Den 16 september i år är det precis 20 år sedan som Riksbanken slog till och höjde räntan till 500 procent. Syftet var att hejda det massiva kapitalutflödet, men varken räntechocker eller extrema kostsamma stödköp för att försvara kronan kunde hejda kapitalflykten. Den svenska kapitalismen rasade ned i ett svart hål. Krispaketen avlöste varandra och hösten 1992 blev inledningen till en dramatisk nedmontering av välfärden.Med anledning av detta ”svarta jubileum” skrev Dagens Nyheters samhällsekonomiske krönikör Johan Schück att: ”Ur detta misslyckande föddes en framgång. Sverige fick visserligen betala ett högt pris för 1990-talskrisen, särskilt genom att arbetslösheten fastnat på hög nivå. Men samtidigt gavs chansen till stora förändringar som annars varit omöjliga”. De ”stora förändringarna” han åsyftar är det borgerliga systemskifte som följt i spåren på den högerpolitik som bedrivits sedan 1990-talets början.
Såväl allianspartierna som Socialdemokraterna brukar ständigt prisa 1990-talets påstått lyckosamma krishantering. Deras gemensamma budskap är att stålbadet lönade sig och att marknadsreformer i kombination med budgetsanering (läs nedskärningar) har gjort svensk ekonomi stark. Inte sällan brukar regeringen, med instämmande av S-ledningen, läxa upp andra länder för att de inte är beredda att genomföra samma drastiska åtstramningar. Men man håller tyst om att svensk kapitalism under 1990-talet, till skillnad från dagens euroländer i kris, kunde dra fördel av sjunkande kronkurs och global tillväxt.
I november 1992 tvingades den dåvarande högerregeringen ge upp det kostsamma försvaret av kronan. Effekten blev detsamma som om kronan hade devalverats med 20-25 procent. En billigare valuta bidrog till ökad export. Det i sin tur gjorde att storbolag och banker som räddats av skattemiljarder, till en kostnad av 30 till 40 miljarder kronor, snabbt återhämtade sig.
Samhällsekonomin som helhet har dock aldrig återhämtat sig från 1990-talets återkommande svältkurer. Så i slutet av 1980-talet låg arbetslösheten på 2 procent och i Stockholm var den så låg som 0,7 procent. Under 1990-talets kris steg den till 15 procent och aldrig någonsin under de senaste 20 åren har arbetslösheten legat under 5 procent.
År 1994 blev Carl Bildts högerregering bortröstad och Socialdemokraterna tog över. Den nya S-regeringen slog världsrekord i budgetnedskärningar och hela den offentliga sektorn ”marknadsanpassades”, samtidigt som bolagens vinster steg på lönens och socialförsäkringarnas bekostnad. År 1998 skrev en dåtidens mest kända spekulanter, Robert Weil, att ”vi kapitalister aldrig haft det så bra”.
”Vid slutet av 1990-talet hade marknadsorienteringen åtminstone i någon form fått genomslag i flertalet av landets kommuner och landsting… Andelen anställda i privat drift inom de kommunala välfärdstjänsterna mer än fördubblades under 1990-talet”, konstaterade den statliga Välfärdsutredningen 2001.
Socialdemokratins rasering av det egna välfärdsbygget, massarbetslösheten och de ständigt växande klassklyftorna klippte partiets band till arbetarna. S blev ännu ett av 1990-talskrisens många offer och förvandlades till ett borgerligt parti.
Det var 1990-talets krispolitik som öppnade dörren till dagens privatiseringsskandaler och marknadsstat.
Den officiella historieskrivningen om 1990-talet, Dagens Nyheters färska skriverier är inget undantag, förtiger det enorma motstånd som den borgerliga krissaneringen mötte. 1990-talet inleddes med låglönerevolt och i november 1996 stod landet på randen till politisk generalstrejk.
Sedan dess har kampen för jobb och välfärd haft sina upp- och nedgångar. Men nu håller effekterna av 1990-talets krishantering och 20 års högerpolitik att föda sin egen motreaktion i form av motstånd och nya opinionsvindar, vilket bl a uttrycks i ett starkt stöd för att välfärd ska drivas i offentlig regi och utan vinstsyfte.
