I tisdags (den 15 februari) presenterade Socialdemokraternas kriskommission sin rapport. Rapporten på 118 sidor bär rubriken ”Omstart för socialdemokratin”.I försiktiga ordalag försöker rapporten förklara partiets kris, men aktar sig för att dra några egentliga slutsatser eller hitta svaren till den grundläggande frågan: Varför skakas Socialdemokraterna av en historisk kris och kan den övervinnas?, vilket var kriskommissionens uppgift.
”Bakgrunden till denna rapports tillkomst är väl känd. Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta val någonsin. Partiet brottas med dåligt själv- förtroende och dålig intern tillit. Initiativet i debatten saknas, och alltför mycket tid ägnas åt inåtblickande navelskåderi och etiketteringar av partikamrater”, skriver kriskommissionen med hopp om att det ska bli ordning i leden efter den extra S-kongressen den 25-27 mars.
Men socialdemokratins kris är ingen tillfällighet.
Socialdemokraterna har sedan låglönerevolterna i början av 1990-talet trendmässigt förlorat väljarstöd, medlemmar och aktivister.
Riksdagsvalet 2010 blev Socialdemokraternas sämsta sedan vårvalet 1914 (till den dåvarande andra kammaren), trots fyra år av nyliberala excesser och oemotsvarade attacker på arbetslösa och sjuka och trots krisen samt att man denna gång var i opposition så förlorade S var sjunde väljare jämfört med katastrofvalet 2006.
I riksdagsvalet 2010 fick S bara drygt 30 procent och en till synes given socialdemokratisk valseger förvandlades till det största och mest svårhanterbara valnederlaget någonsin.
Inom varje parti skulle det leda till en intern debatt och krav på ny ledning samt politisk kursändring. Det har dock inte varit så mycket av den varan i Socialdemokraternas eftervalsdebatt, vilket dels är ett mått på krisens djup och dels återspeglar att det inte finns så stora politiska skiljelinjer inom partiet. Det finns helt enkelt ingen levande intern debatt efter att S förlorat sin ”folkrörelsekaraktär”. Inom S-toppen råder samstämmighet vad gäller den politiska färdkursen – fortsatt högerpolitik och förhoppningar om att blockpolitiken går i graven. Enligt kriskommissionen är ”Socialdemokratins delvis förändrade synsätt på marknaden under 1980- och 90-talet förmodligen en av de historiskt sett största idémässiga förflyttningarna hos partiet”. Vad som menas är att Socialdemokratin fullt ut har kommit att acceptera kapitalismen.
Samtidigt har Socialdemokraterna förvandlats till ett borger- ligt parti och en kvalitativ förändring har skett i arbetares och ungas uppfattning av S – att partiet inte längre har någon politik för välfärd och arbete åt alla.
Även kriskommissionen måste erkänna att: ”Det bristande förtroendet för socialdemokratins förmåga att skapa full sysselsättning är ett av de viktigaste skälen till partiets försämrade valresultat. Samtidigt har partiets trovärdighet sjunkit också på andra områden. Klyftorna i Sverige har ökat i trettio års tid, även under socialdemokratiska regeringar. Följden av den ökande ojämlikheten och att allt fler står utanför ar- betsmarknaden är att ofriheten breder ut sig i samhället. Socialdemokratin har under lång tid inte förmått leva upp till sina grundläggande löften om arbete åt alla, ökad jämlikhet och stör- re frihet för var och en. Detta har skapat ett trovärdighetsproblem vars betydelse inte kan överskattas.”
En S-politik som enligt kriskommissionen ska utgå från behovet av ökad konkurrenskraft och bejakande av marknaden, gör denna trovärdighetskris bestående. Även om Socialdemokraterna i brist på alternativ på nytt kan vinna tillfälliga valframgångar.
Den avgående S-ledaren Mona Sahlin erkände i sitt så kallade avskedstal i november i fjol att hennes ambition varit att vrida partiet än mer åt höger, men istället hade hon påtvingats ett rödgrönt samarbete.
Oavsett vem som utses till ny S-ledare, och mot bakgrund av partiets kris och brist på arbetaropposition, har han eller hon en större chans att genomföra det som Mona Sahlins inte kunde – att vrida S än mer åt höger.
Socialdemokratins och Vänsterpartiets kris blixtbelyser behovet av ett nytt kämpande, demokratiskt socialistiskt arbetarparti. Arbetarrörelsen måste återuppbyggas och det kan bara göras med arbetarpolitik, klasskampens idéer och metoder.
