Hur kunde S missa målet?

Denna artikel är en del i Offensivs valanalytiska artikelserie. Fler artiklar finns att läsa här:

Hur kunde den hatade Tidöhögern klara sig så bra i valet och hur kunde Socialdemokraterna sjabbla bort en klar valseger? När detta skrivs är inte den slutgiltiga rösträkningen klar, men det står klart att högern har lyckats mobilisera och manövrera undan den valkross de så väl förtjänat. 

Av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Med Ulf Kristersson som statsminister har fattigdomen fördubblats och arbetslösheten skjutit i höjden. Arbetslösa, sjuka och funktionsnedsatta har blivit av med inkomster och stöd. Aldrig har de rikaste varit så rika eller militären slukat så mycket pengar. 

Värst av allt är hur rasismen normaliserats, hur bebisar, tonåringar och åldringar utvisats till krigszoner och att öppet rasistiska lagar gjort staten mer repressiv och demokratin nedmonterats. Så Tidöregeringen borde ha skickats dit pepparn växer, men ändå kan Ulf Kristersson sitta och smila över att Moderaterna gick framåt i valet. Medräknat stödröster på L är moderata röster ännu mer än de 19,9 procent som nu redovisats. 

I SCB:s stora opinionsundersökning i maj, som publicerades i början av juni, hade den ”rödgröna” oppositionen 55,2 procents stöd – varav Socialdemokraterna hade 33,9 procent. Liberalerna hade 2,5 procent och om man tog bort dem så hade Tidö bara 39,9 procent. Oppositionen hade alltså 15,3 procents övertag. Hur kunde de tappa det?

I den preliminära valresultatet har Socialdemokraterna bara 28,1 procent, vilket är det sämsta sedan rösträtten infördes. Det är inte så mycket sämre än 2018 då partiet landade på 28,3 procent, men skillnaden är att då hade S innehaft statsministerposten och det straffar sig ofta, medan nu sker raset trots att man suttit i opposition. Socialdemokraterna tappade över hela landet, i det gamla styrkefästet Norrbotten med fyra procentenheter. I Hallstahammar förlorade S makten efter 105 år vid tronen.

Socialdemokraternas förborgerligande har pågått under decennier. Den senaste mandatperioden har S försökt  tävla med Tidöhögern om att vara hårda mot invandring. På hemsidan för en human flyktingpolitik kan man se hur S röstat och att de röstat för de värsta lagarna i riksdagen. Framförallt har S trummat i valrörelsen och i flera år att man vill ha en ”stram migrationspolitik”. Även borgerliga kommentatorer har nu efter valet poängterat att S varningar för SD i nästa regering inte föreföll trovärdiga när de själva har röstat igenom många av SD:s förslag. 

Att bekämpa högerpolitik med högerpolitik är svårt och det lyckades inte bra. Visst stod det i Socialdemokraternas valmanifest (som märkligt nog lanserades först den 1 september) att karensdagen skulle avskaffas, barnbidrag höjas och arbetspensioner införas. Det framstod som en i den långa raden av valfläsk som haglade ner från alla stora partier under valrörelsen, vilket är svårt att ta på allvar. Ska samma parti som ville införa marknadshyror (vilket stoppades av ett uppror), försämrade både arbetsrätten LAS och strejkrätten, och som styrt i oändligt många kommuner med miljontals kronor av nedskärningar på sitt samvete, som under 30 års tid låtit marknadsskolan få vara kvar, som fört Sverige in i Nato och så vidare – nu plötsligt stå på arbetares sida? 

För att inte tala om Moderaternas direkta röstköp. Moderaterna har i alla år varit emot subventionerade priser i kollektivtrafiken. I till exempel Göteborg fanns en subvention som Moderaterna tog bort 2018. Men nu bestämde Ulf Kristerssons regering att halvera priset på kollektivtrafik just innan valet (vilket för övrigt visar att det är fullt möjligt med gratis kollektivtrafik och att beslutet inte ens behöver tas i regionerna). Detsamma med den tillfälliga sänkningen av drivmedelspriset som försvinner i november. Har folk verkligen röstat på Moderaterna för att de plötsligt säger att de vill ta bort avgifterna i förskolan (utan att förklara hur det ska finansieras)?

Under första halvan av Tidöregeringens tid sjönk reallönerna. Det är fortfarande lågkonjuktur, men Kristersson har haft turen att den börjat vända lägligt inför valet. Det är inte längre fallande reallöner, och där har den sänkta momsen spelat en liten roll. Men Tidö jobbar så klart på för fortsatt splittring. 

Enligt föreningen Makalösa föräldrar går ensamstående föräldrar med 25 000 kronor i lön 3 100 kronor back varje månad. Den nya och sänkta a-kassan börjar slå igenom nu där de värst drabbade hamnar på en nivå på 8 000 kronor före skatt. Inte minst de senaste fyras årens hyreshöjningar på 25 procent ligger bakom fördubblingen av fattiga i Sverige. 

När högern sänker skatterna är det alltid de rikaste som får mest. Utöver den extra skattebonusen som regeringen gjorde för de 1 procent rikaste så får ju alltid medelklassen mer i kronor räknat i jobbskatteavdragen än låginkomsttagare. Så det kan hända att en del medelklassväljare gått över till Moderaterna genom att bara se till sin egen kortsiktiga plånbok, till exempel i Tallkrogen och Sköndal i Stockholm, som åter blev blåa. 

Lärdomen från det här valet är att högern har vuxit sig så stark att den inte kan besegras enbart med röstning av en svag och splittrad opposition som inte ens lovar att riva upp Tidös politik. Högern har till sitt förfogande miljardärerna med sina miljarder och en stor väljarbas där reaktionära idéer har blivit mer legitima och svårare att bekämpa. Veckan innan valet gick kapitalisterna Martin Lorentzon (Spotify) och Jacob Wallenberg ut och varnade för Vänsterpartiet. Inte bara Sverigedemokraterna utan även Moderaterna och Kristdemokraterna har sprutat ut rasism. Skiten kan gro sig ganska fast bland väljarbasen. 

När Simona Mohamsson kramade Jimmie Åkesson första gången, i mars, så sjönk Liberalerna ytterligare i opinionen. Detta för att kramen skedde på en presskonferens där Mohamsson klargjorde att hon beslutat att bryta partiets tidigare linje att inte släppa in rasistpartiet i en regering. Mindre än 2 procent av svenskarna stödde L efter detta och partiet hade ett extrainsatt farsartat och krisartat landsmöte som sändes på TV. 

Sedan skedde valrörelsens stora kupp. Högern har inte bara miljardärer och reaktionära väljarbaser. De har tillgång till statsmaskineriet. Mohamsson och Liberalerna fick otroligt mycket TV-tid i valkampanjens slutskede och opinionsmätningarna spelade rollen av att pressa upp partiet, aktivt påhejade av Jimmie Åkesson. 

Moderaterna och de andra Tidöpartierna stödröstade fram Liberalerna från 2 till 5,5 procent på bara några veckor. I vallokalsundersökningen visade det sig att bara 40 procent av de som röstade på Liberalerna i detta val hade gjort det 2022. Medan detta skedde inom Tidölaget var det totalt inbördeskrig inom den så kallade rödgröna oppositionen, där Magdalena Andersson nobbade Vänsterpartiet inför öppen ridå. Samtliga partiledare deltog i bygget av en kvävande nationalism där ”göra bra för Sverige” sades gång på gång – en totalt falsk bild då somligas bröd är andras död. 

En så stark höger behöver utmanas med kamp. Den lilla kamp som har varit visar på detta. Tonåringarnas  och andra utvisningshotades egna höjda röster samt det stöd flyktingarna fick med demonstrationer lyckades ändra opinionen så att 76 procent blev emot utvisningar av tonåringar. 

Även jättedemonstrationen för klimatet i Stockholm i augusti ledde till ett uppsving för klimatfrågorna. Men att fackföreningsrörelsen inte samlat till bred politisk kamp mot Tidö under de fyra åren av arbetarfientlig, rasistisk och klimatförnekande politik blir en kvarnsten om foten i valrörelsen. Speciellt som de rödgröna inte heller manar till kamp, utan bara manar till röster på ett svagt program. 

Det viktigaste med valutgången är att SD:s uppgång är bruten, åtminstone tillfälligt, att det skett en radikalisering vänsterut av låginkomsttagare och personer med invandrarbakgrund något som tar sig uttryck i en kraftig ökning av vänsterröster i ytterstadsområden samt att högertrenden bland unga har vänt. Ungdomar står för framtiden. 

Socialistiskt Alternativ och Offensiv manar till bygget av motståndsrörelser. Det är genom aktiv och massiv arbetarkamp kombinerat med socialistiska program som den nationalistiska tvångströjan kan spräckas och högern knäckas. Det kommer att behövas även om Magdalena Andersson lyckas få ihop en regering.