Iran: Ett uppror mot diktaturen

2018-01-02 20:18:05


Kampen underifrån växer i Iran mot den islamiska regimen.

Efter ett år av strejker och protester från industriarbetare, lärare och pensionärer utbröt den 28 december massiva protester och uppror i den konservativa staden Mashad, Irans andra största stad. Vad som inledningsvis var en lokal protest mot prisökningar på mat och bränsle blev snabbt ett landsomfattande uppror mot den islamiska republiken.
 
Under fredagen hade protesterna spridit sig till fler städer, samt till Rohjelat, Östra Kurdistan. Konfrontationer mellan kurdiska demonstranter och Irans paramilitära basijimilis har fortsatt under måndagen i Kermanshar.
I Teheran skanderades talkörer mot regimen som ”Död åt Khamenei”, ”Död åt Rouhani” – alltså den högste ledaren respektive presidenten – samt ”Död åt diktaturen”, talkörer som nu har tagits upp landet runt.
Polis och säkerhetsstyrkor har kommenderats ut för att ta tillbaka kontrollen utan framgång.
Basijimilisens uttalande, ”Vi kommer inte låta landet komma till skada”, följdes av massgripanden. De två första dagarna hade 200 gripits, men protesterna fortsatte att öka.
Regimen svarade med att stänga mobil- och internettrafik för att försvåra protesternas spridning.
 
Det står klart att vad som nu pågår i Iran inte alls är som andra protester. Demonstrationerna är mer militanta och demonstranterna mer beslutsamma. Protesternas spridning har gått fortare och rörelsens politiska karaktär är tydligare. Det är en bris av revolutionen 1979.
Efter fem dagars protester har upproret spridit sig till fler än hundra städer i stora delar av Iran, inklusive den heliga staden Qum.
I ett Youtube-klipp från den 1 januari intervjuas en kvinna på demonstrationen, där hon uppmanar ungdomen att resa sig och bli en aktiv del av protesterna; ”Ned med mullornas regim! Jag kommer vara beredd på att möta dem, jag är inte rädd för någonting längre”.
 
10 000-tals har intagit gatorna i en rad städer över hela landet. Myndighetsbyggnader har ockuperats och polisstationer har satts i brand.
Polis som har försökt stoppa demonstranter har attackeras våldsamt. Polismotorcyklar har satts i brand och poliser har jagats längs gatorna av uppretade folkmassor. Minst en polis och en basiji-milisman har dödats i konfrontationerna. På söndagen hade protesterna spridit sig till Balochistan-regionen, med en befolkning på 5 miljoner.
I Kermanshah utmanade demonstranterna vattenkanoner, tårgas och skarp ammunition.
Rouhani uttalade att ”nationen kommer ta itu med de som förolämpar revolutionens helighet och värderingar” och ministern Rahmani uttryckte i statlig TV att ”de som bryter mot lagar och skadar statlig egendom kommer få betala”.
Efter fem dagar av protester har 24 personer bekräftats döda. Åtminstone 400 är gripna.
Två demonstranter dödades av polis i Doroud när polis öppnade eld för att skingra demonstranter som försökte ockupera en lokal myndighetsbyggnad.
På flera håll i landet har konfrontationer ägt rum mellan demonstranter och polis, där polisen har tvingats till reträtt av folkmassorna.
På Teherans universitet har demonstranter ropat ”död åt diktaturen” och konfronterat säkerhetsstyrkor.
 
Bakgrunden till protesterna är fattigdom, arbetslöshet, stigande priser och bortskurna subventioner. Priset på bränsle har ökat med 50 procent, och ägg och kyckling med 40 procent.
40 miljoner människor, vilket är hälften av Irans 80 miljoner invånare, lever under fattigdomsstrecket. 21 miljoner människor lever i slumområden som helt saknar hälsovård och samhällsservice.
7 miljoner barn är barnarbetare.
Ungdomsarbetslösheten uppgår till 40 procent i ett land där en stor del av invånarna är under 30 år. 
Det riktas också en omfattande ilska mot att unga iranier skickas till att strida och dö i Irak och Syrien, samtidigt som deras familjer svälter där hemma.
Över hela Iran fortsätter protesterna som nu har vuxit sig till att vara de största sedan upproret 2009, vilket med våld slogs ned av den islamiska republikens väpnade styrkor. Det är mycket som skiljer protesterna 2009 och idag: då var det framför allt medelklassen och unga som protesterade, medan arbetarklassen avvaktade vad som skedde. Då uppfattades striderna av många arbetare som en konflikt mellan regimens två inbördes stridande delar, reformister och konservativa. Idag spelar arbetarklassen en aktiv roll, om än på individuell nivå och ännu inte som kollektiv.
 
Kvinnorna spelar på nytt en avgörande roll i protesterna och allt fler tycks trotsa de stränga lagarna gällande slöja, vilket visar att rädslan för regimen successivt börjar luckras upp.
46 procent av Irans unga kvinnor 15-24 år är arbetslösa, och de som har ett arbete är hårdast ansatta av arbetsgivarna. 
2015 giftes 37 000 flickor under 15 år bort, framför allt på landsbygden. Orsaken var främst familjernas ekonomi. 75 procent av flickorna avslutade därmed sin utbildning.
Talkörer bland de stora grupperna av kvinnor i demonstrationerna är ”Hussein, Hussein är deras slogan, men våldtäkt är deras ära” och ”Folket lever i fattigdom, men mullorna som gudar”.
I takt med att gripanden ökat har demonstrationernas krav blivit ”Frige alla politiska fångar”.
 
För att rörelsen ska avancera framåt måste de bästa erfarenheterna från revolutionen 1979 tas tillvara på samt lärdomar från revolutionerna i Tunisien och Egypten 2011 och de nyvunna erfarenheterna från dagens kamp.
Iran är ett nyckelland i Mellanöstern. Det är den andra största ekonomin i Mellanöstern och Nordafrika, efter Saudiarabien, och andra största i befolkningsmängd efter Egypten.
Arbetarklassen måste ta ledningen i rörelsen, inte bara bli en del av den. Kommittéer bör upprättas på arbetsplatser och i bostadsområden och länkas samman över hela landet. Proteströrelsen måste utvecklas till revolution. I första hand handlar det om vem som vinner kontrollen över gatorna, men en regim som den islamiska republiken kan inte demonstreras bort. Arbetarklassen måste därför ta kontroll över arbetsplatser och bostadsområden och bygga sitt eget demokratiskt kontrollerade självförsvar. En avgörande lärdom från särskilt Egypten är att militärapparaten måste avväpnas och ställas till svars. 
Socialister och fackliga aktivister måste ingripa i rörelsen, ge den en politisk ledning som riktar sig mot hela regimen, kopplar samman de sociala kraven på jobb och löner med ett aktionsprogram för att fälla dagens kapitalistiska och islamistiska regim, och etablera ett genuint folkstyre, där krav på fulla demokratiska rättigheter åt alla verkställs, inklusive landets minoriteter, samt stöd ges åt självständighet till ockuperade områden som Kurdistan och Balochistan om befolkningen så önskar. Arbetare, unga och förtryckta kan bara lita till sin egen styrka och solidaritet från arbetare internationellt. Imperialismen hycklar ”stöd”, men Trump stöder diktaturer och EU vill gärna göra affärer med diktaturen i Iran. 
En verklig revolution i Iran kan visa vägen för övriga regionen och så fröet till en socialistisk konfederation. 

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!