Jonas Hassen Khemiris senaste bok Jag ringer mina bröder, Albert Bonniers Förlag (2012) är en stark skildring av känslan av förföljelse, kamratskap och kärlek. Det klassiska temat ung persons förvirring i samhället skildrad på ett nytt sätt. Och absolut med ett nytt språk.Amor är en ung kille som irrar omkring i Stockholm timmarna efter bilbomben i julhandeln 2010. Han känner en frustration, något måste hända, och nu har det hänt. Han känner sig så misstänkliggjord att han till slut inbillar sig att det är han som har sprängt bomben fast egentligen är han bara där för att försöka byta ett borrhuvud som har gått sönder.
Man anar en stor känsla av ensamhet.
Bästa vännen har fått helt andra intressen sedan han blev farsa.
Amors stora kärlek har han hängt efter så mycket att hon flyttat från stan. Han identifierar sig nu med en stalker. Pappan är utomlands och hör inte av sig.
Ensamheten bemöts med stolthet så länge det håller. Sedan sammanbrott och famlande efter en hjälpande hand.
Boken är som en blandning mellan poesi och novell, skriven i ett skönt tempo av dialoger. Som alltid med Khemiri är språket en bärande bjälke.
”Helium. Du var helium.
Vad fan snackar du om?
Han blev glad när jag berättade det.
Vad fan menar du med Helium, tönt?
Vi hade precis lärt oss periodiska systemet i skolan och för att komma ihåg alla ämnen så började vi tänka på alla i kvarteret som olika grundämnen.
Nej nej nej. Vi gjorde inte det – du gjorde det.
Camilla K var Titan eftersom hon var så stark och Kniv-Steve var Uran eftersom han var så farlig när han hade druckit.
Jag svär bror – du är störd.
Lisa var Kisel för hon var skör men hade ändå en kaxig hård yta och handbolls-Jimena var Kvicksilver för att hon var så vig.
Helt ärligt – sök hjälp.
Och Shavi. Shavi var Helium.”
Elin Gauffin
