| Scen | Asylshopping |
| Regi och manus | Gertrud Larsson |
| I rollerna | Annalena Efverman, Linda Kunze m fl. |
Att söka asyl är inte som att åka från hotell till hotell och leta efter den bästa servicen. Att få asyl är en mänsklig rättighet. Ord och begrepp skapar vår verklighetsuppfattning och i pjäsen synliggörs de sammanhang som skapas utifrån bland annat begrepp som ”asylshopping” och ”rutinerad”.
Gertrud Larsson, som regisserat pjäsen, har ambitionen att visa hur beslutsfattare, asyl- och mottagnings- handläggare på Migrationsverket reflekterar och upplever arbetet med asylsökande. Genom möten med handläggare, intagna på förvarsenheter, personer som vistas på transitboende samt poliser har hon skapat ett dokumentärt underlag till pjäsen.
Absurditeten i att människors livs-öden bestäms utifrån ett byråkratiskt system där tid, pengar och postkoloniala tankegångar styr är framträdande. Inledningen ger en klar och satirisk inblick i den tidsbrist, distanse- ring och avhumanisering som karaktäriserar hela den svenska flyktingpolitiken.
Ett annat ord för avtrubbad i handläggarnas terminologi är rutinerad. Att använda begreppet rutinerad i arbetet med asylsökande ger inte lika kalla kårar som ordet avtrubbad. Någon sorts normalitet måste ju ändå upprätthållas på arbetsplatsen, trots det mänskliga kaos som råder runt omkring.
Föreställningen beskriver det ambivalenta i att vara människa och samtidigt ta omänskliga beslut. Det fram- kommer tydligt att asylsökandes desperation som uttrycker sig i ilska, upprördhet och hysteri legitimerar, eller i alla fall förenklar, handläggarnas uppgifter. Ju trevligare och samarbetsvilligare en sökande däremot är, desto mer mänsklig ses hon/han. På så vis är det just avhumaniseringen i sig som upprätthåller systemet.
Handläggarna berättar att de började sitt arbete på Migrationsverket med en vision om att hjälpa människor. Den illusionen försvinner snabbt i det byråkratiska regelverket och de arbetar istället utifrån en moral som är dubbel. Föreställningen symboliserar det bisarra i systemet genom att den enda hjälpen handläggare kan ge människor är självmordstips.
Paragrafer, människors sorg och vilja att ta sitt liv blandas med handläggarnas krav på en bra arbetsmiljö. En bra arbetsmiljö består inte av desperata människors önskan om att ta sina liv. För att konkretisera avhumaniseringen har man på teaterns toaletter satt upp affischer där det står ”Inga självmord inomhus. Tack på förhand. /Personalen”.
Att kvinnor och homosexuella är extra utsatta i den asylpolitiska processen löper som en röd tråd genom föreställningen. Kvinnor har ofta berättelser om våldtäkt, könsstympning, hedersförföljelse med hot om mord etc. En del väljer då hellre att ta sitt liv innan avvisningen sker.
Teatern fick oss att fysiskt smaka på hur krasst systemet fungerar och hur människor behandlas. Kapitalism och kolonialism har delat upp världen i dem som har förutsättningar för ett drägligt liv och dem som inte har det.
Vad vore nationalism och ”svenskhet” utan en restriktiv asylpolitik? Inte mycket! Sverige bygger murar, reglerar och tolkar samtidigt som svenskar i princip kan åka till vilka länder som helst. Fikasnacket handläggarna emellan om semesterplaner blev i jämförelse med de livsöden de beslutar om helt absurt.
Ingenting är dock oföränderligt och Asylshopping är ett starkt debattinlägg för att kunna förändra den otillräckliga och avhumaniserade flykting- politiken. I slutändan handlar det om politiska beslut och ett ideologiskt ställningstagande.
Anna Andersen
