Precis när världens maktelit börjat blåsa faran över rasade Shanghaibörsen på nytt. I måndags den 27 juli med 8,5 procent – den största nedgången under en enskild handelsdag sedan år 2007. Även dagen efter föll Shanghaibörsen.
Det senaste raset följer efter att Shanghaibörsen fallit med drygt 30 procent från mitten av juni till en bit in på juli, vilket sände globala chockvågor. Inte minst bland Kinas makthavare märktes paniken och desperationen. För många av Kinas 90 miljoner småsparare blev aktiefallet en katastrof.
– Senast vi såg ett fall om 30 procent på 16 handelsdagar i Kina var i slutet av 1990-talet, så det är den största kraschen på 20 år. Många i Kina jämför nu med vad som hände Wall Street på 1930-talet, sa Amy Yuan Zhuang, Asienanalytiker på Nordea i Singapore, till Dagens Industri i en kommentar.
På finansmarknaderna finns en berättigad oro över att de skuldberg som Kinas bubbelekonomi har skapat kan resultera i en kris som är ”värre än i USA 2007 och subprimekraschen”.
De kinesiska makthavarna svarade detta historiska börsras med att lansera olika stödprogram för att hålla uppe börskurserna och lugna ”marknaden”. Men effekterna av stödprogrammen och de panikartade räddningsaktioner som regimen vidtog blev kortvariga.
Inte heller hjälpte det att regimen i mitten av juli hävdade att Kinas BNP steg med 7,0 procent under det andra kvartalet 2015, jämfört med motsvarande kvartal året innan. Denna påstått fortsatt höga tillväxttakt är det få om ens någon som tror på.
Och knappt hade regimen hunnit presentera sina friserade tillväxtsiffror innan nyheten spreds om att ”Kinas tillverkningsindustri hade i juli den svagaste utvecklingen på 15 månader, visar ett preliminärt inköpschefsindex från Caixin och Markit” (Reuters den 24 juli) och den 27 juli rapporterade TT om att ”avtagande vinster från industrisektorn förstärkte oron över att Kinas ekonomiska nedgång är på väg att fördjupas ytterligare”.
Även om ytterligare stödinsatser får börskurserna att stiga igen återstår att konfrontera en oemotsvarad överkapacitets- och överproduktionskris som skapats i Kina och som nu fungerar som en allt kraftigare broms på den ekonomiska tillväxten i såväl Kina som resten av världen. Och minskad tillväxt resulterar oundvikligen i att krisen och splittringen i den kinesiska diktaturens topp förstärks.
Att den kris som nu är varande i Kina utvecklas samtidigt med att krisen fördjupas i andra så kallade tillväxtländer som Brasilien, Ryssland och Turkiet jämte eurokrisen får orosmolnen att växa över den globala kapitalismen.
När nu även Kinas säregna form av statskapitalism kört in i en återvändsgränd förlorar världskapitalismen inte bara sin viktigaste tillväxtmotor utan också en prisad modell, som regeringar och kapitalister världen över gärna ville kopiera. Men istället för att bli världskapitalismens räddning är Kina nu på väg mot att bli källa till såväl instabilitet och nya globala kriser som massrevolter och socialistiskt uppvaknande. ■
