Inför COP15: För klimatet, ut med kolet och kapitalet

2009-11-04 16:19:52




Den svenska regeringen har inför klimattoppmötet i Köpenhamn, det så kallade COP15, startat en namninsamling för ett nytt klimatavtal med målet att begränsa den globala temperaturökningen till 2 grader år 2050 jämfört med 1990. Initiativet är ett billigt PR-trick i syfte att inför ett hotande fiasko i Köpenhamn hålla liv i den förljugna myten att EU med den svenska regeringen i spetsen skulle var pådrivande för en verklig lösning av klimathotet.
Inget av den senaste tidens många toppmöten där klimatfrågan diskuterats av världens makthavare, som G8, FN-mötet om klimatet eller G20-mö­tet, har erbjudit några verkliga framsteg, bortsett från att USA, Japan och Kanada gett en läpparnas bekännelse till 2 grader – ett mål som uppfattas som alltmer otillräckligt av flertalet forskare och samtidigt som allt svåra­re att nå.

Självförstärkande mekanismer som snabbare uppvärmning av haven då Arktis isar krymper och ökade utsläpp av metangas från den tinande tundran kan till exempel redan idag observeras. Forskare varnar för att detta redan vid 1 grads uppvärmning helt kan ta ut EU:s mål att minska utsläppen av koldioxid med 92 miljoner ton per år.
Barack Obamas tal på FN:s klimatmöte i New York om att USA är ”beslutsamt att agera” klingar minst lika innehållslöst som hans alltmer urvattnade löfte om en allmän sjukförsäkring eller den kinesiske presiden- ten Hu Jintaos ord om att minska koldioxidutsläppen ”märkbart, per enhet av ekonomisk tillväxt”.

Som till och med Wall Street Journal kommenterade slutade mötet där det började därför att de två presiden­ternas ”inhemska industriella bas inte vill, särskilt inte i en recession, offra sin globala ekonomiska konkurrenskraft i miljöns namn”.
Därmed läggs helt korrekt skulden där den hör hemma, på kapitalismen som system, storföretagen och dess lobbyorganisationer.
Om den amerikanska senaten alls anser sig ha tid att debattera frågan före COP15 lär den precis som i representanthusets lagförslag försöka pruta ner USA:s mål.
Representanthuset har redan ge­nom Waxman-Markeys lagförslag anta-git ett mål om 17 procents sänkta ut- släpp till år 2020 – men inte jämfört med Kyotoavtalets och EU:s utgångs­år 1990, utan jämfört med år 2005. Jämfört med år 1990 innebär detta bara en nedskärning av utsläppen med 7 procent.
Den svenske miljöministern And­reas Carlgren, som tvingats erkänna att förberedelserna inför Köpenhamn gått i stå, tvår sina händer och försäkrar att EU har lagt både de mest långtgående buden för att minska utsläppen och det mest ambitiösa förslaget på pengar till utvecklingsländer- nas anpassning. Inget av detta är vare sig sant eller tillräckligt.

Utsläppen har underskattats

I själva verket är världens klimatforskare idag eniga om att utsläppen antagligen har underskattats i de prognoser som fått FN:s klimatpanel att kräva nedskurna utsläpp med 25-40 procent till år 2020. Det betyder i sin tur att även EU:s mål att minska utsläppen med 20 procent, eller 30 procent om man får med sig fler, till 2020 jämfört med år 1990 är helt otillräckli-ga för att hejda uppvärmningen vid 2 grader. Särskilt som en del av dessa minskade utsläpp inte ska utföras i hemländerna.
Även målen att minska de globala utsläppen med 50 procent till år 2050, och med 80 procent för industriländerna, är otillräckliga.
Kina, Indien och de andra utvecklingsländerna inom det så kallade G77 ställer dessutom betydligt högre krav på de utvecklade länderna än EU hittills har varit berett att gå med på när det gäller finansieringen av utvecklingsländernas klimatanpassning och kraven på en tekniköverföring som kan påskynda en energieffektivisering med mera. Medan en FN-rapport hävdar att det krävs flera hundra miljarder dollar per år, har EU hittills inte ens enats om kommissionens förslag om att EU ska betala 2-15 miljarder euro (20-160 miljarder kronor) per år.

Biståndsorganisationen Oxfam kallar med rätta Carlgrens beskrivning av EU som ledare i klimatfrågan ”en skandal” mot bakgrund av EU:s ovil­ja att kompensera utvecklingsländer­na för industriländernas ”historiska skuld” för de globala utsläppen. Flera EU-stater planerar dessutom att ta ur sina egna biståndsbudgetar för att betala den otillräckliga finansieringen av u-ländernas klimatanpassning.
Allt tyder på att FN:s klimatpanel, IPCC, tvingas medge att man år 2007 kraftigt underskattade både utsläppen av växthusgaser och de självförstärkande mekanismerna i naturen. Det gäller särskilt den acceleration som uppstår när krympande isar påskyndar planetens uppvärmning och smältande permafrost frigör tundrans och ishavens metangas, samtidigt som regnkogarnas och havens förmåga att absorbera koldioxid avtar.
IPCC:s ordförande Dr. R Pachauri varnade också i sitt tal till FN:s klimatmöte i september för att den accelererande takten i 2000-talets ut- släpp hotar att ta den globala temperaturökningen till den högre nivån av det intervall på 1,1 till 6,4 graders temperaturhöjning man förutsåg år 2007 vid ”business as usual” innan slutet av detta århundrade, kanske till över 7 grader inräknat den höjning som redan har ägt rum. Han slår därför fast att de totala utsläppen av växthusgaser måste börja minska ”senast år 2015, d v s inom sex år” om temperaturökningen ska kunna begränsas till mellan 2 och 2,4 grader.
Detta har fått Alliansen av små ö­stater, som redan idag drabbas svårt, att föreslå ett betydligt högre mål än EU på 45 procents minskade utsläpp redan till år 2020. Många av världens miljöorganisationer kräver inför COP15 att de utvecklade länderna ska reducera sina utsläpp med minst 40 procent till år 2020.

2 grader räcker för katastrofala konsekvenser

Huvuddelen av världens makthavare har enats om målet 2 grader, inte därför att det skulle vara önskvärt, ut­an snarare därför att en högre ambitionsnivå dömts ut som politiskt orea- listisk.
I Världsbankens nya World Develop­ment Report 2010: Development and Climate Change inför COP15 varnas för en höjd temperatur med 5 grader det­ta århundrade. Enligt Världsbanken kräver redan de 2 grader som man an­ser vara oundvikliga en anpassning till nya, globala väderförhållanden med skarpare svängningar, mer talrika och intensiva extrema väderhändelser.
Mellan 100 och 400 miljoner fler människor än idag skulle löpa risk att drabbas av hunger. Mellan 1 och 2 miljarder fler skulle inte ha tillräckligt med vatten för sin konsumtion, hygi­en och produktion av livsmedel. 75-80 procent av den totala kostnaden skulle dessutom drabba de redan fattigaste och mest sårbara i utvecklings­länderna.
Samtidigt kan havsvattnets volymökning vid 2 grader uppvärmning hö­ja världshavens yta med mellan 0,4 och 1,4 meter. Det skulle tillsammans med smältande snö och is från landområden på Antarktis, Grönland och glaciärer dränka flera små östater i Karibien, liksom öarna i södra Stilla havet och Maldiverna.
Oxfam uppskattar att den politiskt accepterade temperaturhöjningen på 2 grader betyder en förödande framtid för 660 miljoner människor, me­dan 375 miljoner kan förutses vara drabbade av klimatkatastrofer redan år 2015. Inom 30 år kan 200 miljoner människor om året tvingas flytta på grund av hunger, miljöförstöring och förlust av jord.

Uppvärmningen tar fart igen

Enligt FN:s miljöprogram (UN Environment Programme) har utsläppen sedan år 2000, i varje fall fram till en mindre minskning under den djupa krisen 2008-2009, överträffat IPCC:s värsta scenario, vilket inte ansågs sannolikt år 2007. Ändå har de ”klimatskeptiker” som fortfarande existerar kunnat peka på att den globala temperaturökningen hittills under 2000-talet har planat ut sedan det hittills varmaste året 1998, trots de ökade utsläppen.
Den trösten lär enligt forskare i USA bli kortvarig. Sant är att temperaturen inte bara påverkas av växthus­effekten. Den påverkas också av na- turfenomen som solens aktivitet och 11-åriga cykler, vulkanutbrott och vatten- och luftströmmar, som till exempel när en strömkantring i Stilla havet skapar en s k El Niño-effekt. Samtidigt som en ny El Niño nu tycks vara på väg vintern 2009-2010, där varmare ytvatten åter strömmar ös­terut mot Amerika, förutspås även en ökad solaktivitet de närmaste åren. Det kommer enligt forskarna att bi­dra till en väsentligt högre temperaturhöjning än som har förutsetts av IPCC.

Inför klimatmötet i Bangkok i oktober publicerade klimatforskarna vid det brittiska Met Office Hadley Center en ny prognos som bygger på IPCC:s datamodeller, uppdaterade med nya utsläppstrender och rön om självförstärkande ”tippunkter” där till exempel ytterligare utsläpp av växthusgaser ur marken äger rum. Enligt dessa prognoser kan temperaturen utan kraftfulla motåtgärder stiga med upp­åt 4 grader redan i många nu levandes livstid till år 2060, med möjliga temperaturhöjningar på 10 grader vid Arktis samt i västra och södra Afrika.
Enligt nobelpristagaren Paul Krugman har forskare vid MIT i Massachusetts som tidigare har förutspått en ökning av jordens temperatur med 4 grader under detta århundrade om inget görs, höjt denna prognos till 9 grader.
Ett sådant scenario skulle enligt Met Office innebära en närmast o­fattbar katastrof, som skulle hota vattenförsörjningen för hälften av värl- dens befolkning, utrota uppåt hälften av alla djur- och växtarter och översvämma låglänta kuster.

En av USA:s främsta klimatforskare, fysikern James Hansen, chef för NASA Goddard Institute for Space Studies, anser på basis av de alarmerande rapporterna om tillbakagången för Arktis isar att koncentrationen av koldioxid i atmosfären inte får bli högre än 350 miljondelar (PPM), d v s långt under IPCC:s 2-gradersmål på maxi­malt 450 miljondelar, ”om vi vill ha en planet som liknar den där civilisationen uppstod eller till vilken livet på jorden är anpassat”. Dagens koncentration på 385 miljondelar är redan det betydligt högre än denna kritiska gräns, med en accelererande årlig ökning under 2000-talet innan den ekonomiska krisen bröt ut.
Tysklands ledande klimatforskare Hans Joachim Schellnhuber, som är chef för Potsdaminstitutet och rådgivare till den tyska regeringen, bedömer att en sannolik temperaturhöj- ning på 5 grader år 2100 vid ”business as usual” skulle leda till att jorden inte kan försörja mer än en mil- jard människor, det vill säga en niondel av den befolkning på 9 miljarder som nu förutses finnas år 2050.
 

Klimatekonomerna bromsar

Trots att klimatskeptikerna bland forskarna har tystnat alltmer, fortsätter borgerliga klimatekonomer att resa ekonomiska invändningar mot skarpa klimatmål. Mest känd är kanske William Nordhaus från Yale i USA, som fortsätter att hävda ett ”optimalt” mål på 25 procents minskade utsläpp till år 2050, med en tole­rerad koncentration av koldioxid på 700 miljondelar – med argument som att varmare väder skulle kunna gynna nordliga länder i avvaktan på att marknadskrafterna åstadkommer de nödvändiga tekniska framstegen.
Mer inflytelserik är troligen Lord Stern, den engelske f d chefsekonomen vid Världsbanken, som i oktober 2006 varnade världens makthavare för hotande kostnader i stil med and­ra världskrigets och ett 20-procentigt ras i globala BNP och beskrev klimat­hotet som ”marknadsekonomins värsta misslyckande”. Stern erkänner att han tidigare har underskattat de hotande kostnaderna för världsekonomin med 50 procent, med andra ord att raset kan bli 30 procent, om inget görs.
”Vad skulle konsekvenserna bli av mellan 4 och 7 grader höjd temperatur detta århundrade, till en nivå som världen inte sett på 30-50 miljoner år och som skulle tvinga miljarder människor att flytta?”, frågar han sig och spår själv: ”Utdragna konflikter, sociala omvälvningar, krig väsentligen, över stora delar av världen, under fle­ra årtionden”.
Ändå vill Lord Stern i sin nya bok The Global Deal (2009) bara skärpa sin egen tidigare föreslagna begränsning av utsläppen till 500 miljondelar, ned från 550, med ett mål på 3 grader och 50 procents utsläppsbegränsning till år 2050. Fullt medveten om att det innebär katastrofala konsekvenser och risker för en skenande uppvärmning är skälet enligt Stern att skarpare mål skulle vara mer än den kapitalistiska ekonomin kan klara, ”ett övergivande eller tillbakagång av tillväxt och utveckling”.
 

Redan nu en tyst klimatkris

Vi har redan idag en tyst kris, konstaterar Global Humanitarian Forum, där FN:s f d generalsekreterare Kofi Annan är ordförande. Organisationen slår i en rapport inför Köpenhamn fast att klimatkrisen redan är här, med över 90 procent av kostnaderna och 99 procent av alla dödsoffer i de s k utvecklingsländerna trots att bara en procent av de hittillsvarande utsläppen ägt rum i de 50 fattigaste länder­na.

Av klimatkrisens idag cirka 300 000 årliga dödsoffer, som man förutser ökar till minst en halv miljon år 2050, dör nio av tio av indirekta konsekvenser som undernäring, diarréer och malaria – och resten direkt av väderkatastrofer. Redan nu löper enligt rapporten ”en halv miljard en extrem risk att drabbas, medan sex av tio är sårbara för klimatförändringar i en fysisk och socioekonomisk mening”. Men även rika länder som Australien har drabbats hårt av tilltagan­de hetta, 10 år av torka, bränder och stormar.
Den amerikanske klimat- och jordbruksexperten Lester R Brown argumenterar i sin senaste bok Plan B 4.0 (2009) för nödvändigheten av minskade utsläpp med 80 procent re­dan till år 2020 i en krigsliknande omställning av samhället. Han varnar för att de livsmedelskriser som annars uppstår kan komma att göra slut på dagens civilisation, i likhet med de gamla sumerernas och mayafolkens civilisationer.
Den dramatiska tredubblingen av världsmarknadspriserna på vete, ris och majs som framkallade hungerkra­valler i minst 30 länder mellan mitten av 2006 och mitten av 2008 var enligt Lester Brown bara en tidig varning, som det krävde den djupaste krisen sedan den stora depressionen för att ta ned – om än till en långt högre prisnivå än tidigare.
Den förödande kombinationen av höjda matpriser, ekonomisk kris och klimatförändringar har sedan mitten av 1990-talet ökat antalet människor som drabbas av hunger och undernäring från 825 miljoner till 915 miljoner år 2008 och över 1 000 miljoner år 2009.

FN:s mat- och jordbruksorganisation FAO skrev inför G8-mötet i juli: ”Uppskattade till 1020 miljoner, är för första gången mer än en miljard människor undernärda i världen. Det är omkring 100 miljoner fler än förra året och en sjättedel av mänskligheten”.
Lester Brown förutser att denna siffra 2015 komer att öka till 1,2 miljarder, med bristen på livsmedel som den svagaste länken i utvecklingen. Tillgången på mat begränsas enligt hans bok Plan B 4.0 på efterfrågesidan av en snabb befolkningsökning samtidigt med ökad konsumtion av spannmål och sojabönor för köttproduktion och fiskuppfödning och en ökad användning av spannmål till biobränsle (etanol). På utbudssidan försvåras produktionen av jorderosion, utfiskning, tilltagande brist på vatten och tillväxtbegränsande värmeböljor, liksom av höjda bränslekostnader och begränsad tillgång till allt dyrare olja, växande städer och krympande jord­arealer.

Brown, som klart inser den kapitalistiska marknadens oförmåga att sätta ett pris på fossila bränslen och helt korrekt riktar fokus mot behovet av fattigdomsbekämpning och hur re­dan dagens fattiga massor drabbas av klimatkrisen, tenderar samtidigt att överdriva befolkningsökningens roll.
Därmed underskattas det hur den brist på mat som han talar om än så länge i hög grad är en relativ brist, i förhållande till de fattigas köpkraft. Att 36 miljoner eller 12 procent i USA, som är världens rikaste land, antingen hungrar eller har osäker tillgång till mat, är ett talande bevis för en hunger mitt i en omgivning av öv­erflöd. 3,5 miljoner barn under fem år i USA riskerar att skadas av otillräcklig näring. Medan de ofattbart ri­ka i alla delar av världen vältrar sig i en alltmer grotesk lyx och livsmedel i handelns kedjor slängs för miljarder lever över en miljard extremt fattiga på en dagsinkomst under 1,25 dollar (8,97 kronor).

Samtidigt har konsumtionen av kött per kapita i världen fördubblats på 40 år genom industriell uppfödning, där enligt vissa uppskattningar 95 procent av alla kalorier ”förslösas” när spannmål används till kött- och fiskproduktion.
Krisen i världens jordbruk är i hög grad en konsekvens av kapitalismens misshushållning och växande klass­­- klyftor, som förstärkts av de senaste årtiondenas nyliberala ”strukturan- passningsprogram” och den kapitalis­tiska agroindustrins rovdrift på människor, djur och natur.
Så har till exempel ofta den nylibe­rala ”frimarknadspolitiken” i fattiga länder betytt en storskalig produktion av ett par lönsamma grödor för export på bekostnad av matproduktionen, samtidigt som jordarna urlakas och förgiftas av ensidig odling, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel.

Klimat- och försörjningskrisen allt värre

Så länge det kapitalistiska systemets misshushållning och sneda fördelning består betyder självklart Världsbankens prognos på behovet av en fördubblad matproduktion till år 2050 en växande brist på mat för de fattiga massorna.
Det gäller i ännu högre grad om jorderosionen, som Lester Brown förutser, tillåts försämra den ursprungliga produktiviteten hos världens åkrar med 30 procent och ­länder med hälften av jordens befolkning drabbas av fallande nivå på grundvattnet och sinande brunnar.
Den globala uppvärmningen orsakar en tilltagande torka i stora delar av världen med fallande grundvattennivåer, hetta, bränder och jorderosion. Luc Gnacadja, som är chef för FN:s konvention om bekämpning av öken­spridning (UNCCD), varnar för att 70 procent av världens jordar kan vara torkdrabbade redan år 2025, utan tillräckliga motåtgärder. Samtidigt tilltar styrkan i tropiska cykloner och stormar, med skyfall och översvämningar som när de inträffar i tidigare uttorka-de områden sköljer bort det bördiga ytskiktet.

Hela Östafrika, inklusive stora delar av Sudan, Etiopien, Somalia, Kenya och Uganda, står redan inför en ny akut försörjningskris.
På Världsbankens blogg rapporteras det att skörden i Kenya har fallit till 28 procent av normal nivå efter fy­ra uteblivna regnperioder. På 80 procent av jordarealen har tillgången på vatten minskats till en tiondel av det normala. Enligt Kenyas miljöminister går 10 miljoner kenyaner hungriga på grund av vattenbrist, samtidigt som tillgången till vattenkraftsbaserad el ransoneras.
Men det är bara början. Enligt Världsbanken försörjs redan idag 175 miljoner indier och 130 miljoner kine-ser av spannmål från områden med sinande brunnar. Och det blir värre. Många mindre glaciärer har redan försvunnit. ”Ingenstans är smältning­en mer alarmerande än i Himalaya och Tibetplatån där isvattnet inte bara förser Indus, Ganges, Yangtsefloden och Gula floden med vatten under torrperioden utan också de bevattningssystem som är beroende av des­sa”, skriver Lester Brown, och varnar för att detta är det ”mest massiva hot mot matsäkerheten som mänskligheten någonsin har stått inför”.

En miljard människor, en sjättedel av jordens invånare, lever idag i det område som försörjs av vatten från dessa krympande glaciärer. Även i skuggan av Anderna hotar liknande konsekvenser.
En höjning av havens yta med uppåt en meter detta århundrade i spåren på den accelererande issmältningen på Grönland och västra Antarktis hotar också det en mycket stor del av till exempel Mekongdeltats och Bangladeshs risproduktion.
Enligt Lester Brown begränsar en avtagande avkastning för både genmodifierade grödor och konventionella metoder för genetisk utveckling förhoppningarna om en väsentligt höjd produktivitet i jordbruket. Det är en uppfattning som delas av Världsbanken när det gäller de utvecklade länderna. Fokus riktas i stället mot den svåra utmaningen att till- lämpa nya metoder och tekniker när det gäller skötseln av ekosystem, skogar, jordbrukmark och knappa vattenresurser för torra jordar i de ut- vecklingsländer där samtidigt befolkningen växer snabbast med större avkastning per droppe vatten.
Världsbankens rapport förordar ekoagrara landskap, där bönderna kan stabilisera jordarna genom att skapa mosaiker av odlade jordar och natur­områden, som både kan begränsa utsläppen, underlätta arternas överlev- nad och stärka jordbrukets ­uthållighet och motståndskraft.
Nya tekniker där frön injiceras direkt i jordarna i stället för att sås efter plöjning har, tillsammans med nya metoder för att finjustera mer sparsamma men precisa gödslingar och bevattningar, lyfts fram som positiva erfarenheter. Även vikten av att ta tillvara och utveckla flera av ursprungsfolkens gamla metoder påpekas.

”Medan de privata sektor- och bondeledda processerna för att välja grödor favoriserar homogenitet som anpassats efter tidigare eller nuvaran­de villkor”, krävs enligt bankens rapport en växtförädling som kan skapa en bredare pool av genetiska resurser.
Tillsammans med behoven av en tåligare infrastruktur, forskningsresurser och bättre utbildning kräver detta en demokratiskt planerad global ekonomi, som bygger på en gemensam och långsiktig mobilisering av al­la berörda och därför strider mot ka- pitalismens sätt att fungera.
Allt detta är också recept för en allt hårdare global kamp om mark och naturresurser. Redan under matpriskrisen 2007-2008 stoppade flera  länder sin export av vete och ris.

Skärpt kamp om resurserna

Striderna i Sudan, där Darfurkon­flikterna om knappa resurser också spiller över i Tchad, är ett tidigt exempel på hur bristen på mat och vatten också leder till våld och flykting- strömmar.
Allra mest spektakulärt är hur allt fler länder, som Saudiarabien, Sydkorea, Kina, Kuwait, Libyen, Indien, Egypten, Jordanien, Förenade arab­emiraten och Qatar, i ett 50-tal kända fall försöker köpa eller hyra jord i storskalig och nykolonial stil för sin egen livsmedelsförsörjning i andra länder, varav flera har en egen försörjningskris.
Totalt uppskattas 20 miljoner hektar, varav större delen i Afrika, ha sålts sedan 2006. Det motsvarar dubbelt så mycket mark som all jordbruksareal i Tyskland.
Detta sker på en kontinent som redan år 2020 kan förlora hälften av sin odlingsbara jord på grund av tor­ka, och där mellan 75 och 250 miljoner människor hotas av ”vatten- stress”.
Så till exempel har Saudiarabien redan leasat jord i 11 länder, varav två är Sudan och Etiopien. Enligt Financial Times firade Saudiarabien i mars 2009 sin första leverans av ris från Etiopien, som samtidigt står inför en akut matkris trots att FN:s världsmat­program WFP försörjer 4,6 miljoner människor.
Storleken av dessa jordförvärv är i många fall enorma, som när Sydkorea tecknat ett mångårigt avtal med Sudan om att odla vete för Sydkoreas räkning på 690 000 hektar. Ytan motsvarar tre fjärdedelar av den areal på 930 000 hektar som Sydkorea använder i sitt eget land för sin produktion av ris.

Kina, som hittills klarat att försör­ja sin växande stadsbefolkning med inhemsk matproduktion, står i ett försök att se om sitt hus för flera av de allra största investeringarna av detta slag. Det kinesiska bolaget ZTE har i ett spektakulärt avtal säkrat rätten i Kongo till 2,8 miljoner hektar för produktion av palmolja, vilket kan användas för både matolja och biobränsle. Ytan är en och en halv gång större än Belgiens, och 0,9 miljoner hektar större än den areal som Kongo själv använder för att producera majs för 66 miljoner invånare. Kina förhandlar också med Zambia om 2 miljoner hektar för att odla en oljeväxt, liksom man redan har eller förhandlar om liknande avtal med Algeriet, Moçambique, Burma, Brasilien, Australi­en, Ryssland och Kazakstan.
Både statliga och privata bolag, inklusive amerikanska och engelska investmentbolag, deltar i dessa affärer.
Säkert är också att denna typ av avtal kommer att mötas av massiva protester och konflikter, kanske även uppror och krig.
När det blev känt att Kina tecknat ett avtal om att leasa 1 miljon hektar jord i Filippinerna, ledde detta till så kraftiga protester från filippinska bönder att avtalet fick suspenderas. Sydkoreanska Daewoos förvärv av 1 miljon hektar i Madagaskar, motsvarande hälften av Belgiens yta, var ock­så en viktig faktor bakom de revolt- stämningar som ledde till regeringens fall och att avtalet revs upp.
Medvetenheten om risken för allvarliga säkerhetsproblem har enligt Lester Brown förmått regeringen i Pakistan att kombinera en erbjudan om att hyra ut 400 000 hektar jordbruksmark med en uthyrning av       100 000 beväpnade väktare, med uppgift att skydda de utländska investerarnas jord och egendom.

Utmanande många av dessa jordförvärv sker i redan fattiga länder med brist på vatten och mat eller i regnskogsområden som måste skyddas för sin viktiga roll som koldioxidsänkor.
Ett halvt århundrade efter de uppror och revolutioner där nya stater bildades sedan kolonialmakterna tvingades till att upp, riktas i stället fokus alltmer på allt fler staters sönderfall.
”Misslyckade stater (failed states) har gjort en anmärkningsvärd resa från periferin till själva centrum för global politik … Världsledare som en gång oroade sig över vilka som samlar på sig makt oroas nu över frånvaron av den”, kommenterar en artikel i amerikanska Foreign Policy. Tidningens ”Failed States Index” upptar en lista på 60 länder som redan finns el­ler riskerar att falla in i denna katego­ri.

De växande klimat- och försörjningskriserna i allt fler utvecklingslän­der står också, liksom de flykting- strömmar de skapar, alltmer i centrum för både EU:s och USA:s säkerhetspolitiska kalkyler.
Som spanjoren Javier Solana, EU:s chef för utrikes- och säkerhetspolitik, uttrycker det: ”Klimatförändringarna ska bäst uppfattas som en hotmultiplikator som förstärker befintliga trender, spänningar och instabilitet. Kärnhotet är att klimatförändringar­na hotar att överanstränga stater och regioner som redan är bräckliga och konflikt­benägna. Det är viktigt att erkänna att riskerna inte bara är humanitära; de inkluderar också politiska och säkerhetsrisker som direkt påverkar europeiska intressen”.
Enligt FN dog eller försvann un­der 2008 så många som 6 000 afrikaner av de uppskattningsvis 31 000 som i 900 överfyllda småbåtar försök­te ta sig till Europa via Kanarieöarna.
Fort Europas järnmur förstärks nu ytterligare genom Stockholmsprogrammets upprustning av gränskontrollerna genom Frontex, ännu snab- bare deportationer av flyktingar och fler kontrollerade flyktingläger utanför Europas gränser. Alltfler afrikan­ska och andra regeringar mutas också till att ingå avtal om en gemensam ”invandringspakt” med EU.
Samtidigt pågår en upprustning av EU:s militära resurser att såväl med som utan USA och Nato ingripa i alla slags konflikthärdar utanför Europa. Den svenska högerregeringen driver som ordförandeland i EU på för att EU ska skicka fler soldater till Afghanistan. Den driver också på för att rusta upp EU:s militära kapacitet till snabba ingripanden i till exempel Afrika, dels genom att kunna använda sina stående snabbinsatsstyrkor (Batt­le Groups) även när inget EU-land är direkt hotat och dels lättare genom att det ska räcka med majoritetsbeslut.

Även Obamas regering är på väg att placera de klimatrelaterade hoten i centrum för USA:s nationella säkerhetspolitik.
”Sådana klimatrelaterade kriser (stormar, massiva flyktingströmmar och pandemier) kan fälla regeringar, nära terroristiska rörelser eller destabilisera hela regioner”, noterar New York Times.
Andra farhågor som upptar de militära strategerna i såväl USA och EU som i Ryssland är konkurrensen om de naturresurser (läs: olja) som blir åtkomliga när Arktis isar smälter.

COP15

Det internationella klimatmötet i Köpenhamn i december syftar till att bygga ut eller ersätta Kyotoavtalet, vars första fas går ut 2012 och endast omfattar 37 industriländer (USA står utanför), med ett avtal som omfattar alla länder.
”Vi delar en planet, en liten blå prick i rymden. Som folk, som nationer, som en art: vi sjunker eller simmar tillsammans”, säger FN:s ge- neralsekreterare Ban Ki-moon inför COP15. Det är dessvärre att bortse från skilda klassintressen och det kapitalistiska konkurrenssamhällets sätt att fungera.
Ställda inför en prognos om överväldigande kriser för såväl planeten som dess dominerande ekonomiska system redan inom de närmaste årtiondena kommer självklart även den kapitalistiska världens makthavare att tvingas agera eller åtminstone reagera på den klimatkris som Världsbanken själv kallar ”mycket allvarligare och långvarigare” än alla finanskriser, trots att den hittills bara ägnats en bråkdel så mycket tid och resurser.
Dessvärre talar det mesta för att dess sätt att reagera kommer att vara dels för lite och för sent och dels, ännu värre, direkt fel för planetens och mänsklighetens långsiktiga bästa – särskilt sett ur de arbetande och fattiga massornas perspektiv.
Detta trots alla vackra ord om behovet av en hållbar och rättvis utveck­ling.

Enligt Yvo de Boer, chef för FN:s ramkonvention om klimatförändring (UNFCCC), är de fyra viktigaste frågorna i Köpenhamn:
  1. Hur mycket är de industrialiserade länderna beredda att reducera sina utsläpp av växthusgaser?
  2. Hur mycket är stora utvecklingsländer som Kina och Indien villiga att begränsa sina utsläpp?
  3. Hur ska den hjälp utvecklingsländerna behöver för att reducera sina utsläpp och anpassa sig till konsekvenserna av klimatförändringarna finansieras?
  4. Hur ska dessa pengar hanteras?

Förväntningarna om en framgång i Köpenhamn har dalat i takt med att inga verkliga framsteg har gjorts un­der alla förberedande möten.

1) Det enda ”framsteget” på FN-mötet om klimatet var en läpparnas bekännelse från USA:s presi- dent Obama om ”ett historiskt erkän­nade på det amerikanska folkets och regeringens vägnar att vi förstår klimathotets allvar” och att det beror på mänsklig aktivitet. Till detta kommer en läpparnas bekännelse om max 2 graders temperaturhöjning, dock utan att komma i närheten av metoder el­ler delmål som kan klara detta.
Allt tyder på att COP15 enas om 2 grader, trots invändningarna om att detta är otillräckligt från de klimatforskare som med stöd av till exempel Alliansen av små östater (AOSIS) har föreslagit ett mål på 1,5 grader.
Där tar enigheten slut mellan de ”rika” ländernas regeringar. Ingen en­ighet finns om de etappmål som är nödvändiga. Medan FN:s klimatpanel föreslår 25-40-procentiga utsläppsminskningar till år 2020 jämfört med år 1990, har EU enats om 20 procent, och 30 procent om man får med sig övriga, vilket är osannolikt då lagstiftarna i USA:s representanthus för sin del har prutat ned USA:s mål till 17 procent år 2020 jämfört med år 2005. Det innebär en helt otillräcklig nedskärning med 7 procent från år 1990. Inget tyder på att senaten tar beslut i frågan före Köpenhamn.
Såväl republikaner som demokrater i USA:s kongress befinner sig un­der mäktigt tryck från USA:s storfö- retag. Så vägrar till exempel USA:s handelskammare, med stöd från flertalet av dess 3 000 företag om inte al­la, att gå med ens på representant- husets urvattnade lagförslag om inte motsvarande krav ställs på alla koldioxidproducerande ekonomier, som framförallt Kina och Indien, varifrån konkurrensen kommer att bli starkast. Lagen kommer enligt handelskammaren ”att kosta amerikanerna deras jobb och bara skifta växthusutsläppen utomlands”.
USA-politikernas agerande under tryck från storföretagens lobbyorganisationer understryker hur det kapitalistiska systemet självt är ett hinder i kampen för att stoppa utsläppen. In­te bara därför att ekonomin är profitstyrd utan också på grund av den knivskarpa konkurrensen mellan företagen och nationella intressen.

2) Kinas president Hu Jintao har ännu vägrat säga något annat än att Kina tänker reducera de fossila bränslenas andel av den framtida BNP-tillväxten, utan några mål om totalt min- skade utsläpp. Makthavarna i Kina, som förra året gick förbi USA med världens totalt största utsläpp, om än bara en femtedel av USA:s räknat per person, såväl som i Indien (med en tjugondedel av USA:s utsläpp per person) och i övriga utvecklingsländer vägrar hittills att binda sig för någ-ra utsläppsmål alls för egen del.
De lär knappast ändra denna position utan en frikostig överenskommelse om tekniköverföring och till- räckligt stort finansiellt stöd på flera hundra miljarder dollar om året från de utvecklade länderna till energieffektivisering och anpassning till mer extrema väderförhållanden.
Motsättningarna är mycket stora om såväl storleken på som konstruktionen och fördelningen av ett sådant stöd och hur det ska förvaltas och övervakas.
Enligt FN:s klimatchef Yvo de Boer har de förberedande klimatförhandlingarna i Bangkok gjort vissa framsteg i perifera frågor som om det är Världsbanken eller FN som ska hantera det – och om avtalet i Köpen­hamn ska bygga på Kyotoavtalet, eller inkorporera vitala delar av detta i ett nytt avtal, som USA vill. ”Men om du inte har ambitiösa mål (för utsläppsminskning) från de rika länderna, och om det inte finns betydande finansiering på bordet, kommer allt att falla sönder”.
Medan FN och Världsbanken räknar med att det kan behövas mellan 400 och 600 miljarder dollar (3 000-4 000 miljarder kronor) per år till ­utvecklingsländernas utsläppsbegränsningar och klimatanpassning inom ett decennium, ligger EU-kommissionens bud på bara 150 miljarder dollar (1 100 miljarder kronor).

3) Såväl EU och Kyotoprotokollet som USA och FN bygger till stor del sina tänkta strategier på en obscen marknadshandel med utsläppsrätter (”cap and trade”), trots de hittills usla erfarenheterna med det europeiska ETS (European Emissions Trading Scheme).
Tekniken bygger på en storföretagsvänlig handel, där atmosfären privatiseras genom att rättigheter att ski- ta ned den görs till en vara (kolkrediter) som köps och säljs mellan företag och finansiella mellanhänder. Pa- ralleller har dragits med den katolska kyrkans hycklande avlatsbrev, där syndare en gång kunde köpa sig fria.
När modellen först infördes i EU i januari 2005 lyckades företagens lobbyorganisationer, liksom när ett liknande system senare prövades av 10 delstater i USA, så bra med att få till stånd ett så högt tak (cap) att det i stort sett inte begränsade några företags kostnadsfria rätt att släppa ut växthusgaser. För de få företag som ändå köpte extra rättigheter att släppa ut koldioxid blev priset så lågt att det lätt kunde vältras över på kunderna.
Till och med oljebolag som BP och Shell kunde sälja utsläppskrediter för en nettoförtjänst på cirka 300 miljoner kronor var innan priset på krediterna kraschade i mars 2006. Inget har heller hindrat Vattenfall, som helt utan motprestation fått stora belopp i form av outnyttjade utsläppsrätter, att använda vinsten till massiva investeringar i europeiska kolkraftverk.
Även EU:s nya försök att få fart på handeln med sänkta tak har blivit ett slag i luften, särskilt sedan utsläppen ändå begränsats en del av den ekonomiska krisen. Trots detta har grunden lagts till en ny finansiell industri med koldioxidmäklare, kolbörser och till och med handel med deri- vat som går ut på att man förbinder sig att köpa utsläppsrätter till ett visst pris i framtiden (futures).

En femtedel av de extra utsläppsrättigheter som företag i Europa eller koldioxidmäklare köper enligt den europeiska ETS-handeln erhålls genom att de ersätter sina egna uteblivna åtgärder genom att i stället betala för billigare och i teorin energibesparan­de projekt (offsets) i utvecklingsländerna, enligt den så kallade meka- nis- men för ren utveckling (Clean Development Mechanism, CDM) i Kyotoprotokollet. Hälften av dessa CDM-pro- jekt genomförs hittills i Kina och Indien.
Som man kunnat förvänta sig stinker denna handel, som är praktiskt taget omöjlig att kontrollera och värdera, av korruption. En FN-källa uppskattar antalet inte ens existeran­de projekt eller annars fabricerade utsläppsbegränsningar till en femtedel. En studie vid Stanford University uppskattar andelen projekt utan verkliga utsläppsminskningar till mellan en tredjedel och två tredjedelar. Och hur stor andel av de energieffektivisering­ar som faktiskt har genomförts men som ändå skulle genomföras kan heller ingen veta. En direktör vid det franska elbolaget EDF varnar för att handeln kommer att leda till en ny sorts ”subprime”-kris.
Till saken hör att CDM-handeln hittills ofta har rört sig om småskaliga projekt, som till exempel illa genomtänkta trädplanteringar av tveksamt värde, samtidigt som de tränger un­dan eller i bästa fall skjuter upp mer långsiktiga och kostsamma investeringar med större effekt. Hur omfattande utsläppshandeln kan bli är ännu osäkert. Men ett globalt avtal i Köpenhamn som bygger på utsläppshandel i stor skala har alla förutsätt- ningar att bli ett kontraproduktivt sabotage av kampen för klimatet och en hållbar utveckling.
Kina, Indien, Brasilien och andra utvecklingsländers regeringar vägrar att gå med på utsläppsmål som de an­ser skulle skada deras rätt till ekonomisk utveckling, samtidigt som antag- ligen majoriteten i kongressen i USA insisterar på att även dessa länder må­ste omfattas för att inte USA ska förlora i ”konkurrenskraft”. Denna mot- sättning, som hittills låst förhandlingarna, vill lobbyorganisationer för en utökad utsläppshandel ”lösa” genom att utvecklingsländerna i stället förbinder sig att delta med en viss mins­ta kvot CDM-projekt och slopade be- gränsningar av andelen sådana projekt i ett nytt klimatavtal.

Inte bara många ursprungsfolk ut­an till och med Interpol varnar nu för FN:s förslag att låta programmet för att bevara regnskogarna, REDD (Reducing Emissions from Deforestation and Forest Degradation), ingå i handeln med utsläppsrätter för 30 miljarder dollar (200 miljarder kronor). ”Varningsklockorna ringer. Det är helt enkelt för stort för att kunna öv­ervakas. Potentialen för kriminalitet är enorm och har inte tagits med i beräkningen av dem som utarbetat det … Organiserad brottslighet har ögonen på den vardande skogskolmarknaden. Jag ska rapportera till banken (Världsbanken) att REDD-schemat är vidöppet för missbruk”, säger Peter Younger, Interpols expert på miljö­brott.
Vare sig USA, eller ens EU-stater­na, är beredda att ingå några internationella överenskommelser om en global skatt på fossila bränslen, som till exempel föreslås i Lester Browns Plan B i stället för handel med utsläppsrätter. Ett förslag från EU:s skattekommissionär László Kovács, med stöd från Sverige och Frankrike, om att införa en alleuropeisk kolskatt avvisades också på det senaste finans­ministermötet i Göteborg av bland annat Storbritannien och lär knappast få enhälligt stöd.
Det är ännu mindre sannolikt att Obamas regering i USA skulle lyckas med att ens införa dagens europeiska bränsleskatter i ett land som till stor del saknar kollektivtrafik, eller att utvecklingsländernas regeringar, som Världsbanken rekommenderar, kan skära bort bränslesubventioner på mer än 300 miljarder dollar (2 000 miljarder kronor) utan sociala revolter, även om dessa subventioner främst mest gynnar de välbe- ställda och medelklassen. Att kompensera detta med riktade subventioner till de fattiga massorna är en re- kommendation som de flesta regeringar kommer att ignorera.
 

Ett socialistiskt alternativ

Övergången från fossila bränslen till ett hållbart och rättvist samhäl­le som baseras på förnyelsebar energi är vår samtids mest ödesmättade frå­ga.
Det är en fråga som tillsammans med de humanitära kriser som klimathotet skapar mer än några andra kan komma att öka den globala medvetenheten bland såväl de unga som de arbetande och världens fattiga massor om att dagens kortsiktiga vinstmaximerande kapitalistiska världsekonomi måste ersättas av en demokratisk socialism i global skala för att säkerställa mänsklighetens öv­erlevnad och behov av att leva i balans med naturen.
Som till och med en ny FN-rapport konstaterar: ”att frysa de rådande globala orättvisorna över det kommande halvseklet eller mer är ekonomiskt, politiskt och etiskt oacceptabelt”.
Med eller utan ett nytt globalt klimatavtal i Köpenhamn kommer självbevarelsedriften att tvinga även de ka- pitalistiska regeringarna och företagen att agera, då även deras långsikti­ga framtid är hotad, även om deras metoder och åtgärder kommer att va­ra för lite, för sent, fel och med orättvisa konsekvenser.
Vissa åtgärder kan förhoppningsvis ändå tvingas fram av de kapitalistiska regeringarna genom kamp un- derifrån, som i bästa fall kan bidra till att begränsa skadorna och vinna tid.

Ett socialistiskt program måste ta sin utgångspunkt i de vetenskapliga rön som säger att det antagligen krävs minskade koldioxidutsläpp i de rikare industriländerna med minst 50 procent till år 2020 och med minst 90 procent år 2050 för att det ska finnas en chans att kunna begränsa den globala uppvärmningen till maximalt 1,5-2 grader.
En annan central utgångspunkt måste vara behovet att snarast bistå alla dem som redan idag drabbas värst av väderkatastrofer och matkriser.
Först och främst i de mest utvecklade länderna, men även i flera utvecklingsländer som Kina, Indien och Brasilien m fl krävs effektiva program för en snar utfasning av fossila bränslen, samtidigt som alla länder måste ges full tillgång till ny och bästa teknik utan hänsyn till kapitalistiska patent­regler. Massiva stödinsatser krävs samtidigt till global fattigdomsbekämpning, samt till skydd av regn­skogarna, återplantering av träd och mer ekologiska jordbruksmetoder i alla områden som hotas av jorderosion och torka.
I ljuset av detta krävs redan nu en fördjupad diskussion om övergångsprogram av globala, nationella och lokala krav som kan entusiasmera män- niskor och vägleda till kamp för konkreta krav, som tillsammans kan byg­ga en socialistisk medvetenhet.

Rättvisepartiet Socialisterna (RS) avvisar alla lika reaktionära förslag om handel med utsläppsrätter. En sådan handel innebär en slags privatisering av luften som ger kapitalisterna rättigheter att köpa sig fria att förstöra den. Med en sådan handel skapas också en ny och makaber finansiell spekulationsmarknad som oundvikligen leder till massiv och okontrollerbar korruption i alla led. Vi tar också avstånd från alla utopiska förslag om en individuell koldioxidransonering, som inte bara vore ännu mer omöjlig att kontrollera och praktiskt ogenomförbart, utan också präglas av samma sorts korrupta markna- der.
Handel med utsläppsrätter ger ba­ra ännu mer spelrum åt just den kapitalistiska marknad vars fundamentala svagheter har orsakat problemet, och som definieras på detta sätt av Lester R Brown i Plan B 4.0: ”Den respekterar inte naturens uthållighetströsklar. Den favoriserar det kortsiktiga över det långsiktiga, och bekymrar sig föga om kommande generationer. Den inkorporerar inte i priset på sina varor de indirekta kostnaderna för att producera dem. Som resultat, kan den in­te tala om för oss när vi är fångade i ett pyramidspel”.

De kapitalistiska företagen och regeringarna letar typiskt nog efter alla sorters skenbart lätta ”lösningar”, som kärnkraft, biobränslen, koldioxidlagring, genmanipulerade grödor o s v.
Ett utmanande exempel på detta är hur den svenska regeringen har gett grönt ljus till Vattenfalls storsatsning på kärnkraft och kolkraftverk, som de senaste åren har varit fyra gånger större än satsningen på förnybar energi. De allra största satsningarna, på tyskt kol, har försvarats med hänvisning till att företaget också bedriver en forskning om möjligheten att avskilja och lagra koldioxid i jorden (Carbon Capture and Storage). Det vill säga något som om det alls blir praktiskt och ekonomiskt realistiskt, kommer att ta mycket lång tid att utveckla. Socialister säger inte nej till sådan forskning eller till exempel en mycket långsiktig forskning på fusionskraft, men kräver ett stopp för kolkraften till dess att en sådan utväg visat sig vara möjlig.
Inte heller erbjuder den kapitalistiska krisen någon lättnad för klimatet. Den nuvarande krisen för kapita- lismen tros visserligen i år leda till en tillfällig nedgång av koldioxidutsläppen med 5,9 procent i USA och 3 procent globalt. Dessvärre har de globala investeringarna i förnybar energi samtidigt minskat med 40 procent el­ler mer.

Skattehöjningar kan ge kortsiktiga resultat. Skatter på bränsle och el förklarar till stor del varför utsläppen i Europa är mindre än hälften per person än i USA. Som Världsbankens klimatrapport förklarar skulle ett utbyte av alla amerikanska SUVar till bilar som uppfyller dagens utsläppskrav i Europa spara lika mycket koldi­oxidutsläpp som det skulle kosta att ge alla de 1,6 miljarder människor i världen el som i dag saknar det.
Men även ”gröna” skatter slår hårdast mot de lågavlönade om de inte kompenseras av sänkta skatter och avgifter som är viktiga för lågavlöna­de, till exempel gratis kollektivtrafik och lägre skatter på nya flerfamiljshus. Gröna skatter på fossila bränslen och stora personbilar kan liksom trängselavgifter i storstäder tolereras om de kombineras med massiva inve­steringar i en alternativ och subventionerad kollektivtrafik.
RS står för gratis kollektivtrafik i alla städer och tätorter.
Rättvisepartiet Socialisterna vill framförallt möta såväl kapitalismens klimat- och försörjningskriser som dess ekonomiska kris och massarbets­löshet med en socialistisk plan för massiva investeringar på energibesparande åtgärder och förnyelsebara en­ergiformer. Det vill säga i såväl tran- sporter som industrier, jord- och skogsbruk, bostäder, skolor och byggnader av alla slag.
Omställningen kan inte bara gälla produktionen utan även konsumtionen, som ökad kollektivtrafik, mer energisnåla mönster för boende och stadsplanering, skarp beskattning av stora förmögenheter, arv och höga inkomster för mer jämlika inkomster och konsumtionsmönster, förmodligen också stöd för mer vegetarisk mathållning o s v.

En socialistisk plan för att rädda planetens klimat kommer av nödvändighet att ha olika betoning i olika länder och världsdelar. Rättvisepartiet Socialisterna stödjer många åsikter som inte minst förts fram av klimataktivister från utvecklingsländerna. Det gäller till exempel kraven från dem som undertecknat Statement on the Kyo­to Protocol and Climate Change på:
  • att folkens och planetens behov måste sättas före det globala kapitalets jakt på profiter (People’s Needs, Not Corporate Greed), och vidare:
  • att det behövs ett paradigmskifte från de tillväxt- och utvecklingsmodeller som bygger på de multinationella företagens exploatering av människor och natur till folklig suveränitet över naturresurserna;
  • att det inte finns några lätta teknis­ka och marknadslösningar;
  • att klimathotet inte bara är en miljöfråga utan måste ses som en frå­ga om social rättvisa som är rotad i nordstaternas och de transnationella företagens rovdrift på naturresurserna;
  • att jakten på tillväxt och profiter är den grundläggande orsaken till exploatering och strukturell fattigdom;
  • att det finns en inneboende motsättning mellan frihandelsområden och nyliberal politik och den globala kampen för att reducera utsläppen;
  • att de rika i Nord, som står för det största historiska ansvaret, tillsammans med eliterna i Syd också måste bära den största bördan.

Rättvisepartiet Socialisterna förklarar samtidigt att ett sådant paradigmskifte inte kan genomföras ut­an revolutionära omvälvningar och uppbygget av en global rörelse för jobben, välfärden och klimatet som kopplas till ett socialistiskt program. Samtidigt måste kampen och medvetenheten byggas i strid för konkreta övergångskrav:

För socialister i Sverige betyder detta till exempel:
  • att stödja ett mål att minska utsläppen med minst 50 procent till 2020 (regeringens mål är en minskning med 30 procent jämfört med 2007, vilket för Sverige motsvarar 40 procent jämfört med 1990) och närmast nollutsläpp till 2050;
  • att investera massivt i vindkraft, sol- och jordvärme och på sikt äv­en vågkraft, tillsammans med en nödvändig upprustning av elnäten.
  • att snarast påbörja en omställning av transportsektorn, som idag svarar för en fjärdedel av energiförbrukningen och en tredjedel av de samlade utsläppen av fossila bränslen, vilket i sin tur kräver:
  • snarast möjliga omställning från fossila bränslen till elhybrid- och elbilar genom skärpta utsläppskrav och miljöbilspremier (även biogas, som utvinns ur avfall, kan användas – till skillnad från miljöskadligt etanol);
  • nationella, regionala och lokala planer för snabbtåg till låga biljettpriser mellan Stockholm, Göteborg och Malmö och längs Norr- landskusten, liksom ett kraftigt utbyggt nät av regionala pendeltåg och lokaltrafik i tunnelbanor/spårvägar, spårtaxi och buss;
  • gratis kollektivtrafik i städer och tätorter i stället för gigantiska motorvägsprojekt som Förbifart Stockholm;
  • att inrikesflyget i södra Sverige ersätts av snabbtåg, samtidigt som till exempel Bromma flygplats stängs och upplåts för nya bostadsområden;
  • terminaler för smidig omlastning från lastbilar utan fossila bränslen till långväga godstrafik på järnväg, liksom lokala terminaler för samordnade lastbilsleveranser;
  • stadsplanering som mer än hittills bygger på mindre energikrävande flerfamiljshus och kommunikationer med kollektivtrafik;
  • att all kollektivtrafik måste snarast återtas i kommunal och statlig ägo;
  • förstatligande av bilindustrin och de privata energibolagen under kontroll av de anställda för en snabb omställning av produktionen till kollektivtrafik samt en produktion av nya och eldrivna per- sonbilar, lastbilar och bussar utan fossila bränslen.
  • att en plan utarbetas för en klimatupprustning av bostäder och lokaler, inklusive vatten, sophantering, elförsörjning, apparater och installationer, som svarar för en tredjedel av energiförsörjningen om än för en mindre del av användningen av fossila bränslen.

Detta kräver kamp för att:

  • miljonprogrammet och andra bostadsområden med flerfamiljshus renoveras och upprustas på de boendes villkor under kontroll av hyresgästerna med sikte på att bli lågenergihus med en maximalt effektiv energihushållning;
  • nya bostäder byggs som lågenergihus eller passivhus (ingen extern uppvärmning), som tillsammans med solceller och/eller jordvärme till och med kan bli plushus med ett överskott av energi etc;
  • all olja och direktverkande el ersätts med fjärrvärme, avfallsbaserat biobränsle och värmepumpar m m;
  • dagens skattediskriminering av hyreshus ersätts med en politik för bostad åt alla som gynnar flerfamiljshus med låga hyror, där bostaden är en rättighet och inte en handelsvara;
  • bygg- och bostadskostnaderna begränsas genom statligt investeringsstöd och billiga lån samt ett förstatligande av bankerna och de stora bygg- och byggmaterielbolagen.
  • planer för energieffektivisering och utfasning av fossila bränslen påskyndas inom alla energi- och industriföretag under kontroll av de anställda. Dessa branscher svarar idag för närmare 40 procent av energiförbrukningen, varav andelen olja dock har minskat från 50 till 12 procent sedan oljekrisen på 1970-talet. De största utsläppen av koldioxid sker enligt siffror från 2008 inom järn- och stålindustrin (drygt 6,6 miljoner ton), el och fjärrvärme (3,1 miljoner ton), raffinaderier (3,0 miljoner ton), cementindustrin (2,2 miljoner ton), kemiindustrin (1,0 miljoner ton), kalkindustrin (0,8 miljoner ton) och malmtillverkningen (0,6 miljoner ton).

Detta kräver också kamp för:

  • snabba åtgärder för att integrera industriella processer, värmeeffektivisera, ersätta fossila bränslen, forska, utveckla och dela med sig av bästa teknik, och inom till exempel cementindustrin byta teknik;
  • förstatligande av de stora och privatägda energi- och industriföretagen under kontroll av de anställda, så att nya vida större och mycket snabbare investeringar kan genomföras än de som begränsas av kapitalägarnas krav på vinster;
  • att Vattenfalls och energibolagens enorma vinster används till finansiering, forskning och utveckling av förnyelsebara energiformer, infrastruktur för elbilar o s v och ställs under kontroll av de anställ­da;
  • arbete eller utbildning och vidare­utbildning åt alla, samt facklig vetorätt och garanterade ersättnings- jobb vid omställningar av produktionen;
  • att påbörja avvecklingen av kärnkraften, som på lång sikt är alltför farlig och samhällsekonomiskt dyrbar.
  • att snarast utveckla planer för mer hållbara jord- och skogsbruk, som också kan parera för en viss ökad användning av biobränslen i stället för den olja som fortfarande används för fjärrvärme.
  • att på alla sätt bistå utvecklingsländernas arbetare, småbönder och klimatkämpar i deras kamp för en­ergieffektivisering, förnyelsebara energikällor och skyddsåtgärder mot klimatförändringarnas konsekvenser som massfattigdom och sjukdomar, översvämningar, torka och ökenutbredning, ekosystemens förstörelse och avskogning o s v – för en hållbar och tillräcklig matproduktion, mer ekologiska jordbruksmetoder, återplantering av skog och kolsänkor.
  • att bekämpa EU:s och USA:s imperialistiska militarisering, krig, rasism och tilltagande fientlighet mot flyktingar – och att mot kapitalets EU ställa kampen för ett demokratiskt och socialistiskt Euro- pa i en socialistisk värld med lika rättigheter för alla.
  • att mobilisera och förena den dagliga kampen för jobben, välfärden och klimatet med konkreta steg i bygget av nya socialistiska och miljömedvetna arbetarpartier och en ny revolutionär och massbaserad socialistisk international.
  • att i alla länder delta i och efter förmåga påskynda kampen för att under de närmaste åren och årtiondena bygga en mäktig rörelse av arbetare, fattiga och klimatkämpar som inser att det för en god och hållbar utveckling i världen krävs en social revolution som gör slut på imperialismens och kapitalismens rovdrift på både människor och natur.

Vissa åtgärder kommer att vidtas redan under dagens kapitalistiska system, särskilt under tilltagande press av hotande väderkatastrofer och en allt starkare opinion i hela samhället.
Några åtgärder är lönsamma på kort tid även för kapitalisterna. Men det kommer att vara för lite, för sent. Andra åtgärder, som storföretagens handel med rättigheter att släppa ut koldioxid och individuell ransonering, är direkt kontraproduktiva eller omöjliga.

Det finns därför ingen inomkapitalistisk lösning på den utförslöpa för klimatet, som nu hotar att leda till o­återkalleliga tippunkter med svält och sjukdomar, desperata flyktingströmmar, nationella och sociala konflikter, krig, uppror och revolutioner. Vi står därför inför en historisk kapplöpning mot tiden innan de avgörande genombrotten kan genomföras för ett helt annat och demokr- atiskt planerat, socialistiskt och miljömedvetet samhällssystem i global ska­la.

För jobben, välfärden och klimatet – ut med kolet och kapitalet!

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!