Ingen ska dö av jobbet

Hundratals dör årligen på grund av stress, buller, tungt arbete, asbest med mera. 47 har i år dött av arbetsplatsolyckor (Foto: Mia Åkermark / Arbetsmiljöverket).

av Raymond Stokki / Artikel i Offensiv

Återigen har ett år gått där alltför många har förlorat livet på sitt arbete. Siffrorna visar att fler dör i arbetet än av skjutningar, men vad väljer media att fokusera på och framför allt vad satsas resurser från politiker och myndigheter på? I takt med högerns försämringar av anställningstrygghet, antifackliga lagar och förslag om nedmontering av arbetsmiljöskydd förlorar folk livet för att de gick till arbetet.

I skrivande stund har 47 personer förlorat livet i arbetsplatsolyckor, vilket än så länge är en nedgång från förra årets makabra rekord på 58 personer som dog, enligt siffror från Arbetsmiljöverket. Men som Offensiv tidigare har skrivit om står arbetsplatsolyckor inte för den största delen av antalet arbetsrelaterade dödsfall. Arbetsmiljöverket har själva också rapporterat om detta i och med att ILO, FN:s internationella arbetsorganisation, har skrivit om arbetsrelaterade dödsfall. 

Enligt ILO står 14 procent av arbetsrelaterade dödsfall för olyckor medan 86 procent är på grund av sjukdomar. Arbetsmiljöverket menar att riskfaktorer i arbetsmiljön skördar många liv för tidigt; stress, skiftarbete, avgaser, buller och tungt arbete tar över 500 liv varje år. Andra faktorer som nämns är damm, kvarts, asbest och passiv rökning som varje år leder till 100-500 dödsfall. 
Därtill poängterar Arbetsmiljöverket att forskningen visar att arbetsrelaterad stress kommer att leda till än fler dödsfall i framtiden.
Stress är dödligt. Det är inget nytt; stress i sig är farligt för hälsan och kan leda till sjukdomsrelaterade dödsfall, och stress under utförandet av arbetet leder såklart till fler olyckor. 
Idag har vi ett arbetsklimat där tryggheten försvinner bit för bit, bland annat då anställningstryggheten är på väg att rivas med regeringens LAS-förhandling utifrån januariavtalet. Fackliga åtgärder har redan kapats i och med den nya strejklagstiftningen. 
Samtidigt attackeras hela välfärden av högerpolitiker, dels av regeringens januariavtal, dels av ”oppositionen” med antifackliga fundamentalister. SD har exempelvis föreslagit att huvudskyddsombud ska bytas ut mot vanliga kontroller av Arbetsmiljöverket, som så klart inte kommer att få några resurser av en blåbrun höger.

Dödsskjutningar har i år igen varit på tapeten, både hos politiker och media. Det debatteras om våldet ökar eller inte och Löfven tog upp det i riksdagsöppnandet där han lovade hårdare tag mot brottslighet och dödligt våld. 
De hårdare tagen har resulterat i samordnade polisinsatser, riktade mot framför allt vapen och skjutningar. Men samtidigt har S-MP-regeringen inte gjort något som helst för att förebygga våldet eller brottslighet. Istället har de fortsatt att med ena handen riva sönder civilsamhället och välfärden med januariavtalet krampaktigt fast i den andra handen. Ökade klyftor och segregation i samhället leder bevisligen till utanförskap och rätt i klorna på exempelvis kriminella gäng eller missbruk.
Vad satsas det på och vad rapporteras det om? Hittills i år visar Polisens rapport om skjutningar att detta har lett till 32 dödsfall. Det går inte att ställa dödsfall mot varandra, men fortfarande visar siffrorna 32 döda i skjutningar mot 47 döda i arbetet att vi hade behövt satsa lika hårt, om inte hårdare, mot arbetsplats­olyckor, för att inte tala om de som dör i arbetsrelaterad sjukdom. Vi kan inte ha ett samhälle där kvällspressens rubriksättningar och populism styr hur vi räddar liv. Vi kan inte ha ett samhälle där folk inte vet om de kommer hem från jobbet.

Kamp mot högerpolitikens härjningar i välfärden behövs för att stoppa otryggheten hos människor och för att förhindra att kriminella gäng kan rekrytera ur utanförskapet. Facklig kamp måste föras mot nedrustningen av våra fackliga och arbetsmiljörättsliga rättigheter. 
Kampen måste föras mot det kapitalistiska system som tillåter företagens utsugning och utnyttjande av arbetare. Kampen måste föras till dess att vi får fira nyår utan ”nollvision”, men med noll personer som har dött i arbetet.