Med 59,8 procent nejröster sa islänningarna för andra gången nej till att betala bankernas kris. Den totala kostnaden för Icesave ligger på 4 miljarder euro (40 miljarder kronor), halva Islands produktion under ett år.Icesave var namnet på storbanken Landsbankis sparkonton i Storbritannien och Nederländerna. När den enorma isländska bankbubblan sprack under hösten 2008 försvann spararnas pengar. Regeringarna i London och Haag gick då in och garanterade pengarna. Det är dessa pengar de nu vill att Island ska betala.
Redan för ett år sedan sa islänningarna nej till ett avtal – 93 procent röstade emot. Den här gången hade räntan sänkts från 5,55 procent till 2,64. Socialdemokraterna, som leder en minoritetsregering, stod bakom avtalet liksom det största oppositionspartiet Självständighetspartiet. Alltinget röstade igenom avtalet med två tredjedels majoritet.
Men utanför fortsätter missnöjet att jäsa. När krisen kom fälldes den dåvarande regeringen och stora protester genomfördes. Presidenten kände av trycket och vägrade att skriva på avtalet, vilket ledde till folkomröstningen. Två av Gröna vänsterns ministrar hoppade av regeringen av samma skäl.
Fyra miljarder euro (40 miljarder kronor) är halva Islands BNP och skulle ta Island 46 år att betala tillbaka med tre procents ränta. Nu säger regeringen att Landsbankis konkursbo kan täcka större delen av beloppet.
Men det har inte övertygat islänningarna. Varför ska de betala för bankernas kris? Nedskärningar och arbetslöshet har redan slagit hårt. Islands ekonomi ligger illa till. Värderingsföretaget Moody’s tänker sänka landets statsobligationer från ”skräp” till ”icke-investeringar”. Islandsbloggen.se skriver att prognoserna pekar på ”ännu en budget med nedskärningar och skattehöjningar”.
Den myndighet som ser över EU:s frihandel med bl a Norge och Island vill nu dra Island inför Eftadomstolen i Luxemburg. Nejsegern i folkomröstningen kan också leda till att IMF ställer högre krav på Island inför fortsatt utbetalning av lånet som kom till under krisen 2008. Den isländska staten använder också kapitalkontroll för att hindra kapital att lämna landet.
President Ólafur Ragnar Grímsson konstaterade att folkomröstningen har visat upp ”en spricka mellan regeringen och folket”. Men den socialdemokratiska statsministern Jóhanna Sigurðardóttir har deklarerat att regeringen sitter kvar. Socialdemokraterna vill också fortsätta att driva på för medlemskap i EU, även ett sådant är mindre troligt efter folkomröstningen.
Folkomröstningen understryker missnöjet och ilskan; en rad nya partier har bildats under de senaste åren, men utan att svara upp mot behoven. I kommunvalet i Reykjavik fick det nya Bästa partiet stora framgångar, men inledde nästan direkt med nya nedskärningar, tvärtemot sina väljares förhoppningar. Island behöver ett socialistiskt parti som kan visa vägen framåt – ta strid mot regeringen, bankernas ägare, IMF och EU:s krav. Islands arbetare och unga behöver gemensam kamp med arbetare på Irland, i Grekland, Portugal och resten av Europa mot kapitalism och högerpolitik.
Per-Åke Westerlund
