Den amerikanska invasionen av Irak år 2003 har titulerats på många olika sätt, bland annat som ett krig för befrielse och demokratisering av Irak. Invasionen ursäktades med Saddam Husseins påstådda innehav av massförstörelsevapen och samröre med al-Qaida. FN:s vapeninspektioner i landet har aldrig kunnat påvisa existensen av några massförstörelsevapen.Mitt under inspektionerna satte USA en orimligt kort tidsgräns för vapeninspektörerna, som innebar att de inte hann slutföra sitt arbete innan beslutet att invadera landet togs. Chefen för vapeninspektörerna, svenske Hans Blix, bekräftade strax före krigsutbrottet att det varken fanns kärnvapen eller biologiska vapen i Irak. Inte heller de amerikanska vapeninspektörerna, ledda av David Key, kunde hitta några spår av massförstörelsevapen.
Efter att det stod klart att motiven för kriget var falska, sa den dåvarande amerikanske presidenten George W Bush i en intervju den 2 augusti 2004, att även om han innan kriget hade vetat vad han vet nu, att det inte existerade några massförstörelsevapen, hade han ändå gått in i Irak.
Den förre FN-chefen Kofi Annan menade att invasionen stred mot den fjärde paragrafen i artikel II i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Den amerikanska invasionen saknade både internationellt rättsligt stöd och något brett stöd i världssamfundet. Påståendet att invasionen syftade till att befria Irak och sprida demokrati i Mellanöstern ändrades snabbt. USA medgav snart att det handlade om en ockupation, för att slippa de skyldigheter som följer av en så kallad befrielse. Man hade inget intresse av att garantera säkerheten för civilbefolkningen och inte heller av att skydda landets tillgångar.
Invasionen av Irak var i praktiken en bestraffning av det irakiska folket. När Henry Kissinger, tidigare amerikansk utrikesminister, träffade den irakiske utrikesministern Tariq Aziz strax innan invasionen meddelande han att USA ”kommer att bomba tillbaka Irak till ett förindustriellt stadium”.
Och det var precis vad man gjorde. Efter att kriget hade vunnits genomdrev den amerikanska ockupationsmakten till fullo sin egen agenda. Det huvudsakliga syftet var att dominera den globala oljemarknaden. Ockupationen var delvis ett svar på hotet från Mellanösterns oljeproducenter om att skifta oljehandelsvalutan från amerikanska dollar till euro, vilket skulle ha resulterat i en kollaps av dollarns värde.
När den amerikanska marinen rullade in från söder begravdes de irakiska soldaterna levande i sina skyttegravar under spåren av stridsvagnarnas bandhjul. Den amerikanska invasionsarmén använde sig av smutsiga vapen förbjudna i internationella konventioner. Bland annat användes stridsspetsar innehållande utarmat uran, som förorenat mark och vattendrag med radioaktiv strålning under oöverskådlig tid. Än idag lider befolkningen i exempelvis Falluja av missbildningar bland nyfödda och ökad dödlighet i cancer.
Enligt Thomson Reuters Foundations rapport krävde den amerikanska invasionen 134 000 civila liv. En annan studie utförd av 30 experter drog slutsatsen att uppemot 189 000 dödats. Siffrorna avser enbart de som dog som en direkt följd av krigshandlingar. Om även de liv som krävts som en indirekt följd av kriget räknas in, skulle siffrorna vara minst de fyrdubbla.
Som en följd av det kaos som kriget skapade, med den krossade statsapparaten och den amerikanska ansvarsfriheten från att skydda civilbefolkningens liv och egendomar, kunde väpnade banditgäng ta kontrollen över Bagdads och andra städers gator. Det enda som de amerikanska styrkorna bemödade sig om att beskydda var oljedepartementet. Banker, butiker, muséer, historiska lämningar, vapendepåer och andra förrättningar plundrades av banditgängen och i vissa fall av amerikansk säkerhetspersonal.
Den irakiska gränsen stod vidöppen för inflödet av beväpnade banditer och terrorister från grannländerna.
Invasionsmaktens strategi var att attrahera terrorister från grannländerna för att på så sätt kunna handskas med dem i ett och samma land. En strategi som föga överraskande har förstört landet och lagt det i ruiner.
Det är de civila som står som de verkliga offren för den amerikanska ockupationen, det påföljande plundringståget och det till synes eviga blodbadet. Invasionen och ockupationen har förstört ett helt land och irakierna tvingas att betala för detta än idag, ett årtionde efter invasionen.
Det irakiska folket var ivriga att störta Saddam Husseins diktatur. Men den amerikanska invasionen och den efterföljande ockupationen har inte skapat den frihet och demokrati som utlovades. Tvärtom har kriget aktiverat och givit näring åt islamistiska och sekteristiska partier som har vridit utvecklingen i landet bakåt.
Tio år efter att Saddam Hussein avsattes går det inte att tala om någon politisk ljusning. Orättvisorna och fattigdomen i landet har cementerats, eller till och med fördjupats. I stället har de efterföljande regeringarna, under ständiga påtryckningar från den amerikanska ockupationsmakten, utpressats till att betala stora summor i krigsskadestånd till Kuwait som ersättning för Saddam Husseins invasion för drygt två decennier sedan. Rimligtvis är det invasionsmakterna som borde vara skyldiga att ersätta Irak för den totala förödelse man har skapat i Irak.
Trots de massiva utgifter som har spenderats på att anställa en och en kvarts miljon poliser i landet kan man inte upprätthålla säkerheten i landet, då poliserna i första hand är lojala gentemot olika sekteristiska partier snarare än landet som helhet. Än idag saknas en sammanhållen statsapparat.
Det handlar snarare om åtminstone sju politiska makter som var och en stöttar sig på sina egna miliser. Resultatet är en skarp upptrappning av det sekteristiska våldet under senare tid, med nästan dagliga rapporter om terrorattacker över hela landet, undantaget de kurdiska delarna.
Det irakiska exemplet avslöjar den generella problematiken med militära interventioner som destabiliserar och söndrar länder.
Kaoset i och sönderfallet av Irak är inte något som har ägt rum i det förflutna, utan är högst närvarande idag och har snarare eskalerat under den senaste tiden.
Invasionen och ockupationen har i första hand än en gång avslöjat den amerikanska imperialismens avsikter inför världens ögon. Lögner och fabricerade bevis, i syfte att bedra en global opinion, användes som förevändning för kriget då och det finns därför all anledning att betvivla de ”bevis” som radas upp idag för att motivera en militär intervention i Iraks grannland Syrien.
Som socialister ger vi inget stöd åt diktatorer som Iraks Saddam Hussein eller Syriens Bashar Al-Assad idag. Men med historiska lärdomar av imperialismens roll i Mellanöstern och globalt i bagaget, vet vi också att imperialismen inte bedriver krig för humanitära syften.
Madeleine Albright, före detta amerikansk utrikesminister, svarade på påståendet att invasionen av Irak orsakade en halv miljon barns död, med att hon ansåg det var värt kostnaderna i förhållande till vad man uppnådde med kriget.
Vad man uppnådde och avsåg att uppnå var inte demokrati eller befrielse av det irakiska folket, utan ökad makt över oljeförsörjningen och ett ökat geopolitiskt inflytande i regionen.
Det är samma intressen som idag bankar på krigstrummorna från krigsfartygen i östra Medelhavet.
Khorshed Aziz Mustafa
