foto: Arne Johansson
Esenbek Uktesjbajev, Leif Isaksson och Mukhtar Umbetov.
Två av de tre kazakiska arbetar- och medborgarrättsaktivister som just nu reser runt i Europa för att fästa uppmärksamheten på den fem månader långa oljearbetarstrejken vid de två oljebolagen KarazhanbasMunai och OzenMunaiGaz i västra Kazakstan besökte på torsdagen även Stockholm.Som Offensiv redan berättat var gruvarbetarna mfl inom Metalls avd 1 i Malmfälten det första svenska fack att att anta både ett stöduttalande riktat till Kazakstans president Nursultan Nazarbajev och ett ekonomiskt bidrag till de strejkande oljearbetarna på 15000 kronor.
De två arbetarledare som besökte Stockholm var Esenbek Uktesjbajev, ordförande för den all-kazakiska oberoende fackföreningsfederationen Janartu och en av ordförandena i Kazakstans Socialistiska Rörelse (det nya namnet på den breda sociala rörelsen Kazakstan 2012), och Mukhtar Umbetov, ordförande för den oberoende och Janartu-anslutna fackföreningen i den oljerika Mangistauprovinsens huvudstad Aqtau.
De båda kazakerna togs under dagen emot av internationella ombudsmän inom LO och IF Metall, som båda lovade att göra vad de kan för att bredda det internationella stödet ytterligare. De intervjuades också av Dagens Arbete, som är en gemensam facktidning för de tre industrifacken IF Metall, Livs och Pappers, och talade på kvällen för ett öppet möte i Farsta strand som arrangerats av Rättvisepartiet Socialisterna.
Esenbek Uktesjbajev berättade att de kazakiska oljearbetarnas strejk är den största och längsta sedan gruvarbetarstrejken i början av 1990-talet, och som om den blev segerrik skulle bli en inspirationskälla för alla arbetare, inte bara i Kazakstan utan i hela Centralasien. Förmodligen just därför har regimen valt att inta en hård linje, och inte gå med på att förverkliga den eftergift som den själv en gång redan beslutat om.
Att hela regionen jäser av undertryckt missnöje visas bland annat av att Nazarbajev mot bakgrund av revolutionerna i Tunisien och Egypten var snabb med att tidigarelägga det presidentval som skulle ha hållits 2012 till mars i år och genomförde det med diktatoriska metoder. Den 19-27 september genomfördes också en av de hittills största gemensamma militära övningarna mellan de nio staterna inom ramen för CSTO, det kollektiva säkerhetsfördraget mellan Ryssland, Kazakstan, Kirgisistan, Uzbekistan, Tadjikistan, Armenien och Vitryssland. Enligt ett uttalande av den ryske arméchefen general Nikolai Makarov var huvuduppgiften att öva en gemensam bekämpning av eventuella spridningsrisker från revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern (The Telegraph 20 september).
Regimen i den nya kazakiska huvudstaden Astana vill också uppvisa fasthet gentemot investerarna från Kina, som seglat upp som den viktigaste handelspartnern vid sidan av Ryssland. KarazhanbasMunai är ett joint venture mellan det statsägda kinesiska investmentbolaget CITIC och det av ett kazakiskt statligt holdingbolag ägda KazmunaiGaz, som också äger OzenMunaiGaz.
Till saken hör att det holdingbolag, Samruk-Kazyna, som kontrollerar den kazakiska oljeindustrin leds av Nazarbajevs svärson Timur Kulibajev, som den 70-årige Nazarbajev, som styrt landet ända sedan Sovjets fall, hoppas en gång ska ta över efter honom själv. Kulibajev är också styrelseledamot i den ryska oljejätten Gazprom.
Strejken inleddes för det ekonomiska kravet på utbetalning av en bonus, som utlovades i ett statligt dekret före krisen 2008 som kompensation för deras hälsovådliga arbete, men som ännu inte har genomförts trots oljebolagen nya rekordvinster.
På grund av den hårda repressionen mot de strejkande har strejken därefter utvecklats till en politisk kraftmätning med president Nazarbajevs alltmer hårdnande diktatur. Detta sedan 2500 strejkande avskedats, samtidigt som två personer dödats av oljebolagens råskinn och långa fängelsestraff utdömts mot strejken av Nazarbajevs lakejer inom domstolarna – ett på sex års fängelse för “uppvigling till socialt hat” mot de strejkandes advokat Natalia Sokolova och ett på två år villkorligt fängelse mot en av de strejkandes fackliga företrädare.
Ett liknande åtal, kan leda till långvariga fängelsestraff, förbereds för närvarande också mot Socialistiska Rörelsens båda ordföranden Ainor Kurumanov och Esebek Uktesjbajev, som passade på att vädja om snabbt stöd om de som han fruktar blir gripna när de återvänder till Kazakstan.
Esenbek Uktesjbajev och Mukhtar Umbetov underströk att den fem månader långa strejken utsatts för en informationsblackout av Kazakstans officiella media, som de först lyckats bryta med hjälp av EU-parlamentsledamoten Paul Murphy från irländska Socialist Party och CWI, som fått stor uppmärksamhet för sina besök till de strejkande och därefter träffade såväl regionens guvernör som ledningen för oljebolagen.
En hel del av de ursprungligen över 10000 strejkande har tvingats tillbaka till arbetet, vilket betyder att striden för närvarande framförallt förs för och av de 2500 som avskedats (illegalt enligt oljearbetarna) på grund av strejken, varav flertalet i sin tur är ensamma familjeförsörjare för uppåt 15000 personer.
1500 av dessa deltar i den ockupation av det centrala torget som genomförs dygnet runt av de strejkande i oljestaden Zhanaozen, en grannstad till Aqtau. Det sker enligt Mukhtar Umbetov med starkt stöd av lokalbefolkningen. Även många av de som tvingats tillbaka till arbetet kommer varje dag till torget för att bidra med stöd.
“Det här är nu en kamp på liv och död”, säger Mukhtar Umbetov. Något som än en gång underströks den 3 oktober, då en av de strejkande, den 30-årige elektrikern Abai Abenov, begick ett tragiskt självmord. Tidigare i augusti mördades en av de strejkande, Zhaqsylyq Turbaev, som var kandidat till fackordförande, liksom därefter 18-åriga Saule Qarabalaeva, dottern till en ledande oljearbetare, som våldtogs innan hon mördades.
Enligt Mukhtar Umbetov vill de strejkande inget hellre än att bryta det totala dödläget i förhandlingarna. Utan en lösning ökar tvärtom risken för de sociala explosioner som regimen befarar kan hota den.
Men för att kunna återuppta meningsfulla förhandlingar krävs minst att två av arbetarnas krav blir verklighet, att domen mot Natalia Soklova upphävs och att de 2500 avskedade återanställs.
Detta, liksom att det fack som oljearbetarna själva vill ska representera dem ska erkännas, är krav riktade till president Nazarbajev och oljebolagen som förhoppningsvis nu även ska ställas av LO och IF Metall i Sverige, parat med ett humanitärt stöd till de avskedade oljearbetarna och deras familjer.
Enligt de kazakiska arbetarledarna har liknade krav redan uttalats från oljearbetarnas internationella federation, ICM, och den internationella metallarbetarfederationen, IMF. Den välkända solidaritetsportalen Labour Start har också inlett en så kallad Act Now-kampanj för de strejkande oljearbetarna i Kazakstan, med ett tydligt modelluttalande.
LO:s internationella ombudsman Leif Isaksson, var efter besöket mycket positivt inställd till att verka för att öka stödet ytterligare. Han har också efter att ha kontaktat avdelningen för humanitära och fackliga rättigheter inom den internationella fackföreningsfederationen ITUC fått information om att denna redan i ett brev till Nazarbajev har påtalat sin oro för situationen.
“Jag trycker ändå på för en bred kampanj och frågan har därför gått till ITUC:s vice ordförande som nylligen besökt Kazakstan”, meddelar han.
Förhoppningsvis kan också intervjun i Dagens Arbete betyda ett genombrott för fackligt stödarbete i Sverige.
På det offentliga möte som Rättvisepartiet Socialisterna organiserade utlovades självklart allt tänkbart stöd, samtidigt som drygt 4400 kronor samlades in.
Arne Johansson
