Iraks armé tar över Kirkuk

2017-10-25 22:43:27


Irak vill inte ha en självständig kurdisk stat och har därför tagit till militära medel.

Den kurdiska drömmen om att snart kunna utropa en egen stat i vad som idag är norra Irak och som 92 procent sade ja till i en folkomröstning den 25 september slogs i förra veckan brutalt i spillror av den irakiska arméns och shia­milisen Hashd al-Shaabis (Folkens Mobiliseringsenheter) blixtsnabba återtagande av hela den oljerika Kirkuk-provinsen och andra så kallat omtvistade territorier.

De irakiska styrkor som gick in i centrala Kirkuk den 17 oktober har på bara några få dagar kunnat besätta 45 procent av det område som kontrollerades av kurdiska peshmergastyrkor.
Att detta har kunnat ske utan mer än ett par mindre skärmytslingar som kostat några dussintal liv beror på att peshmerga när det kom till kritan ändå gav upp alla omstridda territorier utanför den Kurdiska regionala regeringens (KRG) ursprungliga tre provinser utan strid.
Därmed förhindrades vad som hade kunnat bli ett nytt blodigt krig. Däremot inte en demoraliserande förlust av områden med en blandad befolkning, alltifrån Rabia och Sinjar nära Syrien i väster till Kirkuk och områden vid gränsen mot Iran i öster. Det innebär ett enormt bakslag för hoppet om en ny och självständig kurdisk stat.
I Sinjar-regionen, där den yazidiska befolkningen utsattes för IS massakrer och förslavning av kvinnor i mitten av 2014, har en yazidisk milis tagit över kontrollen i allians med den irakiska armén.
Enligt den irakiske premiärministern Haidar al-Abadi, som i ett slag nu har stärkt sin egen ställning inför nästa års irakiska val, har den militära operationen gjort den separatistiska ambitionen bakom förra månadens kurdiska folkomröstning ”avslutad och förpassad till en sak i det förgångna”. Samtidigt säger han sig nu vilja se ”en dialog”.

Frågan är om den irakiska offensiven stannar upp där eller också syftar till att med våld återta kontrollen över den kurdiska regionens gränsposteringar, pipelines och handelsvägar till Turkiet, Iran och Syrien. Den kurdiska regionens säkerhetsråd har uttalat stor oro över att Irak istället för att trappa ned ”har fortsatt att föra fram stridsvagnar och artilleri”.
De områden som getts upp har i vissa fall stått under kurdisk kontroll ända sedan USA:s invasion och Saddam Husseins fall 2003. Dessa områden utökades ytterligare när kurderna sedan den irakiska armén i full panik drog sig tillbaka inför IS offensiv år 2014 tog kontrollen över Kirkuk. Det är en stad med blandad kurdisk, arabisk, turkmensk och assyrisk befolkning som har varit centralort för Iraks näst viktigaste oljefält, men som av kurdiska nationalister har setts som en framtida huvudstad. Kontrollen över Kirkuks oljefält och den nya pipeline som byggts därifrån har också uppfattats som central för den nya kurdiska statens inkomster.

Den kurdiska regionens ledning befinner sig nu, som en analytiker av kurdiska frågor vid Middle East Research Institute uttryckt det med ett understatement för al Jazeera, i ”ett tillstånd av chock och oordning efter att ha förlorat nästan 45 procent av det territorium de har kontrollerat sedan 2014”.
Den nu ytterst försvagade kurdiska presidenten Masoud Barzanis underhuggare i dennes klanstyrda Kurdiska Demokratiska Parti (KDP) har varit snara att anklaga den rivaliserande Talabaniklanens parti Folkets patriotiska union (PUK), vars parti kontrollerade Kirkuks peshmerga-styrkor, för det katastrofala bakslaget.
Beslutet att släppa fram den irakiska armén och dra tillbaka peshmerga-styrkorna har av Barzani skyllts på ”ensidiga beslut” av vissa andra politiker, medan andra i KDP har ropat högt om svek och förräderi.
Enligt Mellanösternexperten Patrick Cockburn ska dock ledare från både KDP och PUK trots alla tidigare försäkringar om motsatsen ha varit eniga om att de var för svaga för att kunna ta striden mot den efter kriget mot IS i Mosul stridsvana och tungt beväpnade irakiska armén och dess närstående miliser i Kirkuk. Till den negativa kalkylen hörde givetvis också att grannstaterna Iran och Turkiet i denna fråga stod mobiliserade på Bagdad-regeringens sida, liksom att USA inte tänkte lyfta ett finger till kurdernas försvar.

Krisen inom den kurdiska regionala regeringen tycks just nu total, samtidigt som det kurdiska nyval som Barzani har planerat att hålla redan den 1 november nu har skjutits upp på obestämd framtid.
En av PUK:s ledande påläggskalvar Bafel Talabani efter klanledaren Jalal Talabanis nyliga död beskrev förra fredagen den kurdiska folkomröstning, som PUK har varit skeptiska till men inte öppet vågat motsätta sig, som ”ett kolossalt misstag”. En annan av klanens nya ledare, Lahur Talabani, som har velat kompromissa med Bagdad, anklagar Barzaniklanen för att ha ”kämpat för olja, medan vi kämpat för vår jord”.
Att låta folkomröstningen omfatta även oljestaden Kirkuk och de andra territorier med mycket blandad befolkning som peshmerga först besatt de allra senaste åren innebar uppenbarligen en avgörande utmaning mot Bagdad, en röd linje som al-Abadis regering inte kunde tolerera att den öveträddes ens inför risken av ett nytt blodigt inbördeskrig.
Den kurdiska oppositionsrörelsen Gorran, som bildades efter en utsplittring från PUK, tog fart efter den arabiska våren och som med 24 av 111 ledamöter är näst största parti efter KDP i det icke fungerande kurdiska parlamentet, hävdar för sin del att den kurdiska regionens president och vicepresident saknar all legitimitet. Dessa borde enligt Gorran direkt avgå till förmån för en ”nationell räddningsregering” med uppdrag att förhandla med Bagdad och utlysa ett kurdiskt nyval.
Barzanis tid som president löpte ut redan i augusti 2015, varefter han både vägrade avgå och blockerade det kurdiska parlamentets talman Sadiq, från Gorran, från att ens kunna resa in i Erbil.
Följden blev att parlamentet i oktober 2015 stängdes, följt av ett enda sammanträde strax innan höstens folkomröstning för att legitimera denna.

I en omgivning av idel fientliga grannstater till kurdisk självständighet som Turkiet och Iran har den omvittnat korrupta och kleptokratiska Barzaniregimen i Irak (KRG) inte alls haft någon tillräcklig attraktionskraft. Denna har vare sig räckt till att mobilisera en tillräckligt massiv och enig kurdisk frihetsrörelse och än mindre till att vinna det massiva stöd som också skulle krävas bland de arabiska, turkmenska, assyriska och yazidiska arbetare, ungdomar och fattiga som kurderna måste ha på sin sida – både i de områden som peshmerga har kontrollerat militärt, i övriga Irak och i grannländerna.

Rättvisepartiet Socialisterna stödjer liksom våra systerpartier inom CWI det kurdiska folkets rätt till självbestämmande och om de så vill en egen stat. Men för att denna ska kunna både erövras och göras livskraftig i en fientlig omvärld måste detta ske i bredast möjliga samklang och samarbete med alla andra förtryckta folkgruppers arbetare, unga och fattiga både inom det egna närområdet och i hela regionen.
För ett trovärdigt hopp om ett bättre demokratiskt och rättvisare samhälle krävs en massiv och multietnisk befrielsekamp, som samlar fler frihetrörelser bakom ett medvetet demokratiskt, internationalistiskt och socialistiskt program som syftar till hela regionens revolutionära omvälvning. ■


Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!