Uttalande av Izquierda Revolucionaria (CWI) den 19 oktober
Efter de brutala polisövergreppen mor folkomröstningen den 1 oktober trappar den härskande klassen och den spanska staten upp sin anti-demokratiska offensiv mot Kataloniens folk,
Fängslande utan borgen av Jordi Cuixart Jordi Sánchez följs av att PP-regeringen med stöd av socialdemokratiska PSOE och Cuidadanos (Medborgarna) börjar tillämpa artikel 155 i grundlagen/författningen och sannolikt upphävande av Kataloniens autonomi, nya arresteringar och förbud mot organisationer som inte ”respekterar Spaniens enhet”, vilket både regerande PP:s talesperson Pablo Casado och partiets högerextrema, chauvinistiska och främlingsfientliga ledare i Katalonien, Xavier García Albio krävt.
Den spanska nationalismens raseri, som den katalanska borgarklassen vikt sig för och reaktionen från alla partier och media, som försvarar de privilegierades och den kapitalistiska ordningens intresse är också ett erkännande av att det nu finns en historisk möjlighet att besegra oligarkiska regim som formats med 1978 års författning som grund. Och därmed finns en historisk chans att vinna Kataloniens rätt till självbestämmanderätt och öppna vägen till en socialistisk samhällsomvandling. Det är därför vi åter måste ut på gatorna – för massiva mobiliseringar och en generalstrejk.
Att mer än 2 miljoner människor deltog i folkomröstningen den 1 oktober var en enorm framgång som gav ett klart besked om folkets uppfattning, som blir särskilt betydande i ljuset av att folkomröstningen genomfördes i ett läge där Katalonien var under belägring. Sällan har vi upplevt ett så omfattande utslag av direkt demokrati och folkligt stöd, vilket resulterade i överväldigande stöd för att bilda en katalansk republik. Detta följds sedan av generalstrejken den 3 oktober – en historisk mobilisering som bara har sin motsvarighet i när Kataloniens arbetare revolterade den 18-19 juli 1936 för att själva organisera motståndet mot Franco kupp och efter några timmars hårda strider lyckades avväpna reaktionens krafter.
Den revolutionära krisen i Katalonien har huvudsak två politiska orsaker: dels den spanska borgarklassens nationella förtryck och den centralistiska statsmakten, som vägrar att erkänna Katalonien är en nation och förkastar rätten rätt självbestämmande och dels den frustration och ilska som den kapitalistiska krisen skapat med arbetslöshet, nedpressade löner, osäkra jobb och framtidsoro. I likhet med tidigare kamp – 1909, 1931, 1934, 1936, 1977 – har är dagens kamp för nationellt självbestämmande förenad med klasskampen vilket sammantaget genererar en extraordinär revolutionär potential.
Det är naturligtvis ingen tillfällighet att hela det borgerliga etablissemanget förenas i ett högljutt fördömande av masskampen i Katalonien. Det är en kamp som direkt utmanar den ordning som den spanska kapitalistklassen med stöd av kommunistpartiet (PCE), socialdemokratiska PSOE och facktopparna grundlade år 1978. Det är därför nödvändigt att blicka bakåt och förklara hur den ordning uppstod. Särskilt mot bakgrund av att det finns inom vänstern de som å ena sidan erkänner att denna ordning eller regim är ett hinder, men å den andra sidan inte erbjuder något annat alternative än eftergifter och dialog med de som stödjer 1978 års ordning/regim.
Under år 1976 och 1978 och på uppmaning av Spaniens och andra länder kapitalisterna sadlade Francoerans politiker om och blev de “nya demokraterna”. För att sedan sluta en uppgörelse med PCE-ledaren Santiago Carrillo och PSOE-ledaren Felipe González and Santiago Carrillo med syfte att desarmera den revolutionära krisen och rädda den spanska kapitalistklassen, Uppgörelsen (den borgfred som slöts med Moncloa-pakten 1977 och den nya författningen året därpå, översättarens anmärkning) var ett stort svek. Visserligen kom en del demokratiska rättigheter som masskampen redan vunnit att grundlagsfästas samtidigt som kapitalistklassen fick möjlighet att återta kontrollen och Juan Carlos I , som Franco utsett som sin efterträdare, blev kung och Spaniens statschef.
Den ”parlamentariska monarki” som 1978 års författning stipulerade gav straffrihet till Francoregims brottslingar. Det i sin tur betydde att staten – militär, polis och domstolar – förblev i händerna på samma reaktionärer som tidigare. I den nya författningen upphöjdes den ”fria marknaden” och kapitalisternas makt till lag samtidigt som Katalonien, Baskien och Galicien förnekades rätten till nationellt självbestämmande. Den nya konstitutionens maxim blev , i likhet med den tidigare diktaturens, att ”Spanien, är ett stort, anat och fritt land”, som yttersta garant för detta fanns artikel 155 samt statens våldsapparat.
PCE-, PSOE- och fackledningarna ursäktade sitt förräderi och kapitulation mitt under den revolutionära krisen med påståenden som ”att styrkeförhållandena inte var gynnsamma” och det gällde att slå tillbaka hotet om en kupp.
PP, Cuidadano och PSOE samt borgerlig media hävdar alla att man försvarar ”demokratin” och ”rättsstatens principer”, men deras handlingar ger den sanna bilden av den stat som 1978 års ordning vilar p,; brutalt polisvåld och repression mot de som fredligt försöker hävda sin mening, De hyllar de katalanska kapitalisterna som chockerar folket genom att hota skapa kaos och ekonomisk ruin. De stänger alla dörrar till dialog och tillämpar artikel 155 samtidigt som de tittar bort när våldsamma fascister går till angrepp. Denna reaktionära front, som samlas bakom spansk chauvinism tar i skydd av sin författning tar till vilka lögner och medel som helst för att slå ner Kataloniens kamp för nationellt självbestämmande.
De katalanska kapitalisternas reaktion är ett uttryck för att de i högre grad än många som säger sig vara vänster dragit slutsatsen att dagens situation rymmer en revolutionär potential. Med utpressning och hot försöker kapitalistklassen stoppa en självständighetsdeklaration. De senaste 15 dagarna har över 700 företag sagt att de flyttar sina huvudkontor från Katalonien. Oligarkerna, bankirerna, Kataloniens stora industrikapitalister gör som de alltid gjort genom historiens gång – knyter samman sitt öde med den spanska kapitalistklassen och hissar rojigualda (den spanska flaggan) mot en kamprörelse som utmanar deras ekonomiska och politiska makt .
Statens roll, som ett instrument för dominans för kapitalisterna, har också blivit tydligare än någonsin. Folkomröstningen den 1 oktober olagligförklarades med hänvisning till författningen, men på mindre än 24 timmar stiftades en ny lag som gjorde det möjligt för Caixabank och andra stora företag att fly Katalonien och få till stånd en ekonomisk kollaps!
Allt detta visar hur långt den härskande klassen är beredd att gå för att försvara sina intressen mot massorna. Många katalanska affärsmän, som till en början ville porträttera sig som vän av självständighet, har också flytt eller sagt att man står beredd att göra det.
Den katalanska kapitalistklassens offensiv mot att proklamera självständighet kan inte bekämpas genom att förneka att den äger rum. Det enda sättet att konfrontera det är att bygga en massrörelse och argumentera för att framtidens Katalonien ska tjäna arbetarklassen, ungdomen och folket, det vill säga att kämpa för socialistiska krav och åtgärder. Ett socialistisk Katalonien där republikens avgörande ekonomiska sektorer är förstatligande under arbetarnas demokratiska styre och kontroll för att för förhindra kapitalisternas ekonomiska sabotage. Ett förstatligande av banker och stora företag under arbetarnas och folkets demokratiska kontroll skulle möjliggöra att det välstånd som arbetarna producerar används till att tillfredställa gemensamma sociala behov.
Erfarenheten visar mycket tydligt att en katalansk republik inte kan bli verklighet utan att man tar makten från den oligarki som under de senaste fyra decennierna allierat sig med den centralistiska statsmakten mot massorna och vars politiska partier – Convergencia i Unio, och nu PDeCAT – agerat som representanter för 1978 års ordning/regim.
Både de katalanska kapitalisterna utpressning och sabotage samt det som skedde den 10 oktober, då den katalanska regionpresidenten Puigdemont kastade en hink med kallt vatten över rörelsen genom att skjuta upp självständighetsförklaringen och visar att kampen mot repression och uppgiften att skapa en katalansk republiken inte kan läggas i händerna på PDeCAT.
Puigdemont och hans likasinnade är borgerliga politiker, som representerar delar av kapitalistklassen. Under trycket från massrörelsen tvingades dessa politiker gå mycket längre än man önskade och utlysa en folkomröstning. Men när den katalanska kapitalistklassen till sin förfäran blev vittne till att massorna slog tillbaka repressionen och en revolutionär kris började bryta fram svarade man med ekonomisk utpressning och krävde att PDeCAT slog till reträtt, vilket partiets senaste manövrer är ett uttryck för.
Många av Kataloniens högerpolitiker vill att folkomröstningens resultat och självständighetsförklaring ska läggas på hyllan i väntan på “internationell medling”. Vad de hoppas på att är den europeiska borgarklassens ingripande ska ge PP-regeringen mer tid och manöverutrymme.
Men Europas kapitalistklasser och regeringar har, trots att bilderna av polisvåldet den 1 oktober var “en besvärande omständighet”, har gjort klart att man inte är beredd att tolerera det revolutionära exempel som Katalonien kan ge. Masskampen i Katalonien har följts av miljoner arbetare och förtryckta världen. Den kampen har gjort bestående intryck och därför sluter Europas elit och EU, som PDeCAT ser som ett “demokratiskt redskap” mot allt ont, bakom premiärminister Rajoy.
Trots att PP. regeringens och deras allierades vägran att förhandla om kravet på självständighet inte släpps kan pressa Puigdemont att på nytt konfrontera staten skulle det vara ett allvarligt misstag att lämna initiativet till PDeCAT och den katalanska borgarklassen. Endast massorganisering och mobilisering som vi gjorde den 1 och 3 oktober, kan besegra PP samt dess allierade och vinna rätten att själv bestämma.
Vi revolutionära marxister har upprepade gånger manat CUP (en vänsterorganisation) att fullt ut bryta med PDeCAT, som är ett borgerligt parti som förråder Kataloniens kamp för frihet och republik. Trots partiets demagogi kan sken av något annat så försvarar Puigdemont oligarkins intressen. Att inte helt bryta med detta parti kommer att leda till mer frustration och öppna dörren till nya nederlag.
Det är dags att göra en 180 grader sväng och sätta stopp för samförståndspolitiken politiken och gör slut med underordnandet till PDeCAT. Det är dags att bygga en stark vänsterfront i Katalonien som med ett revolutionärt och anti-kapitalistiskt program tar kamp för en katalansk republik och de socialistisk samhällsomvandling: För en generalstrejk – utvidga och förena de kommittéer (CDR) som bildades till folkomröstningens försvar!
Beslutet att fängsla Jordi Sánchez och Jordi Cuixart utgör är ett kvalitativt språng i upptrappningen av förtrycket.. Sanchez och Cuixart anklagas för ”uppvigling” efter att ha deltagit en i en spontan protest mot polisvåld och arresteringar den 20 september. Att de idag fängslas på dessa grunder varslar om att imorgon kan facklig-, student- och elevaktivister eller vem som helst som deltar i den sociala och politiska kampen att arresteras för samma ”brott”.
”Revolutionen kan ibland behöva reaktionens piska för att ta ett steg framåt”, och den spanska kontrarevolutionernas styrkor har slog till hårt utan att det kom några reaktioner från PDeCAT och Puigdemonts regering förrän efter några dagar. Arresteringarna av ”de båda Jordis” sporrade till ny kamp som gav möjlighet för massorna att återta initiativet. Det är denna kamp som nu måste bygga vidare på om vi ska kunna försvara demokrati och den folkvilja som resultatet i folkomröstningen den 1 oktober är ett uttryck för. Vi måste ta steg som inte ger massrörelsen en styrka som till och med övertrumfar den som visades den 1 och 3 oktober. Den generalstrejk som elev- och studentfacket Sindicat d’Estudiants den 25 och 26 oktober, utgör ett viktigt steg i den riktningen.
Svaret till tillämpningen av artikel 155 och hotet om att upphäva med Kataloniens autonomi måste bli generalstrejk. Demonstrationer räcker inte. Katalonien måste lamslås helt.
Izquierda Revolucionaria (CWI) manar CUP, Podemos, Catalunya i Comú, ERC och alla kämpande fackföreningar att omedelbart organisera en massiv och en i tid obegränsad generalstrejk för att besegra statens förtryck och att vinna en katalansk republik. Vad som nu är att göra varje stor arbetsplatser till en spjutspets i kampen. Kataloniens arbetare måste gå i bräschen. Kampen mot statens förtryck och en katalansk republik måste förenas med kampen mot nedskärningar, arbetslöshet och låglönemarknad för satsningar på skola, vård och omsorg. Om vi ska segra måste kamprörelsen bli till en arbetarklassens rörelse. Av absolut vikt är också att kommittéerna till folkomröstningens försvar utvidgas, får fotfäste i varje större bostadsområde och blir till demokratiska organ som representerar masskampen.
På de fackliga ledarna och ledningen för Unidos -Podemos (alliansen mellan Förenade vänstern (IU) och Podemos) och åvilar nu ett enormt ansvar.
Men ledare som Alberto Garzón (IU, Förenade vänstern ledare i Katalonien) fortsätter att hävda att “lösningen” är att få till stånd förhandlingar med Rajoy och hans regering, trots att regeringen gång på gång gör klart att det finns inget att förhandla om. Och hur länge ska ledningen för de fackliga CCOO and UGT, fortsätta med sin passivitet som ställer dem vid sedan av kampen och massorna?
Ledarna för Unidos. Podemos och CCOO, UGT och CGT (anarkosyndikalisterna) måste överge sin passive hållning och mobilisera arbetare och unga mot artikel 155 och för Kataloniens rätt till självbestämmande samt att Jordi Cuixart och Jordi Sánchez, omedelbart friges. Om de sviker blir det upp till vänster- och gräsrotsaktivister och sociala rörelser att organisera kampen underifrån och över huvudet på de ledare som sviker.
Avgörandets stund är nu. Den spanska kapitalistklassen, PP, Cuidadanos och PSOE-ledningen står beredd att upphävda elementära demokratiska rättigheter och med hjälpa av Franco-metoder vill man försöka hindra massornas revolutionära rörelse att segra – en seger I Katalonien skulle sporra till arbetarkamp runt om i Spanien.
Alla som är beredd att kämpa för djupgående och bestående politisk och ekonomiska förändringar måste bli med i ett organiserat motstånd mot reaktionen som förenar kampen för Kataloniens rätt till självbestämmande med kampen för en socialistisk samhällsomvandling.
