Irland: Vägra betala kampanj utmanar regeringen

2012-02-10 23:19:06


Studenter i protest mot nedskärningar och studieavgifter.

När Irlands Taoiseach (premiärminister) Enda Kenny talade om orsakerna till landets kris på World Economic Forum i Davos sa han att: ”Vad som hände i vårt land var att människor helt enkelt började låna som galningar. Med hjälp av bankernas krediter blev folk förmögna och girigheten sattes i system. Denna ohämmade utlåning resulterade till sist i en krasch … och trojkan med IMF i spetsen fick träda in”.
Premiärministerns försök att lägga skulden för Irlands ekonomiska katastrof på vanliga människor som påstås ha ”blivit ­galna av sin egen girighet” har inte ­fallit i god jord.
Det är spekulanter, banker och byggherrar som har orsakat landets ekonomiska kris. Inte vanliga människor, de är offer som nu tvingas betala de rikas spelskulder.
Premiärminister Kenny är inte den ende regeringsmedlemmen, Irland styrs av en koalition mellan Fine Gael och socialdemokratiska Labour, som har orsakat vrede genom sina kränkande uttalanden.
Finansministern Michael Noonan har exempelvis sagt att anledningen till varför tiotusentals unga människor ser sig tvungna att emigrera är den ”livsstil” de har valt – att ständigt vilja ”ut och se världen”.
Men det som har tvingat mer än 50 000 ungdomar att emig­rera under det senaste året är massarbetslösheten, nära en av tre unga är arbetslös idag och det går 26 arbetslösa på varje ledigt jobb.
I sina desperata försök att hitta en väg ut ur krisen har Irlands nya koalitionsregering helt enkelt tappat fotfästet.
Bara under det senaste året har antalet fattiga blivit 60 000 fler på Irland, enligt Social ­Justice Ireland (en paraplyorganisation för olika hjälporganisationer och sociala rörelser). Social Justices uppskattning stöds av hårddata och ny statistik. Nära 70 procent av befolkningen går idag i ­ständig oro för sin ekonomi och hälften är rädda för att man snart ska förlora sitt jobb.

Under de senaste månaderna har det skett en dramatisk uppgång i antalet människor som fruktar att deras ekonomiska situation bara kommer att försämras.
I september var det 42 procent som trodde att de komman­de tolv månaderna skulle bli sämre, två månader senare hade antalet stigit till 83 procent. Fler och fler tvingas leva på marginalen.
I december i fjol var det hela 64 procent av befolkningen, totalt 2,24 miljoner människor, som uppgav att de hade 70 euro (ca 620 kronor) eller mindre kvar att leva av efter att de betalt månadens viktigaste räkningar. Och i fjol var det mer än 14 500 hushåll som kopplades bort från elnätet på grund av att de inte kunde betala elräkningen. Varje dag stängs elen av för 40 hushåll.
Trots att antalet arbetande fattiga har mer än fördubblats under de tre senaste åren vill ­regeringen genomdriva en lag som sänker lägstalönerna. Detta görs enbart i syfte att öka bolagens vinster.
Tyvärr kommer 2012 inte att erbjuda någon ljusning. Tvärtom! Det enda man med säkerhet kan säga är att regeringens åtstramningspolitik kommer att göra ont värre. Eller som ekonomen Brian Lucey uttryckte det: ”Under 2012 kommer vi att misshandlas och bestraffas tills vi ställer in oss i ledet”.
Inte ens regeringen, som bara för tre månader sedan sa att nu har det vänt och välståndet väntar bakom hörnet, vågar längre tala om att snart går Irland mot bättre tider.
Nyligen tvingades den irländs­ka centralbanken (Central Bank of Ireland) revidera sina tidigare ekonomiska prognoser nedåt. Istället för en tidigare förväntad BNP-tillväxt i år beräknas ­landets ekonomi krympa i år – för femte året i rad. Det i sin tur betyder att den redan höga arbetslösheten, officiellt 14,2 procent, 450 000 människor, kommer att stiga under de kommande två åren. Särskilt svårt blir det för de långtids­arbetslösa, som utgör 60 ­procent av det totala antalet arbetslösa.

Men även centralbankens senaste prognos, att ekonomin krymper med 0,7 procent 2012, kan visa sig vara alltför optimistiskt eftersom den utgår ifrån att EU-länderna, Irlands viktigaste handelspartners, inte ska dras ned i en allvarlig ekonomisk kris. Vidare hoppas centralbanken på att euro- och skuldkrisen inte förvärras och att en grekisk statsbankrutt kan undvikas.
Överhuvudtaget utgår central­banken från att världsekonomins hjul kommer att rulla på i år och att Irlands invånare kommer att acceptera de många försämring­ar som väntar.
I januari fortsatte den inhemska industri- och tjänsteproduktionen att sjunka och konsumtionen minskade. Irland var inte ensam om att inleda året med fortsatt stagnation, i nästan samtliga euroländer stod ­ekonomierna stilla eller krympte.
Enligt regeringen är krympande konsumtion ett pris värt att betala för att exporten ska öka. Och landets export har ökat, perverst nog har exporten gått på högvarv under alla krisår.
Men eftersom det är de multinationella bolagen som står för merparten av exporten sätter exportökningen knappt några avtryck i den inhemska ekonomin eller i statsinkomsterna. Den stigande exporten märks däremot i de multinationella bolagens exempellösa vinster.

Åtstramningspaketen och skuldbördan hänger som en kvarnsten över den inhemska ekonomiska återhämtningen och förhindrar varje form av återhämtning. Regeringens åtstramningsprogram och skattehöjningar som löper över fem år kostar samhällsekonomin totalt 34 miljarder euro (300 miljarder kronor). Omfattningen av dessa nedskärningar och pålagor kväver ekonomin och förhindrar att arbetslösheten sjunker.
Men som om inte det vore nog kommer EU:s och euroländer­nas nya finanspakt att följas av ännu hårdare åtstramning på Irland.
Enligt beräkningar gjorda av ekonomen Mikael Taft innebär finanspaktens krav på att ett lands årliga strukturella budgetunderskott bara får vara max 0,5 procent (mot stabilitetspaktens 3 procent) budgetnedskärningar på ytterligare 5,7 miljarder euro (50,3 miljarder kronor).
Eller som Irish Times skrev: ”genom [finanspakten] tvingas parlamentet ständigt hålla en åtstramningskurs”. Finanspakten förbjuder en annan ekonomisk politik och är djupt ­odemokratisk.
De euroländer som inte anpassar sig nekas stöd från räddningsfonden ESM och får betala dryga böter.
I ett misslyckat och plumpt försök att vara folklig försökte Tysklands förbundskansler Angela Merkel likna pakten med att varje ”hemmafru vet att hushållsekonomin måste vara i balans”. Men om paktens budgetregler och krav på att statskulden inte får överstiga 60 procent av BNP skulle gälla de irländska hushållen skulle ingen familj kunna köpa ett hus. (I förhållande till befolkningen har Irland flest egnahemsägare i världen, Offensivs kommentar.)
Finanspakten är ett led i EU-topparnas strävan efter ökad samordning och centralisering  och ett försök att ta ett nytt steg mot att göra EU till en ekonomisk-politisk enhet. Men samtidigt har EU och euroländerna ännu inte hittat en väg bort från euro- och skuldkris och EU-länderna fortsätter att glida isär. Denna utveckling kan leda till en eurokollaps, kanske redan under de kommande 12 månaderna.
En gemensam valuta och samtidigt allt större skillnader mellan länderna är en omöjlig ekvation, så framtiden för euron är dyster.

Irlands regering och det europeiska etablissemanget är livräd­da för att Irland måste folkomrösta om den nya finanspakten. Irland röstade nej till Lissabon och det politiska ­etablissemanget har anledning att befara att arbe­tarklassen och delar av medel­klassen inte bara kommer att rösta nej till finanspakten, utan också att folkomröstningen blir en misstroendeförklaring mot regeringen och trojkans åtstramningar.
Det kommer att bli en hård kamp. Regeringen kommer att göra allt för att skrämma invånarna om att ett nej kommer att sätta Irland i karantän och att landet kommer att kastas ut ur EU och euron. Dessa hot kan skrämma folk till att rösta ja, men det är inte säkert. En Nej-seger är möjlig, om folkomröstningen blir av vill säga.
Socialist Party (CWI på Irland) kampanjar för att en folkomröstning ska hållas och blir det folkomröstning kommer vi att göra allt för att det ska bli ett Nej.

– Finanspakten innebär att beslutanderätten över Irlands budget i mångt och mycket överförs från regeringen till EU-kommissionen och Europeiska rådet. Nu gäller det att sätta maximalt tryck på regeringen för att få till stånd en folkomröstning, säger Joe Higgins, parlamentsledamot och Socialist Party-medlem.
– Finanspakten är tydlig. Det är åtstramning som gäller för all framtid. Texten i fördraget är mycket tydlig. Kravet på budget­balans och hot om dryga böter jämte ökad makt till EU och Europeiska rådet sätter tvångströja på varje regering. Vad som väntar är ännu mer av samma katastrofala politik som redan har ruinerat miljoner människor i Europa och som har kört Irland, Portugal och Grekland i sank, menar Paul Murphy som sitter i EU-parlamentet för Socialist Party.
Det finns redan starka indikationer på att 2012 blir ett år präglat av kamp från arbetare och grupper inom det som kallas medelklassen.
Förhoppningarna om att Fine Gael/Labourregeringen skulle kunna vända utvecklingen har börjat svalna. Allt fler börjar inse att åtstramningsprogrammen bara förvärrar krisen och den väx­ande ilskan är på väg att omsättas i aktivt motstånd i form av kampanjer, strejker och andra aktioner.
I kampanjen mot regeringens nya orättvisa hushålls- och vattenavgift (hushållsskatten) har Socialist Party en ledande roll. Från den 1 januari i år ska varje hushåll betala en avgift på 100 euro (883 kronor). Det kanske låter som en överkomlig utgift, men regeringen har medvetet satt ett ”lågt utgångspris”. Om två år kan vattenavgiften och fastighetsskatten vara uppe i ca 1 000 euro (8 830 kronor) per år och hushåll.

Kampanjen mot hushållskatten stöds av nio parlamentsledamöter, förutom United Left ­Alliances fem parlamentsledamöter (ULA, Förenade vänsteralliansen, där även Socialist Party ingår med sina två parlamentsledamöter, Joe Higgins och Clare Daly) fyra oberoende vänsterparlamentsledamöter. Över hela landet har kampanjen haft stora möten: 450 kom på ett möte i Cork för att lyssna på Joe Higgins. (En video från mötet finns på: www.socialistworld.net/doc/5566)
Kampanjens paroll är: Vägra registrera dig – Vägra betala! (Don’t register, Don’t Pay) och hittills är det bara 5 procent av hushållen som valt att registrera sig som betalare. Även i mindre befolkade områden har stora möten hållits, ett exempel är Donegal i republikens norra del där mötena har samlat över 2 000 deltagare.
Ännu har de flesta råd att betala 100 euro/år, men få hushåll kommer att ha råd att betala        1 000 euro.
Förutom hundratals möten har kampanjen mot hushållsskatten gett ut ett nyhetsbrev som distribuerats till 250 000 hushåll. Vårt mål är att bygga samma segerrika massrörelse som den som stoppade vattenavgifterna under 1990-talet.
Även i parlamentet har regeringspartierna förlorat stöd från fyra ledamöter som röstat emot en rad olika nedskärningsförslag. Trots en stor majoritet är det en svag regering. Labourpartiet är koalitionens svaga länk. Labour är under stor press till följd av alla nedskärningar av offentlig service och verksamhet. En växande kampvåg skulle troligen bli inled­ningen till att ett sönderfallan­de Labour tvingas lämna regeringen.
Situationen är laddad. Beslutet om att minska stödet till ”missgynnade” skolor (vilket innebär att 430 lärartjänster försvinner) utlöste stora protester. Upp till 4 000 föräldrar, protesterande lärare och elever från dessa skolor i Dublin tågade mot nedskärning­arna och 700 protesterade när premiärministern Enda Kenny besökte Bantry i West Cork, en liten stad med en befolkning på endast 3 000!

Ett nytt inslag i kampen är att arbetare har tvingats ta strid för att få lön eller avgångsvederlag. Sedan den 16 december har arbetarna vid Vita Cortex i Cork ockuperat sin fabrik för att tvinga ägaren, en mångmiljonär, att betala ut ett avgångsvederlag.
Kampanjen mot hushållsskatten ger möjlighet att bygga en stark vänsteropposition mot nyliberalismens partier. ULA, som fick ett parlamentariskt genombrott i valet 2010, har sedan dess haft svårt att vinna nya medlemmar på grund av bristen på kamp och krisens paralyserande effekter. Men ULA kan växa om kampanjen mot hushållsskatten lyfter och engagerar tusentals människor.

Den irländska kapitalismen sitter  i en omöjlig sits. Trots alla nedskärningar och skattehöjningar, motsvarande 15 procent av landets BNP, växer underskotten och kostnaderna för bankkrisen håller ett hårt stryptag runt samhällsekonomin. Prognoserna pekar mot att statsskulden når 120 procent av BNP 2015, och då är landet nära statsbankrutt.
Om hushållens, företagens, finansinstitutens och den offentliga skulden slås ihop blir Irland världens mest skuldsatta land. Så när regeringen säger att ”Irland inte är Grekland” har man rätt men av fel skäl; Irlands skuldkris är djupare än Greklands.
För att bara undvika att skulderna och lånekostnader inte ökar skulle den irländska ekonomin behöva växa med 24 ­procent i år.
Det finns ingen kapitalistisk lösning på Irlands ekonomiska kris.

Socialist Party menar att skulden inte kan eller ska betalas. Den enda vägen ut ur krisen är genom offentliga investeringar, tillväxt och ökat välstånd.
Vi behöver en alleuropeisk omfattande lösning baserad på enhet mellan den irländska, grekiska, spanska, italienska och portugisiska arbetarklassen i en gemensam kamp mot den misär av åtstramning och IMF:s/EU:s påstådda räddningsaktioner.
Irland behöver en arbetarregering som står för en genuin socialistisk politik: offentligt ägande av banker, finansinstitut och andra viktiga delar av ekonomin under löntagarnas demokratiska kontroll och styre för att kunna planera ekonomin i enlighet med gemensamma behov.
Den enda vägen ut ur denna kris är att bygga ett annat Europa – för ett socialistiskt Irland och ett socialistiskt Europa.
Stephen Boyd
Socialist Party (CWI på Irland)

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!