Iran: Från arbetarrevolution till teokratisk diktatur

2009-04-15 19:30:17




I februari 1979 sveptes Mohammad Reza Shahs hatade monarkistis­ka diktatur till slut undan av en ge- neralstrejk, dess hjärta var oljearbetare i Khuzestan i sydvästra Iran. Miljontals protesterande strömmade ut på gatorna i Teheran och i andra stä­der.
Denna massrörelse gjorde slut på den så kallade ”påfågelstronen” och Pahlavidynastin. Den beskrevs av ög­onvittnet Edward Mortimer i Spectator som ”en genuint folklig revolution i ordets fulla bemärkelse: troligen den mest genuina sedan 1917”.
Till skillnad från ryska revolutionen saknade dock den iranska arbetarklassen ett parti och en ledning av bolsjevikisk typ som kunde agera självständigt på ett avgörande sätt för arbetarklassen och ett socialistiskt program som skulle ha kunnat visa på en väg framåt. Utan en sådan ledning kom en religiös rörelse istället i förgrunden för den politiska oppositionen mot shahen och tog makten.
Tudeh (kommunistpartiet), som bildats 1941 var inget bolsjevikparti. Partiet vann dock stöd och förankring genom att leda olika strejkrörelser un­der Sovjetunionens ockupation av Azerbaijan i norra Iran, samtidigt som Storbritannien ockuperade södra Iran. Oljearbetare i provinsen Khuze­stan ledde 1946 vad som har kallats den största industristrejken i Mellanösterns historia.
År 1951 kastade en folklig rörelse under ledning av den radikala nationalistiske premiärministern Mohammad Mosaddeq och hans Nationella front ut Storbritannien från oljefälten och förstatligade dem.
Den ”mäktiga” shahen flydde i ex­il 1953. Då Iran var ett oljerikt och strategiskt viktigt land kom ­emellertid USA och den brittiska imperialismen att organisera en kupp för att åter­insätta shahen. Ledningen för det       100 000 medlemmar starka Tudeh gjorde i praktiken ingenting, utan flydde till Moskva.
För att säkra sitt styre började shahen krossa all organiserad politisk opposition och fackföreningar förbjöds. Under Kalla kriget ville USA bygga upp Iran till en fästning för Väst, ge­nom att i massiv skala stödja landets återupprustning. Den hemliga polisorganisationen Savak som bildades 1956, uppbackad av CIA, kom att bli alltmer urskillningslös.
Enbart terror var otillräckligt för att upprätthålla regimen och ytterliga­re ett uppror ägde rum 1963. Tusentals slaktades och Ayatolla Khomeini skickades i exil för att inte återvända förrän den 1 februari 1979, när en folkmassa på fem miljoner människor hälsade honom.

År 1963 lanserade shahen sin ”vi­ta revolution” av massiv industrialisering, vilket inkluderade en omvand- ling av landsbygden. Han använde oljeintäkterna för att köpa ut och berika de i huvudsak frånvarande jordägar­na, med syftet att få dem att investera i industrin och därigenom omvandla dem till en kapitalistklass. På grund av införandet av kapitalistisk jordbruksteknik drevs drygt 1,2 miljoner bönder bort från sin jord och strömmade in i städerna under förskräckande levnads- och arbetsvillkor.
Den halsbrytande industrialiseringen skapade en arbetarklass som började känna sin styrka och kräva sin del av de nya rikedomarna. Vreden jäste och en uppgörelse var under uppsegling.
USA-imperialismen föreföll vara blind inför den växande oron. President Jimmy Carter utbringade i december 1977 en skål för shahen och hans så kallade ”stora ledarskap”. Och CIA rapporterade i slutet av 1978 att shahen skulle behålla makten i åtminstone ytterligare tio år. Ekonomin gick dock mot kris. Oljepriset föll efter 1976 och inflationen var ihållan­de.
Trots den blodiga repressionen exploderade protesterna på arbetsplatserna, i moskéerna, på universiteten, bland de fattiga massorna och bland myriaderna av torghandlare och småhandlare på basarerna.
År 1977 blockerade 50 000 fattiga stadsinvånare bulldozrar som skickats in för att röja undan slummen i Tehe­ran. Nedskjutandet av protesterande teologistudenter i den heliga staden Qom i januari 1978 utlöste en generalstrejk. Senare samma år trappades situationen upp på ett dramatiskt sätt då textil-, maskinverktygs-, renhållnings-, bilmontörs-, pappers- och an­dra arbetare gick ut i strejk.

Kraven gick alltmer bortom löne- och jobbkrav, med krav på demokratiska rättigheter, ”Död åt shahen”, ”Hämnd på hans amerikanska imperialistvänner”. Andra ville ha en ”socialistisk republik baserad på is­lam”.
Strejkande oljearbetare i Khuze­stan producerade endast det bränsle som behövdes. Den desperata shahen skickade in trupperna och 3 000 protesterande massakrerades på Jalehtorget i Teheran.
Arbetarna reagerade med att utvidga generalstrejken. Järnvägsarbetarna hindrade elitarmén och andra att resa. Då armén alltmer fraterniserade med folksamlingarna var monar-kin dömd till undergång och den föll den 11 februari 1979. Hur kunde då en rörelse ledd av en islamistisk höger vrida makten ur händerna på den iranska arbetarklassen? Med en andel av tre till fyra miljoner människor av en befolking på 35 miljoner var arbetarklassen numerärt större i Iran än den var i Ryssland i oktober 1917. Avgörande var att Tudehpartiet fastnat i stalinismens falska lära om att revolu-tionen kunde delas in i olika stadier och att man inte såg arbetarklassens revolutionära potenti­al.

Händelserna i Iran bekräftade Trotskijs teori om den ”permanenta revolutionen”.
Trotskij förklarade att en svag nationell kapitalistklass, beroende av jordägarvälde och imperialism, är o­förmögen att genomföra sin egen kapitalistiska revolutions historiska upp- gifter, med andra ord att införa demo­kratiska rättigheter, upprätta ett repre-sentativt parlament, genomföra en jordreform m m.
Denna uppgift tillfaller arbetar- klassen, som drar in bönderna bakom sig i kampen. Så fort detta uppnåtts kommer arbetarna dock inte att vilja lämna över makten till kapitalisterna, utan kommer att kämpa för att få till stånd en arbetarregering och ett socialistiskt samhälle.
Istället för att leda den iranska arbetarklassen i en kamp om makten, avledde Tudehpartiet kampen med hänvisning till den stalinistiska ”två­stadieteorin”.
Tudehpartiet argumenterade för att kampen för socialism skulle skjutas upp till ett framtida datum efter upprättandet och utvecklandet av en kapitaliststat. Till följd av det krävde Tudehpartiet enbart en ”Demokratisk islamisk republik” och samlades bakom det kapitalistiska islamiska prästerskapet. Deras ledare fick till och med smeknamnet ”Ayatolla”.
Andra betydande radikala vänstergrupper misslyckades också med att organisera inom arbetarklassens led. Fedayeen kom från unga Tedehanhängare, som tog upp en väpnad kamp med gerillataktik efter misslyck­andet i samband med kuppen 1953.
Efter att ha lidit militärt nederlag i mitten av 1970-talet, trädde de åter in på scenen den 10 februari 1979, bese-grade shahens Odödliga Garde och slog därigenom in den sista spiken i hans regims kista. Den islamistiska gerillan Folkets Mujahedin krävde ett islamiskt samhälle utan prästerskap.
Ingendera gruppen kunde visa en väg framåt genom att samordna rörelsen nationellt och avväpna det islamiska prästerskapet politiskt och militärt.

Eftersom all politisk opposition förbjudits under shahen tenderade oppositionen att samlas i moskéerna.
Prästerskapet hade ett välorganiserat nätverk med 10 000 moskéer, 180 000 medlemmar, 90 000 mullor och 50 ayatollor. Khomeinis brev och kasettbandsinspelningar smugglades in, kopierades och distribuerades.
Då hälften av befolkningen levde på landsbygden och två tredjedelar av den var analfabeter, sporrades de fattiga och egendomsberövade av de radikala predikningarna. De tolkade uppmaningarna till att störta shahen som en kamp emot totalitarism och kravet på en ”islamisk republik” som en ”republik för de fattiga”.
Utöver detta tenderade basarerna att samlas runt moskéerna och betala zakat (skatt) till dem. När shahen attackerade basarerna och skyllde den ihållande inflationen på dem utnyttja­de Khomeini situationen och fick de­ras stöd. Sociala centra samlades ock- så runt omkring moskéerna och de spelade en avgörande roll i att erbjuda stöd och mat till de utblottade bönder som strömmade in i städerna. Det knuffade en del av prästerskapet vän­sterut, där en av dem krävde sam- hällsägande av industrin och ett klasslöst samhälle.

Över hela Iran tog emellertid arbetarna saker och ting i sina egna händer, ockuperade sina arbetsplatser och organiserade strejkkommittéer el­ler shoras.
Innan regimens kollaps krävde en kommitté som representerade oljearbetarna i Khuzestan ”arbetarnas medbestämmande i landets politiska liv” som den enda vägen för en ”genuin konstruktion” av en iransk republik.
Det fanns dock ingen landsomfattande samordning bland de olika arbetargrupperna. Tudehpar­tiet agera- de till och med emot shoras.
I städernas fattiga områden  uppstod shora-ye mahallat, eller ”grannskapskommittéer”, som organiserade sådant som brödutdelning till äldre och sjuka.
Våren 1980 var 70 procent av Esfahan styrt av shoras. Hemlösa familjer och fattiga invånare ockuperade lyxhotell och lyxvillor och upprättade shoras. Samtidigt återtog bönder jord i de kurdiska och turkmenis­ka områdena i Golestan.
Khomeini var, som den andlige ledaren för de shiitiska massorna och med det militanta prästerskapet som den enda kraft som hade klara politis­ka mål, organisation och strategi i ryg-gen, kapabel att ta över ledningen för revolutionen genom att föra fram sitt nyligen bildade Islamiska republikan­ska partiet (IRP). Mehdi Bazargan, ledare för den liberalt kapitalistiska Na- tionella fronten blev under några få månader premiärminister och med uppbackning av Tudehpartiet organiserade prästerskapet en ny regim.
Inom två dagar hade Khomeini beordrat shoras att upplösa sig. Han var dock tvungen att gå försiktigt tillväga.
Khomeini balanserade mellan klasserna; han tvingades göra eftergifter till arbetarna, införa gratis transporter och mediciner samt subventio- ner av dagligvaror. Han var dock beslutsam i fråga om att krossa deras organisationer.

I juli 1980, med statsfinanserna i kris och en arbetslöshet på 25 procent, tillkännagavs de första förstatligandedekreten, vilket ledde till att ma- joriteten av industrin fördes över i statlig ägo, även om privat egendom fortfarande ”respekterades”.
”Revolutionsdomstolar” upprättades, med avrättningar av militära och politiska ledare, poliser och Savakag-enter från shahregimen. Upp till tioår­iga fängelsestraff kunde dock utmä- tas för ”ordningsstörande taktik på fabriker eller arbetaragitation”.
Shora-ye eslami, islamiska råd, utvecklades under strikt central kontroll och etablerades vid sidan av shoras. Strejker förbjöds och i slutet av 1980 drog Pasadaran, ”Revolutionsgardet”, runt från fabrik till fabrik och krossade shoras.
Regimen utnyttjade den 444 dagar långa ockupation av USA:s ambassad i Teheran som islamiska studenter inlett i november 1979 och det åtta år långa Iran-Irakkriget. Ambassaddramat och kriget användes som medel  för att piska upp en rabiat nationalism och stärka regimens makt. Tiotusentals oppositionella avrättades, hundratusentals fängslades. Runt år 1983 var Tudeh- och Fedayeenpartierna totalt krossade.

Sedan den teokratiska diktaturens upprättande har det funnits en djupgående splittring mellan olika fraktioner inom den iranska islamiska regimen.
En skoningslös kamp har pågått och fortsätter att pågå, mellan prästerskapets hårdingar, som är fast beslutna att behålla statsmakten, och grupper av så kallade ”reformister”, som vill ta till sig västkapitalismen och öka privatiseringarna.
Mohammad Khatami, Irans president mellan år 1999 och 2005, inför­de marknadsreformer, stödde den globala nyliberalismen och fick därför stöd av västkapitalismen. Han blev alltmer impopulär i Iran eftersom han ignorerade arbetarnas rättigheter och social rättvisa samt höll tyst när protesterande studenter attackerades och besköts. Ahmadinejad, en hårding uppbackad av den högste ledaren Ay-atol­la Ali Khamenei, valdes till president år 2005. Han lovade att använda oljeintäkterna till att lindra massornas nöd och minska klyftan mellan rika och fattiga, men han har inte lyckats åstadkomma några märkbara förbättringar.
Han har använt sig av USA:s hot och sanktioner mot Irans urananrikningsprogram för att avleda uppmärksamheten från sin misslyckade ekonomiska politik.
Idag ligger inflationen på 25 procent, en fjärdedel av den arbetsföra befolkningen är arbetslös eller undersysselsatt och outbetalda löner är ett vardagligt faktum för arbetare.
Den iranska arbetarklassen har åt­erigen börjat röra på sig, som sockerrörsarbetarna på Haft Tapeh, fabriks- abetarna på Kian Tyre och bussförar­na i Vahed för att nämna några få, som har genomfört heroisk kamp och ställts inför fängslanden och repression.
En återspegling av den iranska regimens bankrutt är att den diskredite-rade Khatami nyligen har tillkänna- gett att han kommer att ställa upp i årets presidentval.
Samtidigt försöker Ahmadinejad klamra sig fast vid makten genom att använda fraseologi från revolutionen för att förstärka sin image som en ”folkets man”.

Allt eftersom den ekonomiska världskrisen djupnar och splittringen inom den iranska islamiska regimen blir mer öppen, kommer den iranska arbetarklassen återigen att börja visa musklerna.
Utan uppbygget av ett oberoende arbetarparti som är beslutsamt i att kämpa för ett socialistiskt samhälle som en del av en socialistisk federation i Mellanöstern, kommer det emellertid inte att bli något slut på de krig, den fattigdom och det förtryck som plågar landet.

Chris Moore