Hur säkert sitter egentligen den ”nye kejsaren Xi Jinping”?

2018-01-24 16:30:31


Enligt Trump är det en ”underbar kemi” mellan honom och Xi Jinping.

Det styrande kinesiska ”kommunist”-partiets (KKP) 19:e kongress i oktober ifjol stadfäste Xi Jinpings enmansdiktatur. Kongressen, den viktigaste som har hållits under 2000-talet, får stora återverkningar på såväl Kina som resten av världen. Kongressen användes som en global arena för Xi för att visa upp sin Mao-liknande dominans av parti- och statsapparaten, men också som en förment återupplivning av KKP:s totala kontroll över ”parti, regering, armé, folk, forskning, öst, väst, nord, syd och centrum” (från den ändring av KKP:s konstitution som kongressen antog).

Donalds Trumps – USA:s svagaste president på årtionden – besök till Kina endast fjorton dagar efter KKP:s kongress förstärkte detta budskap. En tandlös Trump svamlade om den ”underbara kemin” mellan honom själv och Xi Jinping, vilket stod i bjärt kontrast till hans aggressiva antikinesiska valkampanj. Kinesiska kommentatorer beskrev besöket som en ”pilgrimsresa” för att träffa Xi, samtidigt som Los Angeles Times anmärkte att ”för första gången upptäcker en amerikansk president att han har fått resa ända till Beijing för att träffa den mäktigaste mannen i världen”.
Xis egna kvasiteori – ”Xi Jinpings tankar om socialism med kinesiska förtecken för en ny tid”– som nu formellt har skrivits in i KKP:s konstitution jämsides med ”Mao Zedongs tankar” och ”Deng Xiaopings teori” är ett ideologiskt försvar av kinesisk nationalism, auktoritärt styre och statskapitalism. Den uppvisar ett växande självförtroende om att den kinesiska imperialismen (även om den termen inte används) ”närmar sig världsarenans centrum” och att den tidigare USA-ledda globala världsordningen står inför en oåterkallelig nedgång.

Men matchar regimens självbild om en allt mäktigare diktaturstat under ledning av dess ”starkaste ledare” på över 40 år som obevekligen sveper undan all opposition hemmavid och utomlands verkligheten? Socialister menar att verkligheten – både i Kina och globalt – är långt mer komplex. Bortom den närmsta horisonten väntar enorma utmaningar – allt skarpare internationella spänningar, explosiv ojämlikhet i Kina och stora ekonomiska chocker.
Enbart förnimmelsen av att Kina ska drabbas av en ekonomisk kris fyller den styrande eliten med fasa på grund av att de förstår att detta, likt 1989, kan utgöra en direkt utmaning mot hela systemet.
Det är anmärkningsvärt att bilden av Xi som en stark man, vilket ihärdigt har främjats av Kinas enorma propagandaapparat, till stor del återupprepats av den kapitalistiska världens ”fria press”. Amerikanska Newsweek rapportering om Xis ”återval till en andra mandatperiod på fem år” är endast ett exempel på hur de vanliga medierna har anpassat sin rapportering om Kina för att passa regimens berättelse. Gör en sökning på Google med de engelska orden ”Xi Jinping election” och ni kommer att få 20 gånger fler resultat än en sökning efter ”Xi Jinping dictator” ger.

Denna politiska underdånighet speglar de ”demokratiska” kapitalistiska regeringarnas konsekventa ovilja att uttala sig emot det ökade förtrycket och övergreppen i Kina, vilka har ökat markant under Xis styre. Exempelvis möttes den liberala dissidenten Liu Xiaobos död i cancer – den första Nobelpristagaren att dö i fängelse sedan nazisttiden – och den fortsatta brutala förföljelsen av hans änka Liu Xia av total tystnad från ledarna i Väst.
Den förföljda och för närvarande ”försvunna” kinesiska advokaten Gao Zhisheng utfärdade ett brännande fördömande av Västs dubbelmoral när han skrev: ”Hela världen har lärt sig att vara döv och stum inför [det] hänsynslösa förtryck av det kinesiska folkets grundläggande mänskliga rättigheter, i utbyte mot deras blodfläckade ekonomiska intressen (…) De låter ekonomiska intressen diktera deras val och slaktarna får vad de önskar”.
Xis makt grundas på hans kontroll av propaganda (media) och säkerhets-, polis- och militärapparaten samt en starkare ställning än hans företrädare Hu och Jiang. Detta kan dock inte jämföras med det masstöd, om än på en väldigt motsägelsefull grund, som existerade för Mao och Deng Xiaoping.
I Maos fall vilade detta stöd på långtgående sociala och ekonomiska förändringar som möjliggjordes genom en väldigt förvrängd och byråkratiserad, men oöverträffad vad gäller storlek, social revolution. Dengs sociala bas vilade på massornas utmattning och besvikelse över den maoistiska regimen under 1960- och 70-talen och, bland den enorma landsbygdsbefolkningen, på de tidiga ekonomiska vinsterna av Dengs marknadsbaserade reformer på landsbygden (avkollektivisering och privatisering).

Xis styrande klick och dess makt har ännu inte prövats i den mening att man har tvingats konfrontera ett verkligt motstånd från massorna i Kina eller en allvarlig internationell konflikt. Snarare speglar Xis uppstigning till makten KKP-regimens återvändsgränd som under lång tid har känt av en katastrof. Den måste tvärt ändra kurs, speciellt för att bryta ekonomins beroende av monstruösa skulder.
Centrumets historiska oförmåga att införa dess politik på Kinas olika regioner är problemets kärna, vilket Xi vill lösa genom en kraftig återcentralisering av makten. Kina är på många sätt fortfarande en motsägelsefull samling av provinsiella ekonomier där vissa är gigantiska. Guangdong, Jiangsu och Shandong skulle som självständiga stater rankas bland de 20 största ekonomierna i världen och där var och en av dem är betydligt större än G20-medlemmarna Indonesien, Turkiet och Saudiarabien.
Xis försök att skrämma förankrade regionala eliter till tystnad är ytterligare en orsak till hans hårda linje gentemot Hongkong och Taiwan och regimens oproportionerliga besatthet av Hongkongs självständighetsgrupper. De kraftigaste applåderna fick Xi när han på kongressen sa: ”Vi kommer aldrig att låta någon, någon organisation eller något politiskt parti, någonsin eller i någon form skilja någon del av kinesiskt territorium från Kina”. Det ökande politiska förtrycket i Hongkong är till viss del en proxy­kamp för Beijings makt över provinserna och deras ekonomier.
Xis konsolidering av enväldet har dragit nytta av ”medvind” vad gäller den internationella situationen. Men detta kan ändras dramatiskt under de kommande åren. Trots en allmän nedtonad och ickekonfronterande rundresa i Asien förnyar Trump och USA-imperialismen försöken att bygga en ”Fyrklöverallians” tillsammans med Australien, Indien och Japan med målet att driva tillbaka Kinas dominans i Asien.

Inledningen på den kapitalistiska krisen för tio år sedan och med den inledningen på politisk dysfunktionalitet hos väldigt många kapitalistiska ”demokratier” (mest slående USA, men även Europa efter Brexit) har gynnat Xis dagordning.
Den instabila och befängda Trumpadministrationen har fram till nu inneburit ett enormt lyft för den kinesiska regimens globala ambitioner och har låtit Xi framställa sig som ett ”stabilitetsankare” för världskapitalismen i särskilt Asien, men också på andra ställen. Detta fick CNN att förkunna att Kina ”vann 2017” i geopolitiska termer. Xi-regimen har använt denna upphöjda globala prestige för att trappa upp den nationalistiska propagandan på hemmaplan.

KKP är naturligtvis inte ”kommunistiskt”. Dess politik idag är höger, nationalistisk och pro-kapitalistisk. Det är heller inte ett riktigt ”parti”, trots att de hävdar att de har 88 miljoner medlemmar – en siffra som endast överträffas av Indiens högernationalistiska BJP, vilka hävdar att man har 110 miljoner medlemmar.
I Kina har staten och partiet smält samman till en enda gigantisk diktatorisk koloss där ”partiet” kontrollerar regeringen, armén, rättsapparaten, säkerhetsapparaten, media, cyberrymden och avgörande sektorer av ekonomin genom kontrollen av dess ”pelare” – de statliga ägda bolagen (SOE).
Om KKP skildes från staten skulle staten kollapsa. Detta förklarar kapitalisternas trohet – i Kina och globalt – till dagens KKP-regim. Med undantag för en liten minoritet av ideologiska fanatiker vill inte världskapitalismen att den kinesiska staten, som har blivit så avgörande för deras profiter och framtid, kollapsar.
Det finns numera fler dollarmiljardärer i Kina än i något annat land. Noterbart är att antalet miljardärer har mer än fördubblats sedan Xi Jinping kom till makten 2012. Tre av dessa miljardärer – Li Denghai, Wu Shaoxun och Pan Gang – var delegater på KKP:s kongress.

En undersökning gjord av Pekings universitet förra året avslöjade att de fattigaste 25 procenten av de kinesiska hushållen (runt 342 miljoner människor) endast äger 1 procent av landets förmögenhet. Den rikaste 1 procenten (omkring 13 miljoner, för det mesta kopplade till KKP) äger en tredjedel av förmögenheten.
Detta är en sann mätare på det brutala klassinnehållet av KKP:s politik, även om det finns avgörande skillnader mellan de fullt liberaliserade marknadsekonomierna i Väst och Kina. Den kinesiska kapitalismen kommer troligen inte att bli en modell av den i Väst. Det senaste årtiondet med en global ekonomisk kris och den relativa nedgången för västkapitalism har förstärkt de kinesiska härskarnas övertygelse om att deras form av kapitalism är överlägsen. I den mån den representerar någon form av sammanhängande ideologi utgör detta innehållet i ”Xi Jinpings tankar”.
Vad som verkligen utmärker den kinesiska eliten är dess vägran att dela makten och överge sin exklusiva kontroll genom att importera ”västlig demokrati”. Xis styre har förstärkt dessa drag hos regimen och trappat upp dess ideologiska kamp mot ”västerländska värderingar”.
Detta visas också genom valet av Wang Huning, en gammal ”KKP-teoretiker” till Politbyråns ständiga utskott. Wang är Kinas motsvarighet till de amerikanska nykonservativas (neo-cons) auktoritära nationalism och imperialism.

Det har spekuleras brett i media utomlands om att när nu Xi sitter i orubbligt bo kommer han att använda sin makt för att pressa igenom nya marknadsrefomer. Detta är inte det troligaste perspektivet. Vi varnade 2013, när det avslöjades att det stod en rad ekonomiska reformer på Xi & Co ”att göra-lista”, att oavsett KKP-ledningens subjektiva önskningar rymmer den ekonomiska och politiska strukturen en mängd beståndsdelar som gör att de tänkta förändringarna aldrig materialiseras.
I grunden beror detta på kampen inom staten, mellan regionerna och centrumet, som vissa kinesiska ekonomer jämför med kampen inom EU mellan Bryssel och de nationella regeringarna. Som den USA-baserade kinesiska forskaren Minxin Pei hävdar: ”[Xi] är den mäktigaste ledaren som världens största enpartistat har haft under årtionden. Men hans förmåga att forma det kinesiska samhället kan visa sig vara långt mer begränsad än vad han, hans allierade, och de flesta utomstående analytikerna tror”.

Huvuddelen av Xis ekonomiska politik kommer sannolikt att förbli, som nu, att förfina och stärka statskapitalismen, vilket inkluderar att tämja privat och utländskt kapital under ”kontrollerade” former. Men när utländsk kapitalism blir allt mer missnöjd över hur sakta marknaden öppnas upp kommer Beijing att försöka gå en balansgång.
Det är därför möjligt att han påskyndar införandet av vissa delar av marknadsreformerna som en eftergift till pressen från utländskt kapital samt delvis på grund av att den kinesiska regimen behöver dra till sig mer utländskt kapital, speciellt till sin obligations- och aktiemarknad, för att lätta på de kinesiska bankernas skuldbörda. Ytterligare en faktor är regimens rädsla för protektionism och att globaliseringen pressas tillbaka, vilket skulle skapa kaos i Kinas ekonomi.
Det är möjligt att antikorruptionskampanjen nu kommer att sakta ner då Xi försöker återuppbygga några broar inom eliten. CCDI (KKP:s centralkommission för disciplininspektion) kommer att reformeras för att ge den en mer formell status som statligt verk, men kommer att förbli Xis främsta politiska vapen att utöva sin kontroll och neutralisera motstånd inom själva parti- och statsapparaten.
Istället för att övervinna spänningarna inom den kinesiska staten och eliten blir Xis upphöjelse början till en ny fas samt ett spel med höga insatser, fyllt av risker för den kinesiska kapitalismen och den auktoritära staten. Grunden för hans styre – historiskt oöverträffade skuldnivåer och ekonomisk spekulation, intensifierad polisterror och tilltagande nationalism – gör att många kriser väntar runt hörnet.
De kommande åren kommer utan tvivel också att präglas av att den jättelika kinesiska arbetarklassen – 800 miljoner stor – väcks och ”närmar sig världsscenens centrum”. Vår uppgift är att bygga stöd för den verkliga socialismens och internationalismens program, vilket gör det möjligt att omvandla både Kina och världen. ■

Varningar om ökad risk för kinesisk finanskris

Den ökande risken för en kinesisk finanskris av en så kallad ”Minsky moment” av kollapsande priser på tillgångar (vilket hände i Sydostasien 1997 och USA 2017) var det överraskande ämnet i ett tal av centralbankens chef Zhou Xiaochuan under KKP-kongressen. Väldigt många sådana varningar har gjorts av internationella kapitalistiska institutioner som Världsbanken och IMF, men det är ovanligt från en så centralt placerad kinesisk tjänsteman.
Zhous tal – helt klart med Xis bemyndigande – var en signal att regimens ett år långa stränga åtgärder mot skuggbanker och försök efter upprepade misslyckanden att minska på skuldsättningen inom det överansträngda finansiella systemet kommer att fortsätta och möjligen intensifieras, vilket sätter scenen för sammandrabbningar mellan Beijing och skuldberoende regionala regeringar.
Kinas fastighetsmarknad värderas högst i världen nu – värt lika mycket som resten av världens fastigheter tillsammans.

Kinas ekonomiska tillväxt under det senaste årtiondet, vilket den globala BNP-tillväxten i hög grad har vilat på, har drivits av en exempellös och ohållbar expansion av kreditmarknaden. Denna kredittsunami har skapat monstruösa tillgångsbubblor och lagt en förkrossande börda på arbetare och fattiga.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!