Bolivias arbetare, fattiga och ursprungsbefolkning visar nu öppet sitt missnöje med president Evo Morales och MAS-regeringens marsch högerut.Det var med starkt folkligt stöd som Evo Morales och MAS (Rörelsen för socialism) vann det bolivianska valet 2005.
Efter valet började Morales och MAS-regeringen genomföra sociala förbättringar, om än extremt måttfulla i jämförelse med de krav som masskampen rest. Men de förändringar i livsvilkoren som skedde stärkte intrycket av att ett bättre liv väntade runt hörnet.
Enligt Morales och MAS var de sociala förbättringarna, delförstatligandet av gasindustrin (i verkligheten en omförhandling av kontrakten med de multinationella oljeföretagen) samt godkännandet av en ny konstitution 2009 en del i en fredlig social revolution.
I jämförelse med de nyliberala regeringar som tidigare styrt, markerade MAS-regeringen ett betydande steg framåt och dess stöd var grundmurat.
Efter valet 2005 växte stödet till en början och nya jordskredssegrar inkasserades. Kulmen blev president- och kongressvalen i december 2009, i vilka inte bara Morales återvaldes till president utan MAS också erhöll absolut (två tredjedels) majoritet i kongressens båda kamrar.
Men trots dessa valsegrar och de förbättringar som genomförts har det inte skett någon grundläggande förändring av samhället och massornas livsvillkor. Bolivia är fortfarande ett av världens mest ojämlika länder. Officiellt lever mer än en fjärdedel av befolkningen i extrem fattigdom.
Prisökningarna (inflationen), i synnerhet på basvaror, har urholkat såväl MAS-regeringens stödprogram till fattiga som arbetarnas löneökningar. De stora jordägarna behåller fortfarande sitt monopol över jorden medan de infödda bönderna har väldigt lite eller ingen jord alls att bruka. Oavsett radikal retorik om förstatliganden har de multinationella företagen fortsatt att raka in enorma vinster från sin plundring av Bolivias omfattande naturresurser.
Ett nytt inslag är också att eftergifterna till högern blir allt mer omfattande och att de följs av angrepp eller direkt fientlighet mot de sociala rörelserna som protesterar mot dessa eftergifter.
I december 2010 försökte MAS-regeringen införa en flagrant nyliberal lösning på den växande energi- och bränslekrisen i Bolivia genom att ta bort subventionerna på bensin och diesel.
Den omedelbara effekten blev att bensin- och dieselpriserna bokstavligen fördubblades över en natt, allmänt känd som ”Gasolinazo”, vilket ledde till att kostnaderna för kollektivtrafiken, mat och dagligvaror sköt i höjden. MAS-regeringen trodde att jul- och nyårsledigheten skulle minimera protesterna. Men det visade sig vara en felberäkning. Massiva protester tvingade regeringen att snabbt dra tillbaka sitt beslut.
Under de senaste månaderna har Morales och MAS-regeringen provocerat fram nya massmobiliseringar. Förslaget om att en motorväg skulle dras rakt igenom ett av ursprungsbefolkningens områden som också hyser en gigantisk naturpark, området är känt som TIPNIS, startade en våg av protester från ursprungsbefolkningen, som utgjort Morales och MAS sociala bas.
Motståndet tvingade MAS-regeringen att dra tillbaka motorvägsplanerna. Ursprungsbefolkningen vann arbetarnas stöd, som organiserade en generalstrejk i solidaritet med de marscherande och i protest mot regeringens repression.
Arbetarna har varit den grupp som drabbats värst av och kämpat hårdast mot MAS-regeringens rörelse högerut. Under de två senaste åren har lönerna inte hållit jämna steg med prisökningarna och samtidigt har vinsterna ökat.
Detta har i sin tur lett till strejker och att har arbetarna tvingats ut på gatorna igen. Strejkerna har vunnit stöd, trots att de har attackerats och smutskastats av MAS-regeringen.
Avsaknaden av grundläggande förändringar, allianserna med högeroppositionen, gasolinazon, motorvägen genom TIPNIS och de otaliga attackerna på de sociala rörelserna har sammantaget fått en djupgående effekt på arbetarklassens, den inhemska bondebefolkningens och den fattiga majoritetens politiska medvetenhet.
För tre år sedan skulle bara en liten minoritet av de bolivianska arbetarna ha hållit med om det nödvändiga i att bilda ett arbetarparti, utan satt sitt hopp till MAS-regeringen. Numera finns bred samstämmighet inom den fackliga rörelsen om att det behövs ett arbetarparti!
Gruvarbetarfacket, Bolivias gruvarbetarfackfederation (FSTMB), gav röst åt dessa stämningar när man på sin senaste kongress uttalade att: ”Det problem som de bolivianska arbetarna står inför är att konstituera sig själva som en mäktig social kraft som deltar i den pågående processen att erövra och konsolidera makten åt folket”.
Det går vidare till att uppmana till ”Bildandet av ett politiskt instrument för arbetarna som en politisk organisation med uppgift att genomföra det bolivianska folkets historiska och revolutionära förslag.”
Bildandet av ett arbetarparti skulle medföra avsevärda framsteg för de bolivianska arbetarna och öppna upp nya möjligheter för den bolivianska kampen. Med tanke på att arbetarklassen för närvarande inte har någon formell politisk representation skulle arbetarkandidater som ställer upp i parlamentsvalen med en verklig chans att vinna åtskilliga mandat omedelbart stärka arbetarnas ställning.
Avsevärt mycket viktigare än deltagande i val är dock ett nytt arbetarpartis nyckelroll i att ena och mobilisera arbetarna i kamp för både omedelbara förbättringar samt för genomgripande, varaktiga sociala och politiska förändringar.
Ett arbetarparti skulle behöva förklara gränserna för Bolivias potentiella ekonomiska och sociala utveckling inom det kapitalistiska systemets ramar. Det skulle demonstrera omöjligheten i att industrialisera Bolivia och tillhandahålla de grundläggande livsförnödenheterna för hela befolkningen, så länge de multinationella företagen fortsätter att systematiskt suga ut den överväldigande delen av landets naturresurser.
Ett arbetarparti skulle mobilisera arbetarna, de infödda bönderna och de fattiga massorna för att förstatliga de multinationella gas- och gruvföretagen och utplåna det stora jordägarsystemet, under arbetarnas, böndernas och hela den bolivianska befolkningens kontroll.
Detta skulle bli det första steget i riktning mot att skapa en socialistisk ekonomi med demokratisk planering av produktionen med enda syft att tillgodose hela befolkningens grundläggande behov.
Roberto Antezana
Alternativa Socialista Revolucionaria (CWI i Bolivia)
