat för att massprotester för demokrati måste organiseras efter demokratiska principer, med valda aktionskommittéer öppna för alla deltagande grupper, för att driva ockupationerna, koordinering med strejkande arbetare och studenter samt för att ta alla viktiga beslut om framtida taktiker, inklusive inställningen gentemot eventuella eftergifter eller erbjudanden om samtal med regeringen.
Vi möttes av kritik och byråkratiska försök att blockera våra aktiviteter från några av grupperna inom demokratikampen, när vi varnade mot att låta en ”liten klick” av ledarskapet besluta allting utan ett öppet och demokratiskt förhållningssätt under den 100 000 personer starka rörelsen mot hjärntvätt i skolan år 2012. Detta visade sig vara ett avgörande problem när rörelsen plötsligt och oförklarligt blåstes av utan att ha fått regeringen att backa fullt ut från de reaktionära förslagen.
Tyvärr finns en liknande frånvaro av demokratiska strukturer även idag. Medan de till stor del spontana och löst organiserade ockupationerna drevs med imponerande kraft och smidighet under de första dagarna, sätts nu denna modell för genomförandet av masskamp på prov på allvar av regeringens kampanj för att terrorisera ockupationerna.
Våldet mot proteströrelsen gör frågan om en demokratisk organisering extremt akut. Detta kan bara lösas genom att skapa aktionskommittéer i varje ockupation, för att koordinera mobiliseringen och speciellt för att organisera självförsvar, med etablerande av liknande demokratiska organ på skolor och arbetsplatser för bygget av strejkrörelsen. Dessa kommittéer måste besluta det taktiska och vilket politiskt svar som behövs genom demokratiska diskussioner.
Endast en fullständigt demokratisk rörelse är kapabel till att besegra regeringen. ■
Socialist Action och CWI kämpar för:
- Ner med C Y Leung!
- Inga fler falska överenskommelser och förhandlingar: Fullständig demokrati nu!
- Stötta och bredda Paraplyrevolutionen – bygg demokratiska aktionskommittéer för beslutandet av nästa steg och för organiseringen av självförsvar mot det av regeringen organiserade våldet.
- Fortsätt med och bygg skolstrejkerna. För ett kämpande och oberoende studentfack.
- Ner med enpartidiktaturen och ner med de kapitalistiska magnaterna som står under deras beskydd.
- Demokratikampen är också en klasskamp – vi behöver ett massarbetarparti för att kämpa för socialism!
