Arbetande människor kanske undrar om de någonsin kommer att kunna förstå ekonomi: börsen som skjuter i höjden medan de flesta kämpar för sin försörjning, boomen inom datacenter för AI, inflationen som kommer och går. Trots sin skara av så kallade experter och analytiker saknar kapitalismen, till skillnad från marxismen, en enda sammanhållande teori. Det är därför naturligt att det som händer i ekonomin kan verka obegripligt.
Av Hazel Grinberg // Artikel i Offensiv
När Marx skrev Kapitalet bekräftade han att värdet på saker i allmänhet baseras på det arbete som lagts ned på dem och att vinsten inte skapas genom arbetsgivarnas klokhet, utan bygger på stölden av det värde som skapats genom arbetet.
Arbetarna får inte betalt för det fulla värdet av sitt arbete och därför kan storföretagen inte sälja tillbaka alla sina produkter till arbetarna. Detta leder till vad Marx kallade en ”kris av överflöd” eller överproduktion som får systemet att kollapsa och tillfälligt bryta samman.
Denna tendens till överproduktion kan delvis och tillfälligt övervinnas genom en rad åtgärder: ny teknik, export, kredit och skuldsättning, men den kan aldrig någonsin elimineras.
Konjunkturcykeln, med uppgångar och nedgångar, är en inneboende del av det kapitalistiska systemet.
Kapitalismen överproducerar, arbetslösheten skjuter i höjden (som under krisen 2008/2009), och så småningom, efter att ekonomin har krympt, börjar folk köpa igen och cykeln startar om.
Växande skulder
Kapitalismen försöker övervinna sin tendens till överproduktion genom att sälja sitt produktionsöverskott utomlands, det vill säga genom att gå utanför nationalstaten, men detta begränsas av att varje land också försöker göra samma sak. Kina tillverkar till exempel 25 miljoner fler bilar än vad man kan sälja till den inhemska arbetsmarknaden och tvingas försöka sälja dem globalt. Men även Tyskland, USA, Brasilien och Indien försöker sälja sina egna överskottsbilar globalt.
Kreditsystemet gör det möjligt för kapitalisterna att låna allt större summor pengar för att tillföra ekonomin och skjuta upp krascher, men det löser inte överproduktionskrisen.
Krediter smörjer systemet genom att tillföra nya investeringar för att utöka produktionen, men eftersom de utgör skulder blir de räntebetalningarna nästan omedelbart en belastning på vinsterna eller intäkterna. Kapitalismens långsiktiga kris kan kanske bäst illustreras av hur mycket den är skyldig. För tjugo år sedan uppgick den totala globala skulden till 32 biljoner dollar, men efter krisen 2007-09 och pandemin ligger den nu på drygt 350 biljoner dollar, vilket är tre gånger större än den globala BNP. (En biljon är lika med 1 000 miljarder och 1 dollar motsvarar omkring 9,50 svenska kronor).
Handelskrig och väpnade konflikter
Kapitalismen befinner sig i ett krisförlopp där världen håller på att delas upp i två stora inflytandesfärer, där Ryssland, Iran och Nordkorea klumpigt samlas bakom Kina, och Trump försöker samla nationer till ”Team Amerika”. Europa, som den svagare supermakten, vill förbli oberoende men kryper alltmer bakom USA. Denna uppdelning av inflytande påverkar ekonomiskt tillgången till exportmarknader och råvaror runt om i världen.
Kapitalismens försök att låta sina nationella konkurrenter betala för krisen genom tullar är som en generalrepetition inför krig. Nästan varje enskild nation ökar idag sina försvarsbudgetar, vilket drar alla länder djupare in i skuld och tar ytterligare pengar från arbetarhushållens budgetar.
Den nyliberala eran med fria kapitalrörelser nådde sin gräns vad gäller nya marknader och industrier, vilket ledde till den nuvarande perioden av avkoppling och deglobalisering. Tullar driver idag på inflationen och pressar upp priserna genom att beskatta varor som förs in i länderna. Försörjningskedjorna bryts ned och den internationella handeln försvagas.
Kriget och blockaden av Hormuzsundet påverkar priserna på bränsle, gödselmedel och i slutändan livsmedel, vilket drabbar den nykoloniala världen hårdast. Grundläggande nödvändigheter ingår ofta inte i de officiella inflationsindexen, vilket kan vara anledningen till att det känns som att priserna stiger samtidigt som den borgerliga pressen rapporterar att inflationen planar ut.
En ny global ekonomisk kris 2026/2027?
Världsekonomin befinner sig idag i en mycket svagare position än under 2008-2009 när det gäller förmågan att hantera en recession. I den nuvarande epoken av växande nationalism kommer nästa kris inte att se ut som den förra. Skuldberget är högre än någonsin, Kina är på nedgång och det saknas internationellt samarbete.
Som alltid kan smarta penningpolitiska knep inte lösa kapitalismens grundläggande motsättningar.
Inflation och kraftiga ekonomiska nedgångar kan, ibland efter en viss chock, utlösa kamp när människor ser värdet av sina löner försvinna framför ögonen på sig. Vi har sett miljonrörelser i den nykoloniala världen som reaktion på statlig korruption och eskalerande priser. Eftersom det inte kommer att finnas någon slutgiltig kapitalistisk kris krävs det en internationell socialistisk revolution för att i grunden lösa dessa problem.
Kapitalismens logik leder till att alla arbetsgivare vill utnyttja sina arbetare tills de faller omkull, eller automatisera bort dem från arbetskraften och marknaden. Det finns inga varaktiga lösningar på kapitalismens återvändsgränd. En social och ekonomisk revolution är den enda hållbara lösningen för det mänskliga samhället.
Ett socialistiskt samhälle skulle inte sträva efter vinst och oändlig tillväxt i en värld där våra resursers ändlighet blir allt mer påtaglig för varje dag. Istället skulle det kunna lösa dessa motsättningar genom en demokratisk planering av ekonomin utifrån människors behov och i samklang med naturen.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.