Socialdemokraterna är i kris. De har grävt sin egna grop genom att mitt i rådande högkonjunktur föra fram en arbetarfientlig politik strax innan valet. Hur blev det så här och vad är vägen framåt för arbetarklassen?
Den 22 maj kom opinionsmätningen från DN/Ipsos som drog ner S till chockerande 24 procent. Och ännu värre, inget avgörande avstånd till Moderaterna på 22 procent och inte ens till rasistiska Sverigedemokraterna som hade sin högsta nivå i den mätningen på 20 procent (mot 16 procent i februari).
SCB-undersökningen den 5 juni är en mer ingående mätning (se grafiken nedan) som inte ger lika alarmerande siffror, men visar på samma trend, minus 4,3 procent för S sedan den senaste mätningen i november. SCB ger S det sämsta resultatet inför ett val någonsin.
SD var största parti bland män på 28 procent, och de hade 13 procent bland kvinnor (Ipsos). Andra mätningar visar att S förlorar i städerna, och allra djupast är krisen i Göteborg där partiet har störtdykt till 15,7 procent i maj (15,4 procent i april). Även förtroendet för Stefan Löfven som partiledare har fallit.
I valet 2014 fick S 31 procent – det näst sämsta resultatet någonsin efter 2010 års val då partiet fick 30 procent. S brukar alltid minska i valspurten.
Politiska kommentatorer säger att det här raset beror på migrationsdebatten; att S ger ett tvetydigt intryck då de å ena sidan går ut med att flyktingöverenskommelsen från 2015 ska permanentas, men å andra sidan har gett efter för flyktingarnas kamp med den nya gymnasielagen som gör att några tusen får stanna.
Socialdemokratins förborgerligande tog avgörande steg redan på 1990-talet när partiet lämnade in EU-ansökan, införde lönestopp och strejkförbud och därefter ”sanerade ekonomin” genom att sätta världsrekord i budgetnedskärningar (välfärdsslakt). En nedskärningspolitik som aldrig har slutat i kommuner och landsting och dessutom ackompanjerats av världsledande privatiseringar och avregleringar.
Den internationella trenden pekar ut vägen. Det kan bli värre. I Slovenien blev ett rasistiskt parti, SDS, störst i valet förra helgen medan Socialdemokraterna bara fick 10 procent. I Nederländerna fick socialdemokratiska PvdA 5,7 procent i mars förra året. Socialdemokratiska ”Socialist”-partiet fick 6,3 procent i det franska presidentvalet. Tidigare har grekiska Pasok nästan utraderats och italienska socialdemokratin faktiskt utraderats.
I inget av de här fallen har det berott på en för öppen flyktingpolitik i väljarnas ögon. Mönstret är som i Sverige att väljarna straffar den sittande regeringen. När S har styrt har det inte varit någon märkbar skillnad mot ett traditionellt högerstyre. Nu i sista stund sockrar den svenska regeringen på med olika lockbeten – som extra miljarder till vården och ett stort investeringspaket för infrastruktur. Men det personalen i vården kommer ihåg från de här åren är att vårdkrisen fördjupades. Det pendlare kommer ihåg är fortsatta förseningar och inställda tåg till följd av bristande järnvägsunderhåll som aldrig blev riktigt förstatligat (ett brutet vallöfte).
S har gjort sitt bästa för att distansera sig från sin arbetarrörelsehistoria och är nu det parti som på sina valsedlar har lägst andel låginkomsttagare och högst andel höginkomsttagare. Att S tillsätter en utredning för att begränsa strejkrätten och att de tillsammans med fem andra partier föreslår höjd pensionsålder är anmärkningsvärt. Men värst är omställningen av flyktingpolitiken.
Partisekreteraren Lena Rådström Baastads kommentar till SCB-mätningen är att ”dagordningen har handlat om migration”. Som om inte S själva har satt dagordningen? De har gjort utspel efter utspel om skärpt flyktingpolitik.
Därtill en fruktansvärd retorik, som att Magdalena Anderssons svar på den ökande barnfattigdomen var att ta emot färre flyktingar eller Morgan Johansson som ställde svenska ungdomar mot ensamkommande när han twittrade om gratis SL-kort.
Ännu värre är de dagliga effekterna av chockdoktrinen, omställningen av flyktingpolitiken från 2015. Jimmie Åkesson säger ”ja där ser ni, vi hade rätt, de andra partierna gör nu det vi sagt”, medan det faktiskt är så att det lidande som omställningen har skapat, den statliga rasism (att staten bygger en ny variant på 1920-talets rasbiologiska institut genom åldersbedömningshaveriet) och de dimridåer kring de verkliga problemen (de skenande klassorättvisorna) tvärtom visar hur fel SD och rasismen är.
Den allt mer rasistiska tonen är driven uppifrån. När omställningen kom 2015 var det inte alls stämningar mot flyktingar, utan tvärtom flyktingsolidaritet som dominerade. Inte ens nu går det att skylla på väljarna. Den 3 juni presenterades Novus undersökning om väljarnas viktigaste frågor. Vård och omsorg är som förut den viktigaste frågan med 20 procent (låg på 28 procent för ett år sedan). Invandring och flyktingpolitik är tvåa, men har också fallit från 22 till 19 procent (ihopslaget de som vill ha en skärpt flyktingpolitik med de som vill ha en mänskligare flyktingpolitik). Bara 7 procent av S-väljarna och 13 procent av M-väljarna säger att flyktingpolitik är den viktigaste frågan medan 64 procent av SD-väljarna gör det.
Tappar S väljare till SD? Nej, inte enligt SCB-undersökningen. S har tappat framför allt till soffan, de som inte vet vad de ska rösta på. Arbetarklassen i Sverige saknar en politisk röst.
De mest framgångsrika röda valkampanjerna de senaste åren, som lyckats nå ut till massorna och till ungdomarna, är Bernie Sanders (USA), Jeremy Corbyn (Storbritannien) och Jean-Luc Mélenchon (Frankrike). De har alla haft en tydlig vänsterprofil mot storföretagen och använt sig av massmobiliseringar. En sådan valkampanj hade varit det bästa motgiftet mot rasismen och högerpolitiken även här.
