I väntan på ny regering fördjupas den politiska krisen

De första två stasministeromröstningarna har slutat med nej. Nu återstår bara två. Foto: Riksdagsförvaltningen.

Efter att riksdagen som väntat röstat nej till att Centerpartiets ledare Elisabeth Thand Ringqvist ska bli ny statsminister har talmannen Andreas Norlén (M) gett M-ledaren Ulf Kristersson det nya sonderingsuppdraget.  

Av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Det har nu gått drygt 50 dagar sedan valet och en ny regering låter vänta på sig. Just nu finns inget som tyder på att Kristersson kan bilda ny regering. Om han inte får tillräckligt många röster i riksdagen kommer talmannen att ännu en gång ge sonderingsuppdraget till S-ledaren Magdalena Andersson. Om hon röstas ned i den fjärde och sista statsministeromröstningen väntar extraval.

Det växande hotet om ett extraval kan bli den faktor som till sist resulterar i att det blir en uppgörelse mellan Centern och de så kallade rödgröna partierna. Inget av dessa partier önskar ett extraval. Men ännu går det inte att förutse utkomsten av alla de överläggningar och hemliga samtal som förs i skuggan av den fördjupade krisen och ett eventuellt extraval, som av de nyaste opinionsundersökningarna att döma ser ut att bli till en seger för Tidöpartierna.

I DN/Ipsos oktobermätning har Tidöpartierna för första gången på fyra år ett övertag över de så kallade rödgröna partierna. Bakom Tidöpartiernas övertag i väljaropinionen finns den fortsatta uppgången för Moderaterna. I SR/Indikator Opinions oktobermätning (publicerad den 29 oktober) är Moderaterna nästan lika stora som Socialdemokraterna; det skiljer bara 0,7 procentenheter. I Novus Väljarbarometer för oktober skiljer det lite  mer – 2 procentenheter mot drygt 8 procentenheter så sent som i  valet i september – mellan S och M. Det är den minsta skillnaden mellan partierna sedan 2016, då S regerade. I Novus mätning backar även V till 7,2 procent, vilket är 2,1 procentenheter lägre än valresultatet för snart två månader sedan. 

Att regeringsförhandlingarna och de hemliga samtalen mellan de ”rödgröna” och Centern reducerats till att bara handla om makt och hur ministerposterna ska fördelas och inte politik har spelat Tidöpartierna i händerna. 

Den politiska kris som valet och svårigheterna att bilda en ny regering är ett uttryck för fördjupas nu i en allt snabbare takt. Det är en kris som drabbat alla de etablerade partierna. Särskilt den så kallade ”mitten” och Socialdemokraterna, som efter att ha fallit offer för den egna välfärdsslakten blivit ett borgerligt parti och förlorat sin förankring inom arbetarklassen. Att arvet efter fyra år med Tidögänget  inte gav Socialdemokraterna någon draghjälp i årets val berättar mycket om djupet och omfattningen av S-krisen. Istället för att återhämta sig en aning efter det dåliga valresultatet 2022, det näst sämsta i modern tid, blev årets val till det absolut sämsta någonsin för socialdemokratin. Tiden efter valet har ytterligare förstärkt uppfattningen att Socialdemokraterna saknar politik och bara vacklar. ”Liberalerna har länge abonnerat på förstaplatsen när det gäller vilket parti som mest vacklar hit och dit, men den positionen har nu övertagits av Socialdemokraterna och Centerpartiet. För C är det till och med det mest utmärkande karaktärsdraget av alla”. (Dagens Nyheter den 30 oktober kommenterar en färsk DN/Ipsoundersökning om väljarnas uppfattning av ”partiernas karaktärsdrag”.)

Hot om extraval

Socialdemokraternas ställning gentemot sina möjliga koalitionspartners är därmed svagare än någonsin. Samtidigt finns inget som tyder på att ett eller flera av Tidöblockets partier skulle vara berett att ge sitt stöd till en S-ledd regering eller vilja ingå i ett ”mittenstyre” med Socialdemokraterna och Centern. Opinionssiffrorna efter valet har dessutom tenderat att svetsa samman Tidöblocket, vars partier, särskilt M, anser att man skulle kunna vinna ett extraval. En upprepning av det som hände efter valet 2018, då Socialdemokraterna till sist kunde bilda ny regering efter att ha slutit en politisk överenskommelse, det nyliberala Januariavtalet 2019, med Liberalerna, Centern och Miljöpartiet blir därmed allt mindre sannolik. Det ger Socialdemokraterna inget annat val än att försöka sy ihop en uppgörelse mellan C och de ”rödgröna” som möjliggör att Magdalena Andersson blir ny statsminister. Att inget av dessa partier vill se ett extraval kan bli den slutliga dörröppnaren till en sådan uppgörelse. 

Hur regeringsförhandlingarna, det politiska köpslåendet om platser vid köttgrytorna slutar är dock omöjligt att förutse. Det är till exempel möjligt att Centern, med V:s ”röda linjer” och misslyckandet att bilda en ”mittenregering” som ursäkt, byter sida och släpper fram en ny högerregering med Ulf Kristersson som statsminister.   

Centern pressar Socialdemokraterna från höger och är motståndare till såväl avskaffat karensavdrag som den futtiga bankskatten, men är för ytterligare försämringar av a-kassan, permanent sänkning av arbetsgivaravgifterna, låglönejobb och vinster i välfärden. Motsvarande press från vänster finns inte från Vänsterpartiet, som inte sagt ett ord om vilken politik man vill att en ny regering ska driva. Partiet drar inga röda linjer vad gäller politik, allt reduceras till att få plats i nästa regering. 

V säljer sig för en ministerpost

”V kommer inte backa på regeringsfrågan men vi är förstås villiga att diskutera allt annat”, skrev Vänsterpartiet vice ordförande Ida Gabrielsson på X. Det är detsamma som att säga: Vi kan kompromissa på alla områden i utbyte mot att få en ministerpost. Det är totalt principlöst i en tid där det mer än någonsin krävs en kämpande vänster som drar röda linjer mot all form av högerpolitik. 

Det är en sak att rösta så att Magdalena Andersson kan bli ny statsminister och bilda ny regering och därmed förhindra en Tidöregering 2.0. Men en helt annan att sälja ut sin politik för att få regera tillsammans med borgerliga partier.  Även om en regering med Vänsterpartiet till en början skulle väcka förväntningar om att nu väntar en politik med ”hjärta” skulle det inte ta lång tid innan det börjar avslöjas att V i själva verket sålt sig och låtit sig tas som gisslan av Socialdemokraterna. De hopp som väckt skulle släckas och börja förbytas till uppgivenhet och vilsenhet, vilket högern skulle dra vinning av.  

Ett verkligt kämpande socialistiskt vänsterparti säljer sig inte för några ministerposter, utan behåller sin politiska självständighet, ser sina allierade i de som kämpar samt bygger kamp och gräsrotsmotstånd. Och dess hållning gentemot den nya S-regering man släppt fram bestäms utifrån om regeringens förslag svarar upp mot behoven samt innebär verkliga förbättringar för arbetare och lågavlönade. Ett verkligt kämpande socialistiskt vänsterparti drar sina röda linjer och ger rött kort till alla förslag och åtgärder som innebär försämringar för arbetare och lågavlönade och som  försvårar enad kamp. Det vill säga nej till alla nedskärningar, repressiva åtgärder, splittrande rasism och nationalism samt den militära upprustningen, krigshetsen och Nato. Och ja till  upprustning av skola, vård och och omsorg i offentlig regi med högre lön och förkortad arbetstid för de anställda; till att återta all privatiserad verksamhet, ja till att stoppa utvisningarna och återinföra rätten till asyl, familjeåterförening och permanenta uppehållstillstånd samt till att riva upp vandel- och angiverilagen; sänkta hyror och borttagande av moms på maten; klimaträttvisa och gratis kollektivtrafik samt sammanfattar sin politik och kamp i: Jobb, välfärd och bostad till alla – låt superrika, banker och storbolag betala. För arbetarpolitik och global socialism.  

V-ledningens politiska kryperi och jakt på regeringsplatser sätter fokus på behovet av att bygga en socialistisk kämpande vänster som inte viker ner sig. Utan utgör den opposition och kraft som behövs mot kapitalism och alla former av högerpolitik.