Masskampen har avsatt premiärministern och tar strid mot IMF:s åtstramningsdiktat.
En generalstrejk och oemotsvarade enorma demonstrationer har skakat det jordanska kungadömet. Detta efter den skarpa ökningen av levnadskostnader och regeringens korruption. Kampen har lyckats stoppa några av regeringens åtstramningar och har avsatt premiärministern. Den pågående kampen representerar ett nytt hopp för regionen.
Kung Abdullah återvände snabbt från ett besök till Albanien och sparkade premiärminister Hani al-Mulki i ett försök att stävja det sociala utbrottet i Jordanien. 33 fackföreningar utlyste en landsomfattande strejk onsdagen den 30 maj och öppnade dammluckorna för arbetarnas ilska. Trots fastan under Ramadan har tiotusentals stormat huvudstaden Ammans gator de senaste dagarna.
Den 2 juni nådde demonstrationerna på olika håll sin kulmen, där snittet på antalet demonstranter uppskattas till över 200 000. Demonstrationerna fortsatte under natten mellan söndag och måndag, där stora knutpunkter i Amman och andra städer blockerades. På flera håll rapporterades det också om protesterande vid myndighetskontor och företag.
Jordanien har ansetts som ett av de mest ”stabila” länderna i Mellanöstern. Inte ens de stora protester som samlade miljontals i en revolutionär våg som svepte över regionen under arabiska våren 2011-12 nådde en sådan skala i Jordanien som nu. Faktum är att de nuvarande protesterna är oemotsvarade i skala och intensitet, även i jämförelse med de framgångsrika protesterna år 1989 mot olika ekonomiska beslut och mot regeringen i stort.
Internationella valutafonden (IMF) försåg kungadömet med lån, villkorat med diktat om en rad nyliberala åtgärder för att minska budgetunderskottet och den offentliga skulden (som var 96 procent av BNP). Statsbudgeten som godkändes i januari innehåller en rad åtstramningsåtgärder, vilket innebär en markant ökning i skattebördan för arbetarklassen. En ny köpskatt stegrade priserna på basvaror, inklusive vatten och bränsle. Men IMF:s krav har mötts av ett starkt och växande motstånd.
Ifjol började protester mot de ökade levnadskostnaderna och en folklig bojkott mot ägg organiserades som hundratusentals deltog i. Denna gång har de protesterande satt upp plakat på bensinstationer som lyder: ”Medborgare, jag vill inte förhindra dig från att tanka, men jag ber dig att bojkotta bensinstationerna i tre dagar”. Nätverk i sociala medier rasar [mot den förda politiken] liksom folket på gatorna gör, och paroller som till exempel ”Detta är en tjuvarnas regering” ekar på gatorna.
Den utlösande faktorn för generalstrejken och massdemonstrationerna var en ny lag som premiärminister al-Mulki pushade för som ett svar till IMF: att höja skatten inte bara för företagen, utan också för de anställda och applicera skatten på de fattigare skikten av arbetarklassen. Skatteundantagsgränsen kommer att sjunka från 17 000 dollar (146 000 kronor) om året till 11 000 dollar (95 000 kronor) om året.
Den jordanska regeringen har arrogant antagit att de kan överkomma ”bakgrundsljudet” från protesterna och beslutade om att höja bränsle- och elpriserna för femte gången detta år (!). Detta beslut bidrog till att intensifiera ilskan hos offentligheten och möttes av en ökad mobilisering för demonstrationerna i slutet av fredagsbönerna den 1 juni och nästföljande dag.
Kung Abdullah ingrep och meddelade att den senaste höjningen ställs in, men facken och demonstranterna var inte tillfredsställda. Kungen hoppades, liksom tidigare politiska kriser, att regeringsförändringar ska lätta och stabilisera den politiska situationen, men detta kommer inte att vara nog.
Huvudkravet för rörelsen är att upphäva det nya lagförslaget om inkomstskatten. Den 2 juni tecknades en vag överenskommelse mellan regeringen och facken, där man bland annat bildade en kommitté för att granska de juridiska stegen i lagförslaget, men utan någon överenskommelse angående inkomstskatten. Dock är det troligt att lagen kommer att läggas på is, särskilt eftersom en rad ledamöter har pressats underifrån till att uttrycka sitt motstånd till det.
Men i demonstrationerna – särskilt i huvudstaden Amman – finns det uppmaningar om att gå längre, med krav på att regeringen och parlamentet måste avgå. Till och med uppmaningar om att kungen ska bort har rapporterats.
Facken, som representerar såväl offentligt som privat anställda, utlyste ännu en landsomfattande strejk till den 6 juni. Initiativet är för närvarande fortfarande i händerna på facken och organisatörerna för demonstrationerna på olika håll, och regimen är i en försvarsställning, men utvecklingen är ännu inte helt ur deras kontroll. Kronprinsen Hussein mötte polismännen på gatorna och vädjade till dem att inte döda demonstranterna. I detta skede skulle den jordanska regimen riskera en än större social explosion om de försökte krossa kampen med polisens styrkor.
De har redan lyckats provocera den etablerade medelklassen, som är under ett växande ekonomiskt tryck, såväl som stamledare vilka regimen i det förflutna har litat på för att hjälpa dem stoppa sociala kamprörelser. Nu har dessa medelskikt anslutit till demonstrationerna.
Om kungen likt premiärministern chansar på att gå med på IMF:s krav genom att fortsätta genomföra åtstramningarna kan protesterna utvecklas till en revolutionär rörelse som kan störta regimen. Regimens dilemma är att även om de gör eftergifter kan det leda till att ”rädslans barriär” kollapsar, att massornas självförtroende stärks och att rörelsen blir mer beslutsam.
Den härskande klassen i regionen har anledning att frukta denna dramatiska eskalering av den jordanska klasskampen. Det kan hjälpa till att återetablera självförtroendet och en kampanda hos massorna i andra länder och få ett slut på ”den arabiska vintern” (reaktionen efter 2011 års massrörelser), vilket gjorde att de härskande klasserna, reaktionära styrkor och imperialistiska makter kunde leda en våldsam kontrarevolution och kasta ner hela regionen i blodiga konflikter och växande bedrövelse.
De regionala omständigheterna har varit en central faktor i att Netanyahus (Israels premiärminister) högerregering har överlevt de senaste åren, med sin grund i en intensiv säkerhetsdemagogi. Om regimen avskaffar åtstramningsåtgärderna för att tysta massorna kommer de behöva en alternativ ekonomisk plan för att försöka stoppa utvecklingen av en mer allvarlig kris i den stapplande kapitalistiska ekonomin.
Det är möjligt att IMF, under trycket från utvecklingen, kan dämpa sina diktat något och kanske kommer det förslag om ekonomiskt ”stöd” från kapitalistmakterna. Men dessa kommer inte att vara tillräckliga för att strukturellt lösa skuldproblemen, levnadskostnaderna, den höga arbetslösheten – som ökar med flyktingkrisen – och den ökande ilskan över ojämlikheten. Jordaniens kvinnor lider av de enorma könsskillnaderna, och trots att landet har en av de högsta utbildningsnivåerna i Mellanöstern får bara en liten andel av dem en anställning.
Den kapitalistiska regimen kommer förmodligen att försöka skjuta upp några av sina dekret, men ändå fortsätta att försöka lösa de strukturella ekonomiska problemen med en nyliberal politik med målet att göra det lättare för de jordanska och utländska kapitalägarna att exploatera de jordanska arbetarna.
Muslimska brödraskapet – som har lyckats utnyttja tidigare demonstrationer och politiska kriser till att öka sitt stöd, samtidigt som de stödjer monarkin och står för en prokapitalistisk högerpolitik – spelar inte en central roll i utvecklingen denna gång. Arbetarorganisationer och ungdomar leder demonstrationerna.
Detta stärker potentialen för bygget av en mer effektiv kamp mot åtstramningsåtgärder, fattigdom, den korrupta politiken, repressionen och ojämlikheten, som samtidigt förespråkar en alternativ plan som representerar de verkliga intressena hos arbetare, de fattiga och ungdomen.
Detta i kontrast till de vaga uppmaningarna av vissa inom medelklassen om att upprätta en ”nationell räddningsregering”. Men varje ”alternativ” regering som skulle försöka lösa krisen på en kapitalistisk grundval, även om de prioriterar eftergifter för att stävja massilskan, skulle förr eller senare behöva gå med på den härskande klassens krav på prokapitalistiska och antiarbetarklassåtgärder i ett försök att stabilisera systemet.
En verklig ”räddnings”-regering skulle behöva representera arbetarnas organisationer, ungdoms- och samfundsorganisationer, och bestå av genuina representanter från dessa. Den skulle stå inför uppgiften att leda kampen mot den rika kungafamiljen, de förmögna kapitalisterna och de imperialistiska företagen för att utrota fattigdom och arbetslöshet, och etablera en genuin demokrati med sikte mot en socialistisk omvandling av samhället.
Utvecklingen i Jordanien skapar tillsammans med de folkliga massprotesterna från Gazaremsans befolkning hopp om en återgång till den typ av kamp som behövs i hela regionen mot den korrupta eliten, de förtryckande regeringarna och de bankrutta regimerna.
