foto: Paul Mattson
Corbyn måste nu utmana högern inom partiet och mobilisera gräsrötterna till strid, inte söka samförstånd och samarbete med klassfienden.
För tre månader sedan lanserade 172 parlamentsledamöter – en tredjedel av Labours parlamentsgrupp – en kupp mot Labours partiledare Jeremy Corbyn. De har backats upp av hela det kapitalistiska etablissemanget. Storföretag och högermedia har attackerat Corbyn ändlöst, samtidigt som partiapparaten har hindrat många tusentals av hans supportrar från att rösta i valet till ny partiledare. Men deras försök var förgäves. Jeremy återvaldes den 24 september med en stor marginal och vann 61,8 procent av rösterna – en ännu större andel än när han först valdes.
Valdeltagandet var stort och över en halv miljon människor röstade. Corbyn vann en klar majoritet i varje röstkategori: medlemmar i Labour, Labouranslutna fackens supportrar och registrerade supportrar.
Blairiterna [högerfalangen inom Labour (brittiska socialdemokraterna) som står för en nyliberal politik] är vimmelkantiga över det massiva stödet för Corbyns antiåtstramningspolitk. Det betyder däremot inte att de har förlikat sig med att han är partiledare eller att Labour kommer att bli ett antiåtstramningsparti.
Det kapitalistiska etablissemanget har gynnats enormt av Labours omvandling till Tony Blairs Nya Labour och promarknadsidéerna som har dominerat den politiska debatten de senaste 20 åren. De är krafterna bakom kuppförsöket mot Corbyn i somras och nederlaget i detta första försök att avsätta honom är ett hårt slag mot dem.
Men eftersom insatserna är så höga är det tydligt att detta inte kommer att vara det sista försöket från det kapitalistiska etablissemanget att återta sin tidigare outmanade kontroll över Labour. Frågan om vad som behöver göras för att konsolidera Corbyns seger – för att verkligen omvandla Labour till en massiv socialistisk antiåtstramnings- och arbetarklassrörelse – är brännande för socialister i Storbritannien idag.
När Corbyn gick mot sin första valseger till Labours partiledare vid denna tidpunkt i fjol var de varningar som kom angående Labouretablissemangets kontrarevolution inget som bekymrade honom.
”Komplotter, dubbelkomplotter, sidointriger och konspirerande – det är fascinerande historier”, sade han då, samtidigt som en journalist från tidningen The Guardian vid ett kampanjmöte i Leeds i augusti 2015 beskrev det som att han ”viftade bort de påståenden om att han skulle ställas inför en intern kupp för att avsätta honom om han blev partiledare för Labour”.
Han gav även ett olyckligt exempel från USA:s president Abraham Lincoln som en påstådd ”enande figur” efter inbördeskriget i USA – ”med illvilja mot ingen och välvilja mot alla” – som ”vägen framåt”.
De senaste tolv månadernas händelser inom Labour, som kulminerade i sommarens kuppförsök, visar hur felaktigt det var att försöka förlika sig med representanter från olika klasser. Detta misstaget får inte återupprepas nu.
Kuppförsöket i somras visar att Corbyns position fortfarande är svag. Om tre röster hade gått åt motsatt håll under Labours partistyrelsemöte den 12 juli angående huruvida han behövde få nomineringar från parlamentsledamöter innan han fick skrivas in på valsedeln eller ej hade Owen Smith, Angela Eagle eller någon annan högertyp kunnat bli vald utan motstånd. Så var fallet när Gordon Brown blev vald år 2007 efter att Tony Blair hade avgått. Bara protesterna från tusentals medlemmar i Labour och fackföreningsrörelsen avvärjde vad som skulle ha blivit en förtida stängning av möjligheten till att omvandla Labour, vilket Corbyns ledarskap representerar.
För första gången sedan andra världskriget ställdes alla vanliga partiföreningsmöten in över sommaren på order av det verkställande utskottet, ett antal distriktsförbund stängdes av – inklusive den största lokala partiföreningen – och den notoriska ”samtyckesgruppen” genomförde vad skuggminister John McDonnell korrekt kallade för en ”riggad utrensning av Corbyns supportrar”.
I grunden är
de strukturer och maktförhållanden som utvecklades under Blairs Nya Labour, och som förstörde arbetarklassens möjligheter till inflytande i partiet, fortfarande intakta. Corbyns ledarskap är en spjutspets mot de kapitalistiska krafterna inom Labour. Men uppgiften kvarstår att ta sig an högerns fäste inom Labours parlamentsgrupp (PLP), den nationella partiapparaten och de
7 000 fullmäktigeledamöter som genomför Torypartiets åtstramningspolitik.
Ett första steg som Corbyn borde ta efter hans seger borde vara att avisera ett återinförande av fackens centrala roll inom Labour, som motsvarar deras betydelse som en kollektiv röst för miljontals arbetare.
Fackliga representanter inom Labour utgör – när de väljs demokratiskt av sina fackliga medlemmar – en potential för arbetarklassen att kontrollera sina politiska representanter. Det var detta kännetecken som utmärkte Labour förr, innan Nya Labour, som ett ”kapitalistiskt arbetarparti”. Med det menas att medan partiet hade en ledning som ständigt återspeglade den kapitalistiska klassens politik hade den ändock strukturer genom vilka arbetare kunde röra sig inom för att utmana ledningen och hota kapitalisternas intressen.
Fackens rättigheter måste återinföras. Andra åtgärder behövs också för att demokratisera strukturerna inom Labour, vilka har förstenats av blairismen över åren, med obligatoriska återval av parlamentsledamöter som ett nyckelkrav.
Men även om lokala partiföreningars möjlighet att byta ut sina kandidater i nästa val kan få vissa sittande ledamöter att rätta in sig i ledet behöver mer beslutsamma aktioner ske på ett nationellt plan innan dess. De 172 parlamentsledamöter som inledde kuppförsöket med sin ”inget förtroende”-motion kan bara få sitta kvar om de accepterar det förnyade mandatet för Corbyn och går med på hans antiåtstramnings- och antikrigspolitik.
En ideologisk upprustning behövs också. Under 1995 avskaffade Tony Blair Labours historiska åtagande i paragraf fyra av partiets stadgar att införa ”gemensamt ägande av produktions-, distributions- och utbytesmedlen”. Klausulen ersattes med att partiet skulle stödja ”marknadens dynamiska företagsamhet”, ”behovet av konkurrens” och en ”blomstrande privat sektor”.
Jeremy Corbyns och John McDonnells ekonomiska politik innebär ett viktigt uppbrott – om än bara till viss del – från det nyliberala ”botemedlet för allt” som är ingraverat i Labours blairiserade paragraf fyra. Detta har sannerligen väckt ilskan till liv hos Bank of Englands (den brittiska centralbankens) tidigare styrelsemedlem David Blanchflower som, återigen i ett misslyckat försök att blidka högern, togs in till Labours ekonomiska rådskommitté ifjol.
Med argument om att Corbyn och McDonnell ”måste acceptera kapitalismens och den moderna marknadens verkligheter, vare sig de vill eller inte” gick han ut i stöd till Owen Smith i årets partiledarval, som han sade till The Guardian den 2 augusti.
Dock är det tyvärr sant att ”corbynomics” – som är en form av keynesianism – inte ger svar på Blanchflowers utspel om att ”obligations- och aktiemarknaden”, som fortfarande skulle styra ekonomin fritt, ”skulle äta Corbyn till lunch”. Det finns inget substitut för ett tydligt program om demokratiskt offentligt ägande av banker, ekonomiska institut och storföretag under arbetares kontroll och styre, vilket är grunden för ett nytt slags samhälle – socialism – i motsats till kapitalismens marknadssystem.
Denna nödvändiga diskussion och förtydligande av politik och idéer är anledningen till varför ett annat viktigt krav under den kommande perioden kommer att vara rätten för alla socialister, inklusive de som tidigare har uteslutits, att få medverka inom Labour och att få vara organiserade.
Striden om partiets ledarskap har visat den morbida rädsla som den härskande klassen och deras representanter inom Labour har för ”organiserade socialister”, vilket inte minst har visats i att högern låter Militantspöket gå igen (Militant, föregångaren till Socialist Party, CWI England och Wales) och i vice Labourledaren Tom Watsons attack mot de ”trotskistiska armbrytarna”.
Kapitalisterna har sina ”falanger” inom Labour som de stödjer såväl materiellt som ideologiskt, inklusive genom tyngden av etablerade media. Utöver det är Labours parlamentsgrupp och fullmäktigeledamöter lokalt en organiserad kast, en ”tendens” med statens resurser som kommer med sina positioner, statsfinansiering (inklusive ”Short money” för att ”se till att den parlamentariska oppositionen fungerar”), men också kommunaltjänstemän och andra tjänstemän. Så varför skulle de som är motståndare till kapitalismen inte kunna få organisera sig också?
Det bästa sättet att uppnå detta och att underminera kapitalistiska medias framtagna fixering om ”hemliga konspirationer” skulle vara att tillåta socialistiska partier och organisationer att öppet ansluta sig till Labour.
Omvandlingen av Labour till Nya Labour var inte en händelse, utan en process som konsoliderades över år. Att upphäva den omvandlingen kommer inte heller att åstadkommas med en enskild händelse, utan kommer att kräva organiseringen av massrörelser som medvetet försöker störta arvet från Nya Labour såväl politiskt som ideologiskt.
Jeremy Corbyns återval till partiledare är ett till stort steg på den vägen – men det är bråttom att bygga upp den. ■
Två partier i ett
Jeremy Corbyn vann inte bara partiledarvalet med en större marginal än ifjol, han fick också betydligt fler röster. Och hans seger skulle ha blivit ännu större om inte Labourhögern med hjälp av domstol lyckades stoppa de 130 000 personer som gått med i partiet i år från att delta i partiledarvalet.
Under Corbyns ledning har Labour inom loppet av ett år blivit Västeuropas största parti. Men det förändrade Labour är två partier i ett. Medlemmarna står bakom Corbyn, men högern kontrollerar fortfarande partiapparaten, parlamentsgruppen och kan räkna med stöd från drygt 90 procent av partiets kommunfullmäktigeledamöter.
Ingen privilegierad grupp ger frivilligt upp sin maktställning och sina inkomster. Labours höger med dess välavlönade parlamentsledamöter och toppbyråkrater i spetsen är inget undantag från den regeln.
Efter sitt misslyckade kuppförsök i juni gjorde högern allt för att förhindra Corbyns återval – skrämselpropaganda likt ”partiet är utsatt för ett fientligt övertagande (”hostile takeover”) från socialister” varvades med vädjan om stöd i tidningar som den Murdochägda The Sun, ökänd för sin sexism och fientlighet mot fackföreningar och all form av vänster.
Högerns omedelbara svar på Corbyns återval är att man ämnar organisera sig och värva medlemmar. Högern är redan organiserad och vilka kan man värva? Under högerns ledning förlorade partiet hundratusentals medlemmar samt flera avgörande val, och i det gamla styrkefästet Skottland har Labour reducerats till ett parti i marginalen.
Sedan Corbyn först blev partiledare i september ifjol har partiet fått 300 000 nya medlemmar. Och Labour har inkasserat fler röster, bland annat i Londons borgmästarval i maj i år.
Ändå påstås det från Labourhögern och olika kommentatorer i Sverige att ”Corbyns Labour kan inte vinna val”. Aftonbladet går så långt att de skriver att Storbritannien kan bli ”en enpartistat” om Corbyn inte viker sig och ”enar Labour”.
Men den fortsatta striden mot partihögern kan inte undvikas. Det är en strid för partidemokrati och en total politisk kursändring. Genom att öppna partiet för olika socialistiska grupper och organisera sina anhängare samt stå fast vid sina löften om ett uppbrott från åtstramningspolitiken och ett medlemsstyrt Labour kan Corbyn besegra partihögern. ■
Offensivs redaktion
