Fem dagar före fyraårsdagen av den jemenitiska revolutionen avsatte Houthimilisen den av gulfstaterna, USA och FN uppbackade presidenten Hadi och upplöste parlamentet. Jemen rör sig allt närmare fullskaligt inbördeskrig, som riskerar att precis som i Syrien bli ett krig genom ombud. ”Jemen faller sönder inför våra ögon”, sade FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, som själv är ansvarig för sammanbrottet som regissör för den nu kollapsade ”maktdelningen”.
Som ett resultat av oroligheterna och Houthis maktövertagande har en rad länder nu stängt sina ambassader, däribland Saudiarabien, USA, Turkiet, Frankrike, Tyskland, Japan och Förenade arabemiraten.
Gulfstaternas samarbetsorganisation GCC, som domineras av den medeltida diktaturen Saudiarabien, hotar med att om inte ”världssamfundet” agerar mot Houthimilisen och kuppen kommer de att ”vidta de nödvändiga åtgärderna för att bevara regionens säkerhet och stabilitet”. Redan nu pågår en väpnad konflikt genom ombud där Iran backar upp den shiitiska Houthimilisen medan Saudiarabien stödjer sunnimuslimska stammar i sydöstra Jemen.
Efter kuppen har oppositionspartierna i det upplösta parlamentet beslutat att ”överföra makten” till hamnstaden Aden i söder, där Houthimilisen inte finns men där det istället finns en stark sekulär självständighetsrörelse.
Konflikten i Jemen hotar också
det saudiska kungahusets styre. Missnöjet är redan stort bland de 10-15 procent shiiter som lever under stort förtryck i Saudiarabiens oljerika östra provins.
Som Offensiv tidigare har skrivithar Houthimilisen i praktiken haft kontrollen över huvudstaden
Sanaa sedan i höstas. Men det var först den 6 februari som de formellt avsatte presidenten och upplöste parlamentet (parlamentet var dock inte folkvalt och presidenten var enda kandidaten i presidentvalet 2012). Till ny president utnämndes Houtimilisens ledares kusin, Mohammed Ali al-Houthi.
Efter kuppen har protester ägt rum på många ställen. På årsdagen av revolutionen, den 11 februari, marscherade uppemot 1 miljon människor i Taiz.
– Tyvärr har flera av de största demonstrationerna letts av det muslimska brödraskapet, som visserligen är emot Houthimilisens kupp, men som har sin egen agenda, berättar socialisten Ali Omar direkt från Jemen för Offensiv och fortsätter:
– Men i både Taiz och Sanaa deltog också många oberoende unga som kritiserar alla försök att kidnappa folkets revolution. I Sanaa blev de attackerade av Houthis som sköt skott i luften och knivskadade flera.
Totalt rapporteras om 26 döda i protesterna den 11 februari.
Redan sedan tidigare är Jemens ekonomi i fritt fall, vilket också var en anledning till att den gamla regeringen föll och till att Houthimilisen kunde ta över, ridandes på vågen av missnöje med att inget förbättrats sedan revolutionen störtade den förre diktatorn Ali Abdullah Saleh år 2011.
När landet nu mer eller mindre är delat betyder det att den i princip enda inkomstkällan, oljeproduktionen, också är uppdelad. Oljan och gasen finns i Mareb/Shabwa-fyndigheten och i Masilafyndigheten i Hadhramuth, medan gasrör och tillverkningsanläggningar för LNG-terminaler (för att tillverka och skeppa ut flytande naturgas) finns i andra delar av landet. Produktionen av olja har redan fallit från som mest 480 000 till
50 000 fat om dagen, vilket inte ens räcker till den arabiska halvöns mest folkrika lands egna behov. I en del områden samarbetar lokala stammar med al-Qaida i en allians mot Houthi.
– Förra veckan lyckades al-Qaida inta en militärförläggning i oljeprovinsen Shabwa och komma över stora mängder vapen. Houthi använder al-Qaida för att attackera all opposition som ”terrorister” och ”IS” (Islamska staten). Till och med bland de fredliga protesterna hävdar de att de arresterat människor ”med koppling till IS”, berättar Ali Omar.
Risken är nu stor för ett upptrappat krig där Houthi och sunnimuslimska stammar (ibland i samarbete med al-Qaida) backas upp av Iran respektive gulfstaterna. Den motkraft som finns ligger i enade massprotester, som för bara fyra år sedan störtade diktatorn Ali Abdullah Saleh. Det som behövs nu är ett program som kan ena de fattiga massorna mot de krigsherrar som med imperialismens hjälp för landet mot sammanbrott.
I centrum för ett sådant program måste sociala krav på arbete, elektricitet, säkerhet och så vidare stå – kopplat till ett gemensamt ägande och demokratisk kontroll och styre över landets resurser; olja, gas med mera. ■