Israels blodiga attack på den största Ship to Gaza-båten, färjan Mavi Marmare, har i ett slag lyft kravet att blockaden av Gaza omedelbart måste hävas – liksom en storm av krav på sanktioner mot Israel.Ändå ska ingen förvänta sig att vare sig FN:s säkerhetskommitté, där USA har vetorätt, eller EU kommer att inleda några kännbara sanktioner.
Inte heller lär vi få se vare sig den israeliske premiärministern Netanyahu, försvarsministern Barack, utrikesministern Liberman eller några andra provästliga krigsförbrytare släpade inför någon internationell domstol – sådana är imperialismens egna spelregler.
I Washington förklarar Obamaadministrationen utan att ens fördöma massakern att den ”arbetar på att förstå omständigheterna bakom tragedin”.
Ändå representerar Ship to Gaza en vändpunkt, där vanliga människor och humanitära aktivister precis som Robert Fisk påpekar ”har tagit beslut som förändrar”.
En kommentar i den israeliska tidningen Haartez beskriver händelsen under rubriken ”Det andra Gazakriget: Israel förlorade till sjöss”. Medan Natanyahu ”har försökt rikta fokus mot Iran och dess hot mot Israel har världens fokus nu riktats mot Israel och dess hot mot folket i Gaza”.
Den israeliska regimen, som har lagt munkavle på de 700 omhändertagna aktivisterna, lurar få utom sina egna mest förhärdade anhängare med sin snyfthistoria om att deras kommandosoldater var tvungna att försvara sig mot en terroristisk lynch- mobb på båtarna som hotade att vrida vapnen ur deras händer.
Enligt den arabiska nyhetsbyrån Al Jazeera som befann sig på Mavi Marmara, men som snabbt tystades, öppnade soldaterna eld trots att aktivisterna viftade med vita flaggor. Att den israeliska flottans kommandosoldater alls satte sin fot på dessa båtar på internationellt vatten 64 kilometer utanför Israels kust var hur som helst ett solklart piratdåd som berättigar varje självförsvar.
Man kan bara spekulera om motivet till den blodiga aktionen, som enligt förhandspropagandan bara skulle använda begränsat våld för att tvinga de sex fartygen till en israelisk hamn, Ashdod, där godset skulle kontrolleras och sedan föras vidare till Gaza.
Det är möjligt att massakerns vidd var oavsiktlig. Samtidigt talar mycket för att Israel, som till exempel Nathan Schachar tror i DN, ”har känt sig tvunget att statuera exempel för att upprätthålla sin Gazablockad”.
”Nästa gång måste vi vara förberedda som om det vore krig”, varnar också en av den israeliska flottans chefer i Jerusalem Post inför ankomsten av ytterligare två Ship to Gaza-båtar.
Enligt nyligen publicerade dokument beskrivs blockaden som ”en central pelare i den väpnade konflikten med Hamas”. Blockaden baseras också på statistik över det minimala kaloriintag, fördelat efter ålder och kön, som krävs för att hålla Gazas 1,5 miljoner invånare vid liv.
Massakern har också inträffat i ett läge då Obamas USA-administration åter försöker öppna en ny förhandlingsprocess, trots lågt ställda förväntningar.
När samtalen skulle inledas i mars avbröts de av Israels besked att de inleder bygget av 1 600 nya lägenheter på ockuperad mark i östra Jerusalem.
Även om Ship to Gazas konvoj med 10 000 ton av mat och byggmateriel m m aldrig nådde sin destination har den samtidigt, till ett ohyggligt pris, visat att motståndet och den internationella solidariteten inte heller är beredd att ge upp. Den har också åstad- kommit en oerhörd prestigeförlust för Israels regering.
Att Dror Feiler, med sitt outtröttli-ga engagemang som ordförande i Judar för israelisk-palestinsk fred, lik- som flera israeler och en gammal Förintelseöverlevare, ingick i konvojen har särskild betydelse.
Säkert är att vreden kommer att koka i samband med de protester som nu kan väntas mot såväl israeliska ambassader och konsulat som inom Israel.
I Israel varnar Haaretz för en ny Intifada om Raed Salah, ledaren för Islamiska Rörelsen i Israel – som rapporteras vara bland de svårt skadade, skulle dö.
Desto viktigare är det nu att den palestinska saken får stöd av en massiv uppslutning även från den israeliska vänstern.
Utvecklingen kan idag ett drygt år efter kriget i Gaza lätt tippa mot en ny, tredje Intifada, där massornas vrede och beslutsamhet snabbt kan visa sig bli ett oändligt mer potent vapen än kontraproduktiva missiler och självmordsbombare.
Detta är också förklaringen till att USA och växande delar av den härskande klassen i Israel vill göra ett nytt nykolonialt fredsförsök för att avdramatisera konflikten – något som dock adrig kan leda till att ett kapitalistiskt Israel kommer att tillåta en genuint oberoende palestinsk stat på sin bakgård.
En återgång till folklig masskamp är utan tvekan den enda vägen att uppnå eftergifter och till slut även göra slut på ockupationen och det natio-nella förtrycket.
Detta kräver samtidigt nya organisationer baserade på genuina vänsterkrafter, fackföreningar och lokala ak- tivister för Palestinas arbetare, fattiga och bönder som kan bryta den förlamande dominansen av korrupta och reaktionära rörelser som Fatah och Hamas.
På motsvarande sätt måste den israeliska vänstern reorganiseras.
På denna grundval, baserad på socialistiska idéer, skulle också en klassmässig enhet och solidaritet kunna skapas mellan palestinska och israeliska arbetare som till sist kan besegra den till tänderna beväpnade israeliska staten och lägga grunden för en socialistisk federation på likaberättigad basis mellan de båda folken.
Arne Johansson
RS / Offensiv kämpar för ▼
- Allt stöd åt Ship to Gaza-aktivisterna – frige de fängslade och ställ mördarna inför rätta!
- Ned med ockupationen – Fäll muren och bryt blockaden av Gaza!
- För en ny, folklig Intifada utan missiler och självmordsbombare!
- Ned med Netanyahu – för en ny massiv freds- och arbetarrörelse för både judar och palestinier!
- Kamp mot kapitalism och imperialism – för ett demokratiskt socialistiskt Palestina sida vid sida med ett demokratiskt so-cialistiskt Israel!
