Världens börser rasade ordentligt i förra veckan. Raset den 18 augusti var ett av historiens största. Stockholmsbörsen föll med dryga 6 procent. På andra aktiebörser föll kurserna nästan lika mycket, vilket i pengar räknat betyder en värdeminskning på tusentals miljarder dollar. De bakomliggande orsakerna till årets börskrasch är flera.
De globala börsrasen inleddes i slutet av juli efter rapporter om att USA:s BNP (bruttonationalprodukt) bara steg med preliminärt 1,3 procent i årstakt under det andra kvartalet, vilket var betydligt mindre än vad ”marknaderna” hade hoppats på. Sedan dess har de dystra signalerna från USA avlöst varandra.
Bara några dagar efter att USA:s BNP-siffra för andra kvartalet presenterats, slöt Obama och Demokraterna en krisuppgörelse med Republikanerna som aviserade kraftiga nedskärningar i de kommande federala budgeterna, vilket skulle försvaga en redan ytterst svag ekonomisk återhämtning i USA. Det i sin tur bara ökade pessimismen på världens börser och oron över att USA var på väg mot en ”double-dip” – en ny ekonomisk nedgång efter en stapplande återhämtning som gått de flesta amerikanska hushållen förbi. Nästan en av tio amerikaner är fortfarande utan jobb.
Samtidigt är bostadsmarknaden i USA åter i kris. Under de senaste månaderna har situationen på bomarknaden förvärrats; huspriserna sjunker och färre hus blir sålda samtidigt som ytterligare 3,5 miljoner familjer, utöver de sex miljoner som redan gjort det, är på väg att förlora sina hem.
Den fortsatta krisen på bostadsmarknaden är en viktig anledning till varför USA:s kapitalism bromsar in.
Den amerikanska kapitalismens position undermineras dessutom av ett växande underskott i handeln med andra länder – USA:s underskott i utrikeshandeln i juni var det största sedan hösten 2008.
Precis som många andra kapitalistiska länder tyngs den amerikanska ekonomin ner av ett växande skuldberg.
Kostnaderna för krisen 2008-2009 i form av nödlån till bankerna, subventioner och andra stödåtgärder i kombination med återkommande skattesänkningar till rika och storföretag och en historiskt snabb militär upprustning och krig har brandskattat USA:s statsfinanser.
När kreditvärderingsbolaget Standard & Poor’s sänkte USA:s kreditbetyg, hänvisade man till att: ”USA:s beräknade lånebehov de närmaste tio åren uppgår till 50 000 miljarder kronor, en ökning av skuldberget med 55 procent. Inräknat de besparingar som inte ens är påbörjade” (E24.se den 21 augusti).
Den amerikanska kapitalismen har hittills kunnat finansiera sina underskott genom andra länders sparande i dollar. Men tiden är på väg att hinna ikapp USA. Andra staters vilja, särskilt Kinas och Japans, att spara i dollar är på upphällningen. ”Kina oroar sig nu inte bara för sina stora dollarplaceringar utan även för risken att väst råkar in i en ny recession. Samtidigt tar Kina allt fler steg för att minska sitt beroende av dollarn”, skrev Svenska Dagbladet den 11 augusti.
Oron över den amerikanska ekonomin är en viktig anledning till börsraset. Oavsett om siffrorna visar det eller ej tycks spekulanterna på de finansiella marknaderna anse att en ny amerikansk nedgång redan är ett faktum.
– Om det inte är recession känns det åtminstone som en och det har ingen betydelse om det går att visa med statistik, som en börsklippare sa till Wall Street Journal i förra veckan.
Den snabbt förvärrade eurokrisen är ett andra skäl till börsfrossan värden över. Euroländerna hade hoppats att de krisåtgärder man aviserade den 21 juli åtminstone skulle ge lite andrum. Men istället har eurokrisen förvärrats. Symptomatiskt är att börsfallet hittills varit större i Europa än i USA.
Spanien och Italien, två av eurozonens största länder, kan bli nästa att söka nödlån. Till det ska läggas att Frankrike, som jämte Tyskland ska vara de två ben som eurozonen ytterst vilar på, hotas av sänkt kreditbetyg och bankkris.
Under de senaste två veckorna har den Europeiska centralbanken (ECB), för första gången sedan mars, tvingats till massiva stödköp av spanska och italienska statspapper för att om möjligt förhindra att dessa länder går samma väg som Grekland, Irland och Portugal. Men fortsätter ECB sina stödköp kommer man snart att behöva ett kapitaltillskott från regeringarna.
ECB krävde som villkor för sitt stödköp att regeringarna skulle besluta om ytterligare budgetnedskärningar, därav den italienska regeringens nya budgetnedskärningar om 418 miljarder kronor.
Samtidigt som det står klart att eurozonens räddningsfond EFSF, som enligt planerna ska mobilisera 440 miljarder euro (4 000 miljarder kronor) inte på långt när räcker för att rädda Spanien eller Italien.
Enligt Financial Times den 11 augusti skulle en sådan räddningsinsats kosta uppemot 1 500 miljarder euro (hisnande 14 000 miljarder kronor), en summa som är drygt fyra gånger större än Sveriges BNP.
De nya krisåtgärder – steg mot en ”euroregering”, att ”budgetdisciplin” skrivs in i respektive lands grundlag och skatt på finansiella transaktioner – som Tysklands förbundskansler Merkel och Frankrikes president Sarkozy lanserade för drygt en vecka sedan blev ett slag i luften. Det handlade om gamla idéer i ny förpackning som skulle ge sken av handlingskraft.
Förra veckans börsras förstärktes också av rapporterna om nolltillväxt i Tyskland och Frankrike andra kvartalet i år och att eurozonens BNP bara växte med 0,2 procent mellan första och andra kvartalet, det sämsta resultatet sedan början av 2009.
De drakoniska nedskärningar som genomförs inom EU och eurozonen har accelererat den europeiska kapitalismens nedgång. ”Tältläger i Madrid, demonstrationer framför parlamentet i Aten, och upploppen i Storbritannien är alla symptom på de siffror som nyligen presenterades av EU:s statistikkontor – i juni var i snitt 20,5 procent av alla 15- till 24-åringar i EU arbetslösa” (Svenska Dagbladet den 21 augusti).
Den grekiska ekonomin krymper för närvarande med 6 procent i årstakt. Nedskärningarna och åtstramningspolitiken betyder mindre statsinkomster och ökade underskott.
Hela europrojektet är i gungning och det går ”inte längre att utesluta en upplösning av eurosamarbetet”, som den svenska börschefen Jens Henriksson nyligen sa.
Trots vad regeringscheferna idag säger kan det kan inte uteslutas att euroländerna enas om att ta steg mot att lansera det som kallas eurobonds – gemensamma europeiska statsobligationer som ska möjliggöra att även de mest skuldtyngda länderna ska kunna låna på egen hand med övriga länder som garant – för att försöka förhindra ett sammanbrott. Men vägen dit är lång och varje beslut om att lansera eurobonds kommer att bidra till att förstärka motsättningarna inom EU, motsättningar som till sist kan leda till att länder överger euron.
De euroländer som idag står nära en statsbankrutt kommer mycket närmare en sådan när världsekonomin saktar in.
Den fördjupade skuldkrisen har medfört att en ny bankkris är under uppsegling. Det är för att rädda bankerna som eurozonens regeringar, ECB och den internationella valutafonden IMF gett nödlån till exempelvis Grekland.
I många fall är det storbankernas aktier som fallit mest. Det gäller inte minst de franska bankerna som lånat ut enorma belopp till eurozonens skuldtyngda länder. De franska storbankerna ”Société Générale och BNP Paribas har nu förlorat 37 respektive 28 procent av sitt värde på bara en månad. Samtidigt har kostnaden för att försäkra sig mot att bankerna går omkull, rusat i höjden till nya rekordnivåer. Det drabbar bankerna eftersom det gör det dyrare och svårare för dem själva att låna pengar. Bakom turbulensen ligger oro för att Frankrike blir nästa land efter USA att förlora det högsta kreditbetyget AAA” (Svenska Dagbladet den 12 augusti). Sedan dess har de nämnda bankernas aktier fallit än mer.
Men även i USA har många bankaktier fallit ner till samma låga nivå som efter investmentbanken Lehman Brothers kollaps 2008.
Till det ska läggas att Kinas ekonomi kan vara på väg att hårdlanda. De senaste årens väldiga kreditexpansion har skapat ett skuldberg, närt ohållbara bubblor och spätt på inflationen.
Det finns idag inget land som ensamt kan hålla världsekonomin uppe.
När kapitalismens kris blev akut 2008 svarade världens regeringar med ett samfällt agerande, men nu agerar de styrande med sikte på att i första hand backa upp det egna landets ekonomi. Ett nytt valutakrig har blossat upp efter att Japan och Schweiz spenderat mångmiljardbelopp för att förhindra respektive lands valuta att stiga gentemot dollarn och Kina har signalerat att man i fortsättningen inte vill fortsätta att fylla sin valutareserv med dollar.
Efter att ha spenderat fantasibelopp för att rädda kapitalismen 2008-2009 har regeringarna inte heller samma möjligheter att stimulera sina ekonomier. Vidare är redan räntorna på historiskt låga nivåer och utrymmet för ytterligare sänkningar är därför mikroskopiska.
Trots det kommer regeringarna och centralbankerna inte att ha något val än att på nytt betala ut nya miljarder i bankstöd, nödlån, subventioner o s v.
Den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, har exempelvis aviserat att man vill smörja ekonomin med hjälp av ökad penningmängd, vilket tenderar minska dollarns värde och spä på inflationen. Det i sin tur kommer att skärpa motsättningarna de kapitalistiska länderna emellan.
De kapitalistiska regeringarnas uppslutning bakom åtstramningspolitiken ökar sannolikheten för en ny global nedgång.
Storbanken SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist menar att nu väntar åtminstone fem år av skuldsanering och permanent lägre tillväxt.
Men även det är kanske ett allt för optimistiskt scenario.
Andra kapitalistiska ekonomer säger att nu stundar 10-15 år av stagnation och påminner om att Japan ännu inte kommit ur den stagnationskris som inleddes i början av 1990-talet.
Det mesta pekar på att krisen 2008-2009 var inledningen till en långvarig kapitalistisk nedgångsfas, med svaga uppgångar som ständigt bereder väg för nya kriser.
Karl Marx stridskamrat Friedrich Engels karaktäriserade kapitalismens utdragna stagnationsperiod under 1870-talet och en bit på 1880-talet som en kronisk depression, eller permanent depression, där kapitalismens inre motsättningar ständigt gjorde sig gällande och förhindrade att ekonomin växte snabbt och varaktigt.
Även välkända kapitalistiska ekonomer som nobelpristagaren Paul Krugman talar om att världen nu står på tröskeln av vad han kallar den tredje depressionen – den första var den som Engels refererade till, den andra 1930-talets kris.
En annan välkänd ekonom Nouriel Roubini – ”Dr. Doom” – erkände i förra veckan att det fanns mycket som var rätt i Karl Marx beskrivning av kapitalismen och vad som orsakar dess återkommande kriser.
Kapitalismens profitjakt håller nere arbetarklassens och de fattigas köpkraft. Arbetarna kan inte köpa tillbaka alla de varor man producerar. Det i kombination med marknadens kaos och anarki ger ständigt upphov till kriser som uttrycks i överproduktion och överkapacitet.
Kapitalismen producerar för en global marknad, men produktion och distribution kontrolleras av liten grupp kapitalister som är nationellt baserade och som behöver ”sin” stat som skydd mot såväl konkurrenter som inhemsk arbetarklass.
Globaliseringen har inte dämpat denna motsättning, utan gjort att den framträder än tydligare.
Finanskapitalets utbredning och dominans har dessutom bidragit till att ytterligare destabilisera kapitalismen.
Med hjälp av krediter och lån försökte kapitalismen länge hålla köpkraften uppe, men 2000-talets kreditexpansion blev starkt bidragande orsak till krisen 2008. Hushållens fortsatt höga skuldsättning tillsammans med nedskärningspolitiken, låga löneökningar och massarbetslöshet håller konsumtionen nere. Detta och dagens groteska klasskillnader och den skriande ojämlikheten hindrar en varaktig uppgång.
De amerikanska arbetarhushållens reallöner har i stort sett legat stilla sedan början av 1970-talet, men för de 1 procent rikaste har de ökat med 176 procent.
Trots att krisen 2008-2009 innebar en väldig utslagning av produktionskapacitet och jobb brottas många branscher med överkapacitet.
Den europeiska bilindustrin har exempelvis kapacitet att producera 30 procent fler bilar än vad man gör idag. ”Situationen i Kina är på väg att göra ont värre för industriländernas bilindustri. Även den kinesiska bilindustrin har för stor kapacitet och svårt att hitta köpare” (Economist den 13 januari i år).
Kapitalismens kriser uttrycks inte i att det produceras för mycket i förhållande till behoven, utan det produceras ”för mycket” i förhållande till vad kapitalisterna anser vara lönsamt.
Roubini, som den kapitalistiska ekonom han är, måste säga att Marx hade rätt om kapitalismen men fel om att socialismen och planekonomin är lösningen.
Men om socialismen inte är lösningen, då återstår bara att försöka hitta utopiska inomkapitalistiska lösningar och slutsatsen att kapitalismen måste räddas… från kapitalismen.
”Historien har visat att det inte finns någon järnlag som säger att samhället alltid ska gå framåt, det har funnits perioder då det blivit sämre istället för bättre. De globala obalanserna, aktiebörsernas manodepressiva uppträdande, finansmarknadernas korruption, den växande klyftan mellan rik och fattig och kravallerna visar att dagens problemfyllda system [den globala kapitalismen] håller på att brisera”, skrev brittiska Guardian den 14 augusti.
Kapitalismen går dock inte under av sig själv.
Det krävs en medveten, organiserad massrörelse för att avskaffa kapitalismen och därmed lägga grunden för en demokratiskt planerad och grön ekonomi för människors och miljöns skull.
Per Olsson
