Carl Hamilton är som bäst när han synar samhället idag. I (S)-koden finns många träffsäkra kommentarer om ”marknadspolitikens” misslyckanden och tunga argument mot Alliansregeringen. På punkt efter punkt visar också Hamilton att Socialdemokraterna tar efter regeringen och köper de borgerliga myter som skapas för att ursäkta försämringar.Vem kan inte instämma i att när krisen kom (2008) ropade ”den självutnämnda eliten på hjälp. Ja, mer än så, finanssektorn tog samhället som gisslan och tillkännagav: Rädda oss och håll oss skadeslösa för våra missgrepp och vår girighet, eller så går vi alla under”.
Eller att regeringens jobbskatteavdrag blivit världens kanske dyraste ”jobbsatsning”. Jobbskatteavdragen på totalt 80 miljarder kronor lär ha gett 25 000 nya jobb. ”Det betyder att varje nytt jobb kostar ungefär 3,2 miljarder kronor – om året”. Och Socialdemokraterna som först kritiserat dessa skattesänkningar, som främst gynnat de välbärgade, kom att helt acceptera dem när det var dags att gå till val 2010.
Bokens kanske starkaste avsnitt handlar om skolan. Hamilton punkterar helt den vandringssägen om skolan som går under namnet ”den tidigare flumskolan”. Det är en modern myt, lika falsk som den om råttan i pizzan.
Till skillnad från den tidigare ”flumskolan”, påstås dagens kommunaliserade och kommersialiserade skola förmedla kunskap. Men resultatet har istället blivit det omvända. Mindre kunskaper, samtidigt som skolan har blivit mer segregerad och ojämlik. ”Den likvärdiga skolan, välfärdens kronjuvel, har blivit en klassskola.”
(S)-koden tar bestämt avstånd från EU:s destruktiva åtstramningspolitik och menar att istället för det utopiska europrojektet krävs en aktiv sysselsättningspolitik och ”en ny typ av välfärdsstat”. Med det sistnämnda åsyftar han en välfärdsstat som inte tror sig ”kunna detaljstyra konjunkturförlopp, där alla anställda inte är offentliganställda och som inte garanterar livslång försörjning”. En beskrivning som påminner mycket om den starkt devalverade välfärdsstat som dagens S-ledning har gjort till sin.
”Den marknadsstat som för en generation sedan steg för steg avlöste välfärdsstaten, står nu själv inför en djupgående kris”, skriver Hamilton. Tyvärr drar han inte den till synes givna slutsatsen att nu gäller det att ta strid för en välfärd utan vinst. Istället visar det sig i att också han anser att den avgörande ”frågan om vinst och utdelning är ett stickspår” och att privata företag även i fortsättningen kan vara aktörer ”inom t ex skolans område”.
Det är lite väl mycket både och hos Hamilton. Han är inte mot privata aktörer som vill göra vinst på välfärd, men säger samtidigt att ”marknaden aldrig ska vara en styrande princip”. S-ledaren Stefan Löfven nickar nog instämmande.
Överhuvudtaget är bokens programpunkter långtifrån omdanande och det finns också en hel del skrivningar som har drag av moralkonservatism som t ex om familjen.
Ägandet är inte det viktiga, menar Hamilton och hänvisar gång på gång till socialdemokraten Nils Karlebys skrift Socialismen inför verkligheten, som gavs ut 1926, samma år som författaren dog. Det kan beskrivas som ett försök att ge den inomkapitalistiska reformpolitiken en ”socialistisk kostym”.
Karleby ”var Bernstein omplanterad på svensk mark”, kommenterade Zäta Höglund, ledaren för det vänsterinriktade socialdemokratiska ungdomsförbund som drevs ut ur partiet 1917, i sina memoarer. Eduard Bernstein var en tysk socialdemokrat som i slutet av 1800-talet ansåg att arbetarrörelsen måste ge upp den revolutionära marxismen. Bernstein påstod att kapitalismen, genom kreditens utbredning, monopoliseringen och världsmarknadens utbredning hade blivit mer ”anpassningsbar” och immun mot kriser och följaktligen kunde revolutionär kamp för socialism avföras från dagordningen. Istället skulle den ständigt, som han hoppades, växande arbetarrörelsen koncentrera sig på att uppnå stegvisa förändringar (reformer). Rörelsen är allt, målet (socialismen) intet, var Bernsteins slutsats.
Karleby gick emellertid betydligt längre högerut än Bernstein.
Socialismen inför verkligheten tar avstånd från såväl kamp för förstatligande som en demokratiskt planerad ekonomi. Friedrich Engels, som tillsammans med Karl Marx lade grunden för den moderna socialismens teori och praktik, anklagas för att ha ”snedvridit det socialistiska tänkandet”. Karleby var också en svuren fiende till arbetarnas och fattigböndernas revolution i Ryssland 1917 och trodde på fullt allvar att kapitalismen överlevt sina kriser.
Tre år innan kraschen på Wall Street 1929, som blev inledningen till en mörk period av kapitalistisk kris och världskrig, skrev Karleby att: ”Nu är det faktiskt så, att på grundval av den moderna teoretiskt-ekonomiska forskningen [har] man kommit fram till en insikt i krisernas karaktär och därmed en diskontopolitik [penningpolitik/ränta], som äger förutsättningar att så långt det över huvud står i mänsklig makt förebygga kriserna… Upptäckten av penningräntans förmåga som regulator av konjunkturväxlingarna ger dödsstöten åt tron på krisernas ofrånkomlighet” (Karleby: Socialismen inför verkligheten, s 81 i Tidens faksimilupplaga från 1976). Så mycket för den ”socialismen inför verkligheten”.
Det kapitalistiska samhället kan inte reformeras bort, förändras steg för steg. Den socialdemokratiska välfärdspolitiken var bara möjlig mot bakgrunden av en unik ekonomisk utveckling – kapitalismens gyllene tidsålder 1950-75 – och så länge som arbetarrörelsen upplevdes som ett hot mot det bestående. Dessutom var kapitalismen i Väst under samma tid inbegripen i en tävlan med stalinismen i Öst – om inflytande och maktsfärer – och ansåg därför att välfärd kunde vara ett pris värt att betala för att förlora stöd till ”kommunismen”.
Men att välfärdspolitiken inte inbegrep kamp mot kapitalismen och det privata ägandet till produktionsmedlen, vilket ger kapitalisterna kontroll över samhällets rikedomar och politisk makt, banade väg för dagens borgerliga systemskifte.
Kapitalismens kris och stagnation efter 1975 blev också socialdemokratins kris. Inte minst i Sverige eftersom det var Socialdemokraterna som påbörjade det borgerliga systemskiftet med avregleringarna av kapitalmarknaderna i mitten av 1980-talet. Det borgerliga systemskiftet och kapitalismens reaktion mot välfärdsstaten hämtade också ständigt ny kraft ur den nya världsordning som skapades efter stalinismens kollaps 1989-90, kapitalets globalisering och dess politiska uttryck i form av nyliberalism.
Socialdemokratin blev efter att man börjat nedmontera sitt eget välfärdsbygge ett ”parti som andra”. Det finns ingen kraft i världen som kan återge Socialdemokraterna sin gamla ställning och identitet. Det finns helt enkelt ingen kapitalistisk väg tillbaka till välfärd och full sysselsättning.
Socialismen är en dagsfråga och det brådskar att bygga ett nytt kämpande socialistiskt arbetarparti.
Per Olsson
