Katalonien reser sig igen

2018-09-26 11:14:39

foto: FdB. FalconsdeBarcelona / Flickr CC
Omkring 2 miljoner marscherade igenom Barcelonas gator den 11 september mot statens förtryck – för självständighet.

På Kataloniens nationaldag den 11 september (kallat ”Diada”) svämmades Barcelona över då drygt 2 miljoner tog till gatorna i en oemotsvarad massmobilisering. Ännu en gång har det katalanska folket intagit gatorna för att klart och tydligt ropa ut sitt fördömande av den spanska statens förtryck, med krav på att de politiska fångarna ska frisläppas och att låta de i exil komma tillbaka samt att den republik de överväldigande röstade ja till den 1 oktober 2017 ska förverkligas.

Mobiliseringen var höjdpunkten på en dag av kamp – från morgon till kväll – som grep tag i olika delar av den katalanska huvudstaden och lamslog vissa områden.
Några dagar innan den 11 september hade över 440 000 sagt online att de skulle delta i demonstrationen. 1 500 bussar hade chartrats från olika platser i Katalonien för att åka till Barcelona. 275 000 t-shirtar hade sålts för att finansiera mobiliseringen. Dessa siffror, som överstiger tidigare Diadas, är tillsammans med alla bilder på de miljontals som svämmade över huvudgatan Diagonal det bästa svaret till alla försök att bagatellisera eller fördunkla vidden av deltagandet på denna historiska dag. 

Denna mänskliga flodvåg till stöd för den katalanska republiken står i bjärt kontrast till det totala fiaskot för organisatörerna bakom ”I försvar av Spaniens enhet” och ”Diadan för ett alternativ till självständighet”. Det förstnämnda organiserades av det högerextrema Vox tillsammans med Societat Civil Catalana och det andra av det högerpopulistiska partiet Ciudadanos.
Den patetiska bilden av Ciudadanos ledare Albert Rivera och dess katalanska ledare Inés Arrimadas, som knappt samlade hundra av sina sympatisörer till Plaza del Rei de Barcelona, sammanfattar fiaskot för dessa reaktionära, spansk-nationalistiska element som försöker utse sig själva till talespersoner för den ”tysta majoriteten” i det katalanska samhället.
Hur kan man likt ERC-ledamoten (Esquerra Republicana de Catalunya, Kataloniens republikanska vänster) i det spanska parlamentet Joan Tardá och det katalanska styrets vice president, ERC:s Pere Aragonés, hävda att ”det vore korkat” eller att ”det inte är möjligt” att gå mot en republik på grund av att Katalonien ”är delat 50/50 i frågan”?
De imponerande flygbilderna visar hur över 6 km av Diagonal, en av de längsta och bredaste gatorna i Barcelona, är fullspäckad av demonstranter – låt ingen tvivla om detta. Detta är utan tvekan den största sociala mobiliseringen sedan generalstrejken som lamslog Katalonien den 3 oktober 2017 då 2-3 miljoner intog Barcelonas och andra katalanska städers gator.
Mobiliseringen var ännu viktigare eftersom den kom efter ett år av konstant förtryck från statsapparaten. Detta har bland annat bestått av politiska rättegångar, exceptionella åtgärder som åberopandet av paragraf 155 (som upphäver det regionala styrets makt) och PSOE-regeringens vägran att acceptera rätten till självbestämmande för det katalanska folket. Viktigast är att det kommer efter tre månader av demobilisering från PDeCat, men även från ledningen hos JxCat och ERC. 

Det politiska förhållningssättet att vägra delta i demonstrationer och aktioner på den katalanska nationaldagen har också anammats av ledningen för Podemos och ”Katalonien gemensamt” (BComú, en vänsterallians bestående av Podemos och Förenade vänstern i Katalonien).
I ett oförsvarligt uttalande anslöt sig BComú:s talesperson Ada Colau och Podemos ledning till den reaktionära spanska nationalismens argument och sa att den katalanska nationaldagen förstärker ”unilateralismen” och splittringen inom det katalanska samhället. I praktiken förkastar de principen om det katalanska folkets rätt att välja sin framtid, en rätt som de för inte så länge sedan försvarade och vann ett massivt stöd för. Denna politiska vändning gör att de sällar sig i ledet med paragraf 155:s partier. Det har väckt förvåning och avsky bland majoriteten av arbetare och unga som röstade på Colau och BComú.
Deras misslyckande att stödja frigörelsen för det katalanska folket med en konsekvent politik som länkar samman kampen för en katalansk republik med kampen mot den kapitalistiska 1978-regimen, samt för en arbetarklassens republik i resten av de territorier som utgör den spanska staten, är ett allvarligt felsteg som kommer att orsaka stora svårigheter. 

Diadan visade att massrörelsen för en katalansk republik inte bara är vid liv, utan också redo att kämpa till slutet. Detta kan bara ske om tiotusentals börjar ifrågasätta varför masstyrkan som samlades till gatorna inte mer tydligt tar strid mot de politiska krafter som försöker hålla tillbaka rörelsen. Det är dessa krafter som söker efter överenskommelser med en stat och en regering som vägrar att förhandla över något annat än rörelsens kapitulation.
Missnöjet över situationen visas i spridningen av paroller på affischer och klistermärken som ”Skapa republiken nu!”, ”Självbestämmande förhandlas inte, det utövas”, och så vidare, samt i talen under demonstrationen.
Inom den katalanska självständighetsrörelsen finns två fundamentalt motsatta politiska tillvägagångssätt. Det första representerar en liten minoritet bland massorna, men som idag såväl sätter tempot som dominerar i regeringen. Detta tillvägagångssätt försöker bromsa rörelsen och nå en överenskommelse med de spanska kapitalisterna, vilket egentligen skulle betyda att en katalansk republik läggs åt sidan.
Mot detta står den enorma majoriteten av arbetare, ungdomar och stora skikt av medelklassen som vill gå mot en republik bestående av arbetare, unga och hela folket för att få en lösning på de nuvarande sociala problemen samt bryta med kapitalismen och 1978-regimen. 

För att detta ska ske måste vänstern kämpa för ledarskap inom självständighetsrörelsen med ett socialistiskt program som grund, kämpa för att upprätthålla massmobiliseringarna och på så sätt ena majoriteten av den katalanska arbetarklassen.
Det skikt inom arbetarklassen måste vinnas över som har drabbats hårdast av den kapitalistiska krisen och som fördömer de reaktionära tankegångarna hos högerpartierna PP och Ciudadanos, men som på grund av sin fientliga inställning mot ledarna för PDeCat och den katalanska högern – vilka de bara har fått mottaga attacker och nedskärningar från – än så länge misstror självständighetsrörelsen.
Idag, mer än någonsin, är det nödvändigt att bygga en kämpande enhetsfront för en socialistisk republik bestående av arbetare och ungdomen – att ena CUP, försvars­kommittéerna, kämpande fackföreningar, kvinnorättsrörelsen, studenter och sociala rörelser – för att kunna föra rörelsen fram mot en seger.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!