Vad händer när etablissemanget vänder hbt-rörelsen ryggen? Vilka kanaler kan rörelsen då utnyttja, när kampen för lika rättigheter för hbt-personer inte längre gynnar de som styr?I Sverige och många andra länder har hbt-kampen avpolitiserats. Tydligast märks detta under Pridefestivalerna, som är just festivaler mer än kampdagar. Givetvis är det positivt att frågan lyfts och att många hbt-personer känner att de inte behöver gömma delar av sig själva. Men behovet av en kämpande hbt-rörelse är viktig, även om etablissemanget utåt sett framstår som hbt-rörelsens bästa vänner.
Det är ovanligt att hbt-rörelsen har vunnit segrar utan att ha rest sociala och politiska krav mot högerpolitiken. Kampen mot förtrycket av hbt-personer måste gå hand i hand med kampen mot högerpolitik, mot kapitalismen, mot rasism och mot kvinnoförtryck.
Homofobin har sitt ursprung inom patriarkatet och de patriarkala strukturerna i samhället är också vad som hindrar hbt-personer från att uppnå samma rättigheter som heteropersoner.
Hbt är att bryta mot allt vad heteronormen och kärnfamiljen heter. När kravet på lika rättigheter för hbt-personer blir alltför obekvämt för den styrande makten och rörelsen inte längre kan få sponsorpengar eller positiva artiklar i stora medier, vilka vägar har rörelsen då kvar att föra kampen på?
Det ligger en enorm politisk sprängkraft i arbetarklassen och hos unga. Det har inte minst folket i Turkiet, Brasilien och Egypten visat bara under de senaste veckorna och dagarna.
Att förlita sig på att den styrande makten utan etablerad kamp kommer att göra eftergifter för hbt-personers rättigheter på arbetsplatser och skolor är naivt.
Under Pridefestivalen i Stockholm, som hålls i början av augusti, kommer Rättvisepartiet Socialisterna att delta med en kampanj mot privatiseringshetsen och för hbt-personers kamp för välfärd utan vinst.
Anna Löfgren
