”Industriavtalets verkliga utfall blev en djup facklig spricka”

2016-04-06 10:46:11

foto: Internationalen
Facket måste sätta klassintresset först, menar Jan-Olof Carlsson, ordf IF Metall Volvo Lastvagnar i Umeå.

– Det verkliga utfallet av det nyss tecknade avtalet inom industrin är att sprickan i LO har blivit större och på sikt hotar hela Landsorganisationen (LO). Industriavtalet är ett branschavtal som under åren har lett fram till detta: att den branschmässiga samordningen blir viktigare än klassamordningen. Det här kommer att få allvarliga konsekvenser.

Denna alarmerande slutsats kommer från Jan-Olov Carlsson, ordförande för Metallklubben på Volvo Lastvagnar i Umeå.
För industriarbetarna är det direkta utfallet av avtalet ingen katastrof. En viktig faktor har varit arbetsgivarnas aggressivitet. Carlsson poängterar att de inte har varit så aggressiva på flera decennier.

– Arbetsgivarna har varit mycket medvetna i sin taktik. De gick ut stenhårt med sina krav på försämringar av avtalen. Det gällde dels att avtalen ska vara dispositiva, det vill säga möjliga att försämra på lokal nivå, och dels en utökning av den så kallade arbetstidskorridoren som skulle ge arbetsgivarna rätt att förlänga arbetstiden med fem timmar per vecka utan ersättning. Extratiden skulle kunna läggas på lördagar. Genom dessa aggressiva förslag som de visste att IF Metall aldrig skulle kunna gå med på, ville arbetsgivarna tvinga facket att ge efter på sina löneanspråk.
– Teknikföretagen hade dock räknat med att de opartiska ordförandena (utsedda av Industrirådet) skulle lägga en ännu lägre hemställan och att slutresultat skulle bli lägre än de 2,2 procenten. Så ur den aspekten drog arbetsgivarna det kortaste strået. De senaste årens avtal har inneburit stora försämringar som handlar om makten på arbetsplatsen. Det fanns ett starkt tryck på golven att ”inte ett till sådant avtal”.

– Däremot fick inte IF Metall igenom några av sina egna krav på förbättrade villkor. Vi upplever en viss besvikelse bland medlemmarna att det inte blev konflikt. Att vi inte fick visa vad vi står och ta strid för våra krav på förbättringar, nu när det är ekonomisk högkonjuktur och chansen finns. Däremot var det lågt ställda lönekrav från början (2,8 procent). Det är ingen som tycker det är rimligt att strejka om utfallet blir 2,3 procent.
Jan-Olov Carlsson är kritisk till att Industriavtalet ska göras till normerad löneökning, ett så kallad märke. En norm som ingen annan fackförening får ifrågasätta eller försöka överträffa.

– Jag anser att IF Metall måste behandla andra förbund med respekt, utan att för den skull mena av 6F är ”the good guys”.  IF Metall kräver att diktera villkoren för andra och det är dessa diktat som 6F har försökt reagera emot. ”Märket” gör också att de strukturella löneskillnaderna mellan mans- och kvinnodominerade branscher konserveras. Det är förkastligt att det tas större hänsyn till en påstådd svensk konkurrenskraft än till klassintresset. Det är dessutom statistiskt säkerställt att tjänstemännen tjänat mer på branschavtalet inom Industrin än vad vi metallare har gjort.
 Det nu satta ”märket” i industriavtalet är så lågt att till exempel nationalekonomen Lars Calmfors (som senast i februari gick ut med krav på stora lönesänkningar för de lägst avlönade och nyanlända) i en intervju i Dagens Industri kritiserar det för att vara för lågt.
Att LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv, går ut i ett gemensamt utspel mitt under avtalsrörelsen och direkt riktat mot enskilda LO-förbund är en övertydlig illustration över tillståndet inom fackföreningsrörelsen.

Kampen för medlemmarnas intresse underordnas svensk industris konkurrenskraft som den definieras av kapitalet. Upprördheten är också mycket stor i kommentarsfältet till LO:s Facebooksida.
Jag passar på att fråga Jan-Olov Carlsson om läget för Volvo Lastvagnar i Umeå.
– Det finns de som tror att fabriken är nedlagd, men vi är fortfarande en stor arbetsplats. Vi är 1 200 anställda mot 2 200 som mest (år 2008). 320 anställda blev uppsagda i somras och klubben har kämpat med näbbar och klor till det bittra slutet. Vi har lyckats vinna en del återanställningar. Vi anser att det här också handlar om utarmningen av hela Norrland.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!