Hur har Pridesäsongen hittills varit globalt, och hur ska vi besvara högerns attacker på hbtaq+-rättigheter? Den frågan ställde Offensiv till några av deltagarna på International Socialist Alternatives (ISA) sommarskola i Kiel.
Av Sen Kanner // Artikel i Offensiv
Chris Thorley (Socialist Alternative, ISA i England, Wales och Skottland):
– London Pride är alltid Storbritanniens största Prideevenemang, men det är också väldigt kommersialiserat. Det har alltid funnits enorma paradvagnar från olika företag – i princip ”regnbågs-PR” – men man träffar också massor av människor. Jag tror att Pride har blivit lite mindre kommersiellt på senare tid, eftersom vi rör oss bort från ”regnbågskapitalismen”. Det kan vara både bra och dåligt.
– Förra året hade vi Your Party som något mycket positivt att ställa sig bakom, så det var mycket enklare förra året. I år ligger vårt huvudfokus på att slå tillbaka extremhögern – att motverka högerns och den socialdemokratiska Labourregeringens attacker på hbtq-rättigheter, särskilt transpersoners rättigheter.
Bryan Félix Moraes (LSR, ISA i Brasilien):
– Pride i Brasilien var väldigt bra. Jag var på Pride på Paulistaavenyn, den största Prideparaden i Brasilien. Många säger att den är den största i världen, eller i Latinamerika. Det är mycket folk, över en miljon människor på gatorna. I Brasilien har vi karnevalstraditionen, och därför kännetecknas Pride av många uppträdanden, många människor utan kläder och deltagande av kända sångare. Det var bra. Samtidigt, före Pride, organiserade extremhögern kampanjer för att förbjuda Pride. Extremhögern i Brasilien och São Paulo ville förbjuda barn att delta i Pride. Men de lyckades inte få igenom den lagen.
– Vi har flera hbtq-lagar; fram till för tio år sedan kunde hbtq-personer inte gifta sig. Idag kan olika par leva tillsammans enligt civilrätten. Det finns viktiga lagar mot homofobiska brott. När jag var barn var detta inte möjligt, men nu har vi viktiga lagar för att skydda hbtqi+-personer.
Gabe Berry-Johnson (Socialist Alternative, ISA i USA):
– Pride var ett riktigt livligt evenemang, och för oss var det något som pågick i en månad i New York City (NYC) där några av stadsdelarna också har sina egna Prideevenemang. Vi mötte en fantastisk respons på exempelvis Queens Pride, där det såldes över 100 exemplar av vår tidning; samma i Brooklyn Pride och i den stora Prideparaden i NYC, som vanligtvis samlar hundratusentals människor. Jag tror att folk var riktigt entusiastiska och optimistiska inför vad som är möjligt nu när Zhoran har valts, men en av de saker de också ser är att de fortfarande lider under samma förhållanden: Men folk är verkligen sugna på att slå tillbaka, så det finns en öppenhet för socialistiska idéer. Det var verkligen påtagligt.
– Det var ganska politiskt. Jag skulle inte säga att hela Prideparaden var så politisk – mycket av den präglades av en riktig feststämning – men de människor som kom fram till oss var definitivt mycket intresserade av vad vi hade att säga och av kampen för transpersoners rättigheter.
Hur ser det ut med transpersoners rättigheter i ditt land?
– Det beror på var i USA man befinner sig, men det har skett vissa framsteg. Ett exempel är samkönade äktenskap som blev lagligt för över tio år sedan. Det finns också några fler skyddsåtgärder för transpersoners rättigheter och transungdomar, men nu under Trump har dessa rättigheter utsatts för angrepp och dragits tillbaka.
– En av de saker som Trumpadministrationen har gjort är till exempel att om skolor ertappas med att undervisa i ”könsideologi” hotar han med att dra in federala anslag, även för universitet och det offentliga skolsystemet. Vissa delstater har också antagit toalettlagar, där man inte får gå in på den toalett man känner sig mest bekväm med, och man har även förbjudit pubertetsblockerare för transungdomar.
– En sak gäller särskilt i New York City där stadens nye borgmästare Zhoran Mamdani gick till val på att inrätta en ny hbtq-kommission som skulle skydda hälso- och sjukvården för transpersoner. Nu när han sitter på posten har de visserligen inrättat ett hbtq-hälsocenter, men det är endast tillgängligt för personer som är 19 år eller äldre, vilket är Trumps åldersgräns för att få statligt stöd. Det är en fullständig kapitulation inför det som Trump driver igenom. Det säger en del om var New York City befinner sig just nu. Inte ens blå (demokratiska) städer är immuna mot dessa attacker, och demokraterna erbjuder inga meningsfulla lösningar för att bekämpa Trump.
Alison Gaughan (Socialist Alternative, ISA i England, Wales och Skottland):
– Pride var fantastiskt, men det tog lite tid att komma dit. År 2023 åkte vi för att genomföra en aktion under Pride i Huddersfield, och vi blev utkastade eftersom vi fick höra att politik inte var tillåtet under Pride. Så vi flyttade vårt bokbord till utanför området. År 2024 bestämde vi oss för att anordna vår egen Pride – det skulle bli en politisk Pride. Och det skulle vara en oblygt socialistisk Pride, som tillhör Socialist Alternative – därför heter den Alternative Pride.
– Vi spred budskapet och några ungdomar kom till mötet, där vi diskuterade vad vi ville göra under Pride. Den första gången var det mer av en pratstund, men vi bestämde oss på plats för att vi skulle marschera runt i stadskärnan – det var en väldigt liten, men väldigt bra marsch. Och vi sa: ”Okej, vi måste fortsätta med det här.”
– Vi pratade om att Pride är för kommersiellt, att det handlar om regnbågskapitalism, ”pinkwashing” och allt det där. Men saker och ting började förändras i och med extremhögerns framväxt, och jag tror att en del av de unga blev mer nervösa inför att organisera sig, men vi kunde uppmuntra dem och säga att när vi alla samlas är vi starka.
– Så vid vår andra Pride 2025 skedde det några attacker mot vårt material, men evenemanget var större, det gick jättebra, vi höll tal och vi hade en marsch. Allt detta utöver den icke-politiska Pride som kommunfullmäktige organiserade.
– I våras fick vi höra att kommunfullmäktige inte ville organisera Pride längre, utan att de skulle ge lite pengar till gemenskapen så att den kunde bilda en kommitté och organisera Pride. Och vi tyckte att det var jättebra. Vi pratade med några av dessa personer och trodde att vi skulle vara välkomna på Pride den här gången.
– Det är också 45 år sedan den första Prideparaden i Huddersfield. Så vi firade och högtidlighöll det jubiléet. Det var den första Prideparaden i Storbritannien utanför London och den var ett svar på polisens förtryck av queerpersoner. Så vi ville återgå till dess radikala rötter, kanske återskapa en del av den ursprungliga marschen, men tyvärr var reformisterna, liberalerna i kommittén, alltför försiktiga. De gick till kommunfullmäktige, bad om tillstånd, gick till polisen, bad om tillstånd, och om de fick nej så gav de upp.
– Och vi påpekade att kommunfullmäktige hindrade oss från att genomföra vår marsch. De gav oss en budget för marschen, men sedan sa de att de säkerhetsåtgärder vi skulle behöva vidta kostade mer än den budgeten. Den enda marschrutten de godkände gick så långt bort från stadskärnan att ingen skulle ha sett oss. Så de gömde undan oss. Och vi sa att det var oacceptabelt.
– Den officiella kommittén gav upp och sa att vi inte kunde genomföra paraden. Vi sa: Det här är en gräsrots-Pride. Vi har gjort det de senaste två åren, vi har inte bett någon om tillstånd, det har inte kostat oss några pengar, vi har bara samlat hbtq+-gemenskapen och sagt: ”Det här är vad vi gör, vi står upp för våra rättigheter.”
– Och det var precis vad vi gjorde. I år var vi 250 personer, och det gick jättebra. Förutbestämda talare, en öppen mikrofon där många unga människor – varav vissa aldrig varit på Pride förut, aldrig varit med om en demonstration förut – klev upp och talade, och det var otroligt.
– Socialist Alternative höll ett offentligt möte som var mycket välbesökt, där vi diskuterade vart Pride ska ta vägen härifrån, eftersom vi alltid har sagt att Alternative Pride inte bara är ett evenemang vi har en gång om året, utan en gemenskap där vi vill göra fler saker och träffas oftare. Förra året hade vi en picknick, vilket var riktigt trevligt, och vi hoppas kunna göra det igen. Men vi vill också knyta band med feministerna. Vi har något som heter ”Reclaim The Night”, en lokal demonstration mot våld mot kvinnor. Vi hade en seriemördare som mördade kvinnor på 1970- och 1990-talen, [och reaktionen var]: ”Kvinnor borde inte gå ut på natten, det är farligt.”
– Men om vi ser på hur det ser ut nu är det inte bara kvinnor som känner sig otrygga att gå ut, utan även hbtq-personer och transpersoner. Så vi vill genomföra en inkluderande version av ”Reclaim The Night” i november.
Hur ser det ut med hbtqi+-rättigheter i ditt land?
– Vi har haft ett beslut från högsta domstolen och riktlinjer om könssegregering, och alla pratar om toaletter. Det är löjligt. Det har varit en gåva till extremhögern, det ger dem ännu en syndabock. När vi har förberett Pride hände det inte ofta, men vi stötte på några personer som kom med det där riktigt högerorienterade argumentet: ”Transpersoner är en fara för kvinnor, det är motbjudande vad ni gör, ni utsätter kvinnor för fara.”
– Det är en svår tid. Jag kan inte uttala mig om hur det känns att vara så utsatt, men jag är verkligen orolig för mina transvänner. Jag tycker att de är otroligt modiga som vågar komma ut och vara sig själva när det är så svårt.
– Som marxister förstår vi vad det här handlar om: extremhögerns framväxt, militariseringen och agendan att kontrollera könsidentitet – alla som inte passar in i den mallen blir syndabockar.
– Det är bra att kunna prata med de unga människor som finns omkring oss just nu, Vissa av dem vill gå med i Socialist Alternative, andra vill bara vara med på Pride – det är okej, vi kan prata med dem. De vill ha ett möte om vad som hände i Berlin, hur de reagerar på det och hur de känner inför det. Under Brighton Pride kommer det att finnas beväpnad polis, och det är inte något positivt. Det är svåra tider, precis som för alla andra, men vi måste hålla fast vid budskapet om klassolidaritet och att vi tillsammans är starka.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.