”IS tog allt från oss”

2015-09-02 11:24:17

foto: Kimberley Taylor
”De bodde på betonggolvet och hade ingenting. De hade inte så mycket att säga till mig – deras situation var så eländig att inga ord behövde yttras. Inte ens barnen kunde le”, skriver Kimberley Taylor.

Efter att ha följt den syriska gränsen längs Turkiet och besökt flyktingläger gick jag in i den irakiska delen av Kurdistan för att fortsätta rapportera om situationen från flyktinglägren i området.

Jag träffade min första kontakt strax efter gränsen: Ismail, en tjugoårig kurdisk flykting från Syrien. Vi gick mot hans familjs hem, 50 kilometer öster om staden Zakho.
– När vi först flydde från Syrien flydde vi till Mosul. När Mosul attackerades av IS flyttade vi hit. Vi förlorade allt vi hade var gång vi tvingades fly, berättar Ismail.
Familjen, 15 personer till antalet, levde i två hyrda lägenheter. Väggarna och taket rasade samman omkring dem.
Männen i familjen arbetade så många dagar som de kunde med diverse jobb som de erbjöds. De hade alla varit peshmergas tidigare, där de hade lämnat sina familjer och jobb, tagit på sig en uniform och stridit mot IS.

Dagen efter gick jag och Ismail mot Zakho och stannade till vid ett flyktingläger bestående av yezidier. Jag möttes med öppna armar, men jag kunde inte intervjua någon på grund av språkförbistringen. Jag fick dock ta foton. Folket här ägde absolut ingenting: Inga madrasser eller filtar att sova på. Stengolvet var deras bädd. Barnen lekte i gångvägarna med papplådor och trasiga polystyrenbitar, medan de vuxna männen och kvinnorna arbetade med att installera vattengångar. Toaletter var ett hål i golvet och duscharna kalla vattenkranar från väggen, varenda en delad med minst 100 andra.
Jag tog mig sedan mot Dohuk för att möta min andra kontakt, filmskaparen Bina. Hon och hennes kollegor förklarade sitt arbete för mig, om hur många dokumentärer de har gjort om flyktingarna som lever i den irakiska delen av Kurdistan. De vigde sina liv åt dessa projekt.

– När IS stormade igenom Irak i augusti i fjol var det ett enormt inflöde av flyktingar på så kort tid att det var omöjligt att hantera. UNHCR (FN:s flyktingorgan) var inte beredda, regeringen var inte beredda, ingen var beredd. Så varje familj här tog ett eget ansvar: När de lagade mat lagade de trippelt så mycket och tog maten till flyktingarna på gatorna, berättar Bina och fortsätter:
– Alla tog sina egna kläder, filtar – sina egna allt – och gav till flyktingarna. Det var så i månader innan regeringen och UNHCR började sätta upp läger och faciliteter. Det var det värsta vi någonsin hade sett, det var så många människor. Vi borde inte ha varit förvånade, eftersom vi kurder har varit förtryckta under hela vår existens. Vi var flyktingar som barn, våra föräldrar var flyktingar som barn, så du kan förstå varför vi har medkänslan att hjälpa andra.
En av hennes kollegor, Kawar, följde sedan med mig till ett ställe där flyktingar hade levt sedan augusti i fjol innan lägren hade upprättats och även nu eftersom lägren är fulla. Vi gick in i det övergivna flervåningsparkeringshuset och hälsades av familjerna som levde där. De bodde på betonggolvet och hade ingenting. De hade inte så mycket att säga till mig – deras situation var så eländig att inga ord behövde yttras. Inte ens barnen kunde le.
Jag möttes sedan av en man i parkeringshuset som levde där med sin fru och sex barn, som berättade:

– IS tog allt från oss, hela våra liv. De hackade sönder min bror. Även om hela Irak skulle bli säkert skulle jag aldrig kunna återvända till där jag kommer ifrån. Grannar sålde ut oss till IS eftersom vi är kurder. Hur skulle jag kunna återvända? Det kommer aldrig att vara tryggt.
De andra familjerna i parkeringshuset berättade om hur NGO:s hade besökt dem och lovat dem material, som exempelvis plast att använda till bygget av små härbärgen, men de återvände aldrig. De kände sig alla helt hopplösa och som om ingen brydde sig om dem, som om de hade lämnats kvar där för att ruttna.
Följande dag tog Kawar mig till en plats i Zaweta där det bodde en grupp flyktingar från Shingal som hade flytt efter att IS hade omringat området och tvingats tusentals att fly till Sinjarberget där de var utelämnade i flera månader. Hjälp från Kurdistan kunde bara komma till dem ibland och räddningsförsök begränsades till några familjer åt gången via helikopter. En av dem berättar:

– Jag stannade på berget i fem månader i hopp om att jag skulle kunna rädda mina två döttrar. Jag såg så många barn svälta ihjäl under den tiden. Jag såg med mina egna ögon ett spädbarn som inte hade ätit på sju dagar.
– En dag gick jag och mina vänner till skogen för att leta efter mat, och efter tre dagar fann vi svampar. På vägen tillbaka fann vi 60 döda kroppar, deras armar och ben separerade från deras kroppar. Vargar hade ätit liken, så vi begravde vad som fanns kvar. Det finns en grotta i min hemstad där det fortfarande finns ben kvar från när ottomanerna dödade yezidier. Nu gör IS samma sak. Varför måste vi alltid lida?
Över 50 familjer levde i detta provisoriska läger, utan finansiellt eller övrigt stöd från några organisationer, och alla hade liknande berättelser. De levde i tält som de hade fått när de först anlände, men också i tält som de hade gjort själva av filtar som de hade fått av UNHCR som de sedan hade sytt ihop.
Jag pratade där med en 16-årig ung tjej vid namn Amsha, som hade flytt från IS. Hon satt med armarna i kors och med sitt huvud sänkt när hon svarade på mina frågor.

– Jag tillfångatogs tillsammans med 46 andra när jag var på väg mot bergen. Min bror fångades tillsammans med mig. Vi separerades, men jag såg honom två gånger under de 10 månader jag var tillfånga­tagen. De flyttade omkring mig kring Irak och Syrien medan jag såldes till olika män. De var smutsiga mot mig. Jag ringde min familj en gång när en annan tillfångatagen kvinna hade en telefon som jag lånade och berättade för dem var jag var. Sedan köpte en arabisk familj mig och tog mig igenom Irak till befriade kurdiska städer där min äldre bror plockade upp mig.
– Jag betalade 2 500 USA-dollar (21 000 kronor) för att köpa tillbaka min syster. Ingenstans är ett tryggt och bra ställe för henne nu. Hon känner sig inte säker någonstans. Hon har psykiska problem på grund av vad hon utsattes för och har bara mig som kan ta hand om henne, berättade hennes bror.

39-åriga Naam berättade sin berättelse:
– Jag tillfångatogs samtidigt som Amsha, tillsammans med min make, mina sju döttrar och min tvååriga son. De delade upp oss allihop, men min son grät hela tiden. Efter att de hade slagit honom talade de om för mig att jag kunde behålla honom. Jag skickades ut att bo i skogen. Jag vet inte var det var, men det var så många barn som hade tagits dit. Jag såg minst 500 barn där.
– En natt såg jag inga vakter, så jag flydde med mitt barn. Jag sprang hela natten och höll för hans mun så att ingen kunde höra honom gråta. Jag gömde mig i fälten när solen kom upp och började springa igen när natten kom. Tillslut tog jag mig till Shingal där vi räddades och togs till Kurdistan.
Fortfarande saknas många döttrar – förmodligen till IS sexindustri. Deras söner och makar saknades fortfarande, tvingade att strida för IS eller arbeta som slavar. Sorgen jag möttes av var olidlig. ■

 

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!