Hitlers och nazisternas maktövertagande i Tyskland i januari 1933 var ett katastrofalt nederlag för arbetarklassen i hela världen. Kommunistpartiets ledning, och än mer dess internationella ledning i Moskva, bar ansvaret för att nazismen inte stoppades.Trotskij visade i sina analyser hur fascismen, med nazismen som dess tyska gren, skilde sig från andra reaktio- nära partier eller militära regimer.
Fascismen var en massrörelse som uppstått ur den kapitalistiska krisen. Den organiserade det utblottade mellanskiktet i samhället – före detta bönder, småföretagare, studenter o s v. Redan från första början var den en väpnad organisation som angrep arbetarkamp och arbetarorganisationer. Dess ultimata syfte var inte att upprätta en reaktionär diktatur, utan att krossa varje form av arbetarorganisering.
Trotskij appellerade därför till arbetarpartierna, socialdemokraterna och särskilt kommunistpartiet, att ingå en enhetsfront för att stoppa nazisterna. Men båda partiledningarna var emot. Kommunistpartiet var inne i den ”tredje perioden” (se artikel på föregående uppslag) och utmålade socialdemokraterna som ”socialfascister”. De tog inte hotet från nazismen på allvar och trodde att Hitlers tid vid makten skulle bli kortvarig.
Kommunistpartiet hade sex miljoner väljare och 200 000 medlemmar, många med vapen, men lyfte inte ett finger i januari 1933. I mars samma år förbjöds kommunistpartiet, tillgångarna konfiskerades och medlemmarna greps för att skickas till kon- centrationsläger.
Att detta inte skapade någon som helst debatt inom kommunistpartierna internationellt visade för Trotskij att Kommunistiska Internationalen var död, precis som den socialdemokratiska Andra internationalen kollapsade vid första världskrigets utbrott när dess partier gav stöd till sina respektive regeringar.
Efter det historiska nederlaget i Tyskland valde Stalin att inte kommentera hotet från fascismen förrän 1934. Nu med en nygammal linje, att söka allierade bland borgare och rege-ringar. En pakt slöts med den franska regeringen om militärt samarbete. De närmaste åren inbjöds borgerliga partier till folkfronter mot fascismen.
Men Tyskland hade redan visat att i avgörandets timme kommer borgarna att sluta upp bakom fascisterna för att slå mot arbetarna. Folkfronten blev med Trotskijs ord en ”strejkbrytarkoalition”, där enigheten innebar att arbetarnas krav inte kunde föras fram och än mindre kämpas för.
Både i Tyskland och i Spanien ledde stalinismen till nederlag. Stalins sicksackpolitik förvirrade och förlamade kommunistpartierna världen över. Att studera Trotskijs analyser och kritik av stalinismen är att förbereda sig för kampen mot rasism, fascism och högerpolitik idag.
Per-Åke Westerlund
