2014-04-24 12:26:41
Indien är halvvägs igenom sin långa valprocess som började den 7 april och slutar den 12 maj. Det maratonliknande parlamentsvalet kantas av nio valomgångar. En halv miljon kandidater söker stöd från drygt 800 miljoner potentiella väljare.
Tidigare valprognoser pekar mot att den regerande koalitionen under Kongresspartiets ledning kommer att förlora makten till det block som leds av hindunationalistiska BJP (Bharatiya Janata Party).
Ett relativt högt valdeltagande på 65 procent förväntas och valresultatet kommer att tillkännages den 16 maj. I avsaknad av opinionsmätningar under själva valrörelsen förutspås det allmänt att den rabiat högervridne Narendra Modi, ledaren för Bharattiya Janata-partiet, kommer att bli premiärminister, dock utan att få majoritet i Nationalförsamlingens underhus med dess 545 mandat.
Kongresspartiet har suttit i regeringsställning i Indien i 45 av de senaste 67 åren som har gått sedan självständigheten, ofta i koalition med olika regionala och så kallade kommunistpartier.
Dess premiärministerkandidat, som försöker klänga sig fast vid makten, är Rahul Gandhi – son till den förre premiärministern Rajiv Gandhi och Sonia Gandhi, partiets ordförande. Den sittande premiärministern, Manmahon Singh, framstår som totalt handlingsförlamad.
Indiens ekonomiska tillväxt har under Singhs tid som premiärminister minskat från dryga 10 procent till knappa 4 procent. Men även om delar av Indiens ekonomi blomstrade sjönk massan av befolkningen djupare ner i fattigdom. Majoriteten av Indiens befolkning lever på mindre än 14 kronor om dagen – vare sig det är fråga om att hanka sig fram i de vidsträckta landsbygderna eller i städernas ökända slumområden.
Förra året gick 100 miljoner arbetare ut i en tvådagarsstrejk mot den förödande inflationen (prisökningar). Det allmänna valet borde ha varit ett tillfälle för de kommunistpartier som låg bakom denna strejk att föra fram ett kämpande antikapitalistiskt program, inkluderat krav på priskontroll, en minimilön som det går att leva på och gemensamt ägande under arbetarkontroll av alla grundläggande tillgångar.
De två ”kommunistiska” huvudpartierna – CPI (M) och CPI – har misslyckats kapitalt med att utmana kapitalismen och dess politiska representanter.
I det tomrum som har uppstått har en ny politisk röst framträtt som har som mål att kanalisera arbetarklassens likaväl som medelklassindiernas ilska mot och frustration över den smutsiga och korrupta politiken på nationell och lokal nivå.
AAP eller Den vanliga människans parti vann 28 mandat inom Dehliadministrationen i december förra året och höll delstatens premiärministerposition i 48 dagar innan de avgick, då de som ledaren förklarade var oförmögna att genomföra den politik de ville genomföra.
Många AAP-kandidater uppges vara rupiemiljonärer eller -miljardärer (en krona motsvarar 9 rupier). De har hoppat på tåget av antietablissemangsstämningar som breder ut sig rakt igenom det indiska samhället likaväl som i andra länder världen över. Men det finns å andra sidan också AAP-kandidater som inkluderar välkända och respekterade ledare för antikärnkrafts-, antimultinationella företags- och antikorruptionskampanjer i olika delar av landet.
AAP står i likhet med reformasirörelsen i Malaysia eller Femstjärnerörelsen i Italien för ”en regering med rena händer”, utan att vara emot kapitalismen som sådan. Kapitalismen är dock till själva sin natur ett smutsigt system.
Vilket stöd som en kraft som Den vanliga människans parti kommer att få och hur länge det kommer att finnas kvar på den politiska arenan är svårt att förutsäga. Det är dock till själva sin natur ett protestparti, vilket kan få oförutsedda konsekvenser. Om de förlorar på valplanet kan dess väljare komma att samla sig kring andra protestyttringar.
Den politiska situation som växer fram ur den rådande situationen i Indien kan komma att bli den mest turbulenta på årtionden. Om majoriteten av de regionala partierna ställer upp tillsammans med Modi kan den kommunalistiska politik han förespråkar komma att piska upp hat- och våldsyttringar.
Pogromer och kravaller kan inträffa – mot muslimer, mot daliter, mot nationella minoriteter, mot hbt-personer och mot organiserade arbetare. Motståndsrörelser och försvar av lokalsamhällen kommer
att behöva organiseras.
Socialist Alternative (CWI i Indien) har inga illusioner om att AAP skulle vara ett nytt arbetarparti, men förstår att det kan uttrycka den frustration och ilska som många väljare känner.
Socialist Alternative förespråkar röster på genuina kandidater ”från de traditionella vänsterpartierna, radikala mindre partier och de som fokuserar på de frågor som rör de arbetande, de marginaliserade och de nedtryckta” och genom det tillvägagångssättet ”vi-sa sin protest mot såväl kommunalismen som nyliberalismen och kapitalismen”.
Socialist Alternative uppmanar väljarna att ”Förkasta alla de partier som oavsett vilken politisk kulör de har står för kapitalismen. Förbered motstånd mot en kommunalistisk totalitär regering under BJP:s Narendra Modi.
Bygg ett genuint antikapitalistiskt, massdemokratiskt, socialistiskt alternativ för att utmana systemet”. ■
Fakta om Indien
Över hälften av Indiens befolkning är under 24 år, en tredjedel är under 15 år.
Var tredje stadsinvånare är i åldrarna 15 till 32 år. I detta val finns det 120 miljoner förstagångsväljare.
”Utbildningsinstitutionerna är överbelagda och underfinansierade… Det finns föga garantier för att få tillfredsställande anställningar… Enligt indiska regeringsdata skapades endast 1 miljon nya jobb mellan 2005 och 2010. Detta trots att tillväxten i genomsnitt låg på 8,7 procent, vilket hänvisade 59 miljoner nytillträdande på arbetsmarknaden till ingenting… Arbetslösheten för nyutexaminerade kan uppgå till 30 procent för kvinnor på landsbygden. Även för män i städerna ligger den på åtminstone 17 procent”, skrev brittiska The Guardian i april.
Likaväl som överallt annars i världen är 18-25-åringar i Indien i oproportionerligt hög grad våldsoffer.
Unga kvinnor som lever mer självständiga liv jämfört med sina mödrar drabbas av systematiska sexuella trakasserier och ibland överfall på offentliga platser och i ökande grad på arbetsplatserna.
