foto: Natalia Medina
Laura Fitzgerald
Irland har sett stora protester för aborträtten och opinionen har svängt för att landet ska avskaffa abortförbudet i grundlagen. I oktober beslutar parlamentet om irländarna ska få rösta om frågan.
Rättvisepartiet Socialisternas systerparti på Irland, Socialist Party, spelar en ledande roll i kampen för rätten till abort på Irland. Det var medlemmar i Socialist Party som tog initiativet till ROSA (for Reproductive rights, against Oppression, Sexism & Austerity) [för reproduktiva rättigheter, mot förtryck, sexism & åtstramningar] 2013. ROSA är döpt efter både medborgarrättskämpen Rosa Parks och socialisten Rosa Luxemburg och bildades för att koppla ihop behovet av kvinnokamp med kampen mot åtstramningar.
Under de senaste åren har det skett en stor förändring i attityden till aborträtt på södra delen av Irland. Savita Halappanavars död den 28 oktober 2012 var startskottet på en ny våg av ”pro choice”-demonstrationer (för aborträtt, i motsats till ”pro life” vilka är abortmotståndare).
Savita Halappanavar var gravid, men fostret visade sig vara döende. Hon nekades ändå en abort med förklaringen att Irland är ett katolskt land. Fostret aborterades inte förrän dess hjärta hade slutat att slå och på grund av det dog Savita av blodförgiftning. Hon offrades på religionens och kvinnoförtryckets altare. Men Savitas död gjorde det brutalt tydligt för folk vad Irlands lagar leder till i praktiken. Att även när det står klart att fostret inte kommer att överleva prioriteras det framför den gravida kvinnans liv.
2 000 människor samlades i ilska och förtvivlan på gatorna samma kväll. På lördagen samlades 20 000.
För att förstå Irland idag måste man gå tillbaka i tiden. Staten Irland grundades under fattiga förhållanden 1922 efter frihetskamp och uppror mot det brittiska styret. Inte ens 80 år tidigare hade miljontals människor dött under den irländska svälten.
Den irländska härskande klassen var svag och katolska kyrkan blev för den ett perfekt verktyg för att kontrollera arbetarklassen och också någon som kunde erbjuda tjänster som vård och utbildning i ett samhälle helt utan välfärdssystem.
Alliansen mellan staten och kyrkan har spelat en grotesk roll i förtrycket mot kvinnor som pågår än idag. Efter Irlands grundande skrevs kvinnoföraktet in i grundlagen: ”Staten erkänner att inom hemmet ger kvinnan staten ett stöd som samhället inte skulle vara kapabel till. Staten skall därför sträva efter garantin att kvinnor inte på grund av ekonomi ska behöva tvingas till arbete och därmed negligera sina uppgifter i hemmet”. Formuleringen finns fortfarande kvar i grundlagen.
Homosexualitet var brottsligt fram till 1993 på Irland. Preventivmedel blev inte lagligt förrän 1980 och inte heller skilsmässa blev möjligt förrän under 1990-talet.
Fortfarande idag står kyrkan för utbildningen, där elever antingen går i katolska eller protestantiska skolor, även om det finns ett fåtal ”icke-religiösa” skolor som har startats av föräldrar. I de katolska skolorna förekommer morgonbön och bikt vilka är mer eller mindre ofrivilliga. Barnen tvingas i tidig ålder att känna skam över sexuell lust eller ”omoraliskt leverne” – i bästa fall talas det inte om sex över huvud taget. Sexualundervisning existerar knappt, förutom en gång i 11-12-årsåldern och då mer liknar en biologilektion. Ibland håller utomstående föreläsare i dessa och det kan till och med vara en abortmotståndare.
Katolska kyrkan har varit i blåsväder inte bara för de övergrepp på barn som har uppdagats, utan även efter att man har hittat massgravar där föräldralösa barn eller barn som har tagits från ensamstående mödrar har dumpats efter att de har misskötts till döds av nunnor.
I över 230 år existerade också stora Magdalenatvättar (Magdaleine laundries), döpta efter den bibliska fallna Maria Magdalena där man satte ”fallna” kvinnor. Det kunde vara kvinnor som hade blivit våldtagna, blivit gravida utanför äktenskapet eller på annat sätt vanärat den katolska moralen. I tvättarna fick kvinnorna tvångsarbeta under nunnors hårda kontroll. Många av dem kom aldrig ut igen. Den sista tvätten stängdes inte förrän 1996.
Under 1990-talet skedde en stor social förändring. Det ekonomiska uppsvinget, ”den keltiska tigern”, innebar att Irland blev mer urbaniserat och för första gången på decennier behövde inte unga emigrera. Förändringen ledde till att den sociala medvetenheten hos befolkningen gick om det politiska etablissemangets medvetenhet. Det var i och med det som homosexualitet och skilsmässa blev tillåtet.
Det åttonde tillägget (The 8th amendment) infördes 1983 efter att kyrkan och abortmotståndare började bli oroliga över att aborträtten skulle införas bakvägen på Irland. Det fanns inte aborträtt innan dess heller, men efter att högsta domstolen i USA genom Roe vs. Wade öppnade för abort i USA misstänktes att samma sak kunde ske även på Irland. Det åttonde tillägget förbjuder alla former av abort och i och med att det är ett tillägg i konstitutionen kan ingen domare gå runt det.
Men abortförbudet betyder inte att aborter inte sker. Sedan 1970-talet har 177 000 kvinnor rest till Storbritannien för att kunna göra en abort. Men det här är endast något som är möjligt för de som har råd. Det är än mindre möjligt för de som är asylsökande eller saknar uppehållstillstånd. Det visade fallet med ”Miss Y”.
Efter Savita Halappanavars död tvingades regeringen till förändringar efter de massiva protester som utbröt. Men istället för att avskaffa åttonde tillägget lade man istället till en lag. Det berodde bland annat på att rörelsen inte gick hela vägen. Man nöjde sig med att först få igenom ett delkrav. Det ledde till införandet av PLDPA ( lagen om skydd av liv under graviditeten), vilken innebär att en kvinna har rätt till en abort om det finns risk för hennes liv, men den innebär också att kvinnor nu riskerar 14 års fängelse vid en otillåten abort på Irland.
För Miss Y hjäpte den nya utformningen av lagen föga. Miss Y, en asylsökande kvinna som hade blivit gravid genom våldtäkt, kunde på grund av sin flyktingstatus inte resa och panelen av läkare som skulle bedöma om hon var tillräckligt självmordsbenägen sa nej. Hon inledde en hunger- och törststrejk och tvingades till kejsarsnitt i graviditetsvecka 24. Den hjälpte inte heller den kvinna som förklarades hjärndöd, men vars ruttnande kropp hölls vid liv som en kuvös åt fostret mot familjens vilja.
Socialist Party och ROSA, men även flera andra organisationer, kämpar för och understryker vikten av att hela åttonde tillägget stryks för att garantera kvinnors rätt till sina kroppar och liv. Abortmotståndarlobbyn har lyckats få abortfrågan till att handla om en filosofisk diskussion när livet börjar – tills nu.
– Att förneka någon rätten till abort är kvinnoförtryckande. Det är att fördöma kvinnor som har sex för njutnings skull. Om en kvinna blir gravid av misstag och staten påtvingar henne graviditeten mot hennes vilja är det tortyr, säger ROSA-medlemmen Aprille Scully.
Regeringen har under press sagt att en medborgardialog ska genomföras med 100 utvalda personer om aborträttsfrågan. Det här är enbart ett sätt för dem att slippa ta ställning och hoppas att trycket underifrån ska minska under tiden.
80 procent av den irländska befolkningen stödjer att en folkomröstning ska genomföras. Och i oktober ska parlamentet rösta om Ruth Coppingers, medlem i Socialist Party och parlamentsledamot för Anti-Austarity Alliance, motion att genomföra just det. Som tidigare gånger är det mest sannolik att den röstas ner. Det är bara ett tillräckligt massivt tryck från den irländska arbetarklassen som kan tvinga igenom en folkomröstning.
Kvinnors sexualitet har under lång tid varit skamfylld. Från statens grundande har ensamstående mödrar varit avskydda och idag är fattigdom 230 procent vanligare bland ensamstående mödrar jämfört med resten av befolkningen.
När finanskrisen och recessionen slog till 2007-2009 drabbade den Irland hårt. Det är den irländska arbetarklassen som har fått betala med slaktat barnbidrag, enorm bostadskris efter att den enorma bostadsbubblan sprack, med nedskuret försörjningsstöd för ensamstående och som nu bara gäller tills barnet är sju år.
Regeringen försökte även införa
vattenavgifter, men har tvingats backa. Dåvarande regeringen lovade istället att rädda bankerna. Då det främst är kvinnor som har lågavlönade jobb är det de som har drabbats hårdast när skyddsnätet har attackerats.
Barnomsorgen är extremt dyr på Irland. För ett barn kan man behöva betala upp till 11 200 kronor per månad. I det ingår inte blöjor eller mat som i Sverige. Det här är omöjliga summor att betala och leder till att framför allt kvinnor stannar i hemmet eller tvingas arbeta deltid och därmed förlorar nödvändig inkomst.
UNICEF rekommenderar att länder spenderar 1 procent av BNP på barnomsorg, Irland spenderar mellan 0,2 och 0,4 procent. Om Irland skulle leva upp till UNICEF:s minimum skulle det innebära 14 miljarder kronor mer till barnomsorgen per år.
Den dyra och begränsade barnomsorgen har lett till ett annat ökat förtryck, nämligen användandet av au-pair. Fattiga kvinnor från andra länder kommer till Irland för att arbeta med att ta hand om en familjs barn. De kan tjäna så lite som 1 020 kronor för en 40-timmars arbetsvecka och lever utlämnade i familjens hem. Med andra ord; ett kvinnoförtryck har lett till ett utökat annat. Den irländska barnomsorgen är en återspegling av kapitalismen – det som är ett fundamentalt behov används för att suga ut maximalt med pengar från vanliga människor.
Irlands knappt existerande välfärd och de nedskärningsattacker som har ägt rum kan ställas i kontrast till att Europakommissionen anser att företaget Apple ska betala 124 miljarder kronor i obetalda skatter till irländska staten.
Irland är ett skatteparadis för flera multinationella företag utöver Apple, som Microsoft, Google och Ryanair. Google betalade 2014 bara 273 miljoner kronor i skatt av en omsättning på 175 miljarder kronor. Det här ger en glimt av vad som skulle kunna vara möjligt med en omfördelning av resurserna och en helt annan politik. Bara de 124 miljarder kronorna från Apples skatteskuld skulle kunna finansiera 20 nya sjukhus runt om på Irland, finansiera fri kollektivtrafik med buss i de största städerna i 270 år eller helt eliminera bostadskön genom att bygga 130 000 nya bostäder. Den irländska regeringen har istället överklagat Europakommissionens beslut. Det nuvarande systemet är uppenbarligen ruttet.
Det här är varför bildandet av ROSA är så viktigt. Det räcker inte med att kämpa för kvinnors rättigheter utan man måste också kämpa mot det system som tvingar kvinnor in i fattigdom eller hemlöshet där de tvingas bo med sina barn i bilar för att de inte har råd med hyran.
ROSA attraherar många nya personer både på Nordirland och södra Irland. Nordirland är den enda del av Storbritannien där abort är förbjudet. Genom aktioner har kvinnor olagligt transporterat säkra abortpiller via tåg och drönare för att visa på absurditeten med de förlegade lagarna men även för att kunna hjälpa kvinnor att genomföra säkra aborter. På sin hemsida annonserar ROSA ut hjälp till abort.
Frågan om rätten till abort är inte bara en fråga om rätten till sin egen kropp, det är en fråga om kvinnors rätt att överleva. Därför tar Rättvisepartiet Socialisterna initiativ till att, som i många andra länder samma dag, demonstrera utanför den irländska ambassaden i Stockholm den 28 september 15.00 (samling Sergels torg). Kom dit och ge ditt stöd till den irländska aborträttskampen! ■
Courtney Robinson var med och organiserade drönaraktionen på Nordirland.
– Responsen efter drönaraktionen (abortpiller flögs med drönare över gränsen till Nordirland) var fenomenal. Den trotsade en förlegad lag, men tillät också kvinnor genomföra säkra aborter hemma med en vän. De lika förlegade och konservativa politikerna blev utskämda på en global skala.
– Drönaraktionen var en eskalering av tidigare liknande aktioner organiserade av ROSA och som har inspirerats av 1970-talets kampanjer för lagliga preventivmedel.
– Aktionen var också en solidaritetshandling efter att en ung kvinna fick tre månaders villkorlig dom för att ha gjort en abort med piller. Hon kunde ha riskerat livstids fängelse.
– Under den senaste valkampanjen tidigare i år gjorde vi aborträttsfrågan till en stor fråga i vår kampanj. Vi gjorde kopplingar till hur förbudet beror på förtrycket mot kvinnor och att vi måste bygga en kämpande rörelse som kan vinna. ■
Laura Fitzgerald är aktiv i ROSA och Socialist Party på södra Irland.
– ROSA är attraktivt som en aktiv rörelse för kvinnor, hbtq-personer och unga som går i täten för aborträttskampen. Till skillnad från andra organisationer som fokuserar på att lobba politiker till att ändra åsikt fokuserar ROSA på att bygga en aktiv gräsrotsorganisation underifrån.
– Det syns i alla våra aktiviteter, från informationsbord på stan till våra större
aktioner som abortpillerbussen. Den åkte genom flera städer och delade ut piller till kvinnor som fick medicinsk konsultation online via Nederländerna. Vi hjälpte över 20 kvinnor till säkra illegala aborter med de pillren och med ett stort mediauppbåd förlöjligades abortlagarna.
– Internationellt stöd för aborträttsrörelsen är extremt viktigt. Det är genant för den irländska regeringen att även FN har påpekat att det är tortyr hur kvinnor med döende foster behandlas (tvingas ta sig till England).
– Protester utanför ambassader som fortsätter att utmana regeringens ovilja att låta kvinnor bestämma över sina egna kroppar hjälper. ■
