Den 15 april 1989 dog Hu Yaobang, den tidigare generalsekreteraren för Kinas kommunistiska parti, av en hjärtattack.Detta blev startskottet för en av den moderna historiens största massrörelser, en rörelse som snart kom att växa bortom dess initiativtagares vildaste förväntningar och som kom nära att störta det så kallade ”kommunistiska” partiets diktatoriska regim.
Den 17 april marscherade de första kontingenterna, omkring 700 studenter och lärare, 15 km från sitt universi-tet till Himmelska fridens torg i hjär- tat av den kinesiska huvudstaden. De ropade ”Länge leve Hu Yaobang! Länge leve demokratin! Ner med korruptionen! Ned med autokratin!” Under de följande veckorna skulle dessa paroller komma att eka över världen.
Miljontals skulle komma att ansluta sig till våg efter våg av demonstrationer i själva Peking, med regerings- fientliga protester som spred sig till över 110 städer i Kina.
Under hela denna rörelse, ända fram till dess blodiga avslutning, sjöng demonstranterna ”Internationalen”, vilket kontrade regeringslögnen om att detta var en borgerlig kon- trarevolutionär rörelse.
Studenterna hade en lång lista på klagomål, men den centrala frågan var rädslan för att den ”demokratiserings”-process som de trodde skulle följa på ”marknadsreformerna” nu gick baklänges i Kina. Nyheterna om Hu Yaobangs död fick studenterna att tidigarelägga redan planerade protester.
Regeringens marknadspolitik hade lett till omfattande förändringar av det kinesiska samhället.
Inflationen låg på dryga 31 procent, den högsta nivån sedan revolutionen 1949.
Över en miljon fabriker stängdes under 1989 till följd av regimens åtstramningsåtgärder. På dagen för Hus begravning (den 22 april) drabbade arbetslösa ungdomar och landsbygdsmigranter i Xian och Changsha samman med polisen.
Månaden innan skakades Tibet av de allvarligaste kravallerna och gatuprotesterna på 30 år. Denna rörelse slogs ner av Tibets partiboss Hu Jintao, med samma brutala metoder som senare användes i Peking.
Bara fem dagar efter den första blygsamma demonstrationen i april trotsade uppemot 200 000 personer ett regeringsförbud genom att ockupera Himmelska fridens torg på Hus begravningsdag. En obegränsad ”studentstrejk” utlystes på över 20 universitet och högskolor i Peking och bil- dandet av en ”autonom federation” tillkännagavs för att samordna rörelsen.
I mitten av maj började industriarbetarklassen också organisera sig och lägga grunden till en oberoende facklig rörelse.
Det var framförallt ”rädslan för en polsk utveckling” [framväxten av en oberoende massarbetarrörelse] som skrämde Kinas ledare.
En revolution betecknas av att massorna, som Leo Trotskij uttryckte det, direkt griper in i händelserna och känner sin makt att göra det. Detta summerar situationen i Kina under denna tid.
Regimen under Deng Xiaoping, som prisades av västregeringarna som mannen som fört kapitalismen tillbaka till Kina, ”verkade förvirrad och impotent”, noterade historikern Maurice Meisner.
Regeringshierarkin och militären var djupt splittrade. Som Militant, den brittiska CWI-sektionens tidning, förklarade ”var alla villkoren för handen för ett fredligt störtande av byråkratin … Den enda avgörande ingrediens som saknades var ett klart pro- gram, strategi och taktik” (Militant den 9 juni 1989).
Natten mellan den 3 och 4 juni 1989 vadade Deng Xiaoping och hans ”hårding”-anhängare inom den styrande gruppen fram genom tusentals arbetares och ungdomars blod för att återta kontrollen. Deng lät mobilisera 200 000 soldater för en fullskalig ”invasion” av den kinesiska huvudsta-den. Som en jämförelse satte USA in truppstyrkor omfattande 248 000 soldater för invasionen av Irak år 2003.
Enligt Amnesty International dödades åtminstone tusen personer under stormningen av centrala Peking. Över 40 000 fångades in i samband med polisräderna under de följande veckorna och månaderna, med arbetare snarare än studenter som de som drabbades av de allvarligaste konsekvenserna.
Arbetare som organiserade eller försökte organisera strejker under rörelsens sista dagar dömdes till långa fängelsestraff eller avrättades som ”kontrarevolutionärer”.
Den kortlivade Pekingarbetarnas autonoma federation, som utlyste en generalstrejk för att stoppa militärens slakt, anklagades för att planera ett väpnat uppror mot regeringen och dess aktivister och jagades och fånga-des in.
De som läser denna artikel bör veta att sådan information av den kinesiska staten anses vara ”uppviglande”. Under 20 år har ett allmänt förbud varit i kraft mot all annan rapportering om ”liu si” (”6/4” – 4 juni-incidenten) än regeringens Kafkaliknan- de version. Enligt denna version försäkras det att ”ingen dog på Himmelska fridens torg” och att Deng tvinga- des att ingripa för att undvika ”socialt kaos” och garantera ”Kinas välfärd”.
I likhet med de flesta verkliga massrörelser var rörelsen på Himmelska fridens torg en extremt komplex och spretig sådan. Detta var oundvikligt, i synnerhet på grund av enpartidiktaturen och den fullständiga avsak- naden av någon oberonde organisering av arbetarklassen och andra förtryckta skikt.
Men särskilt bland arbetare fanns det redan en extremt skeptisk attityd till ”marknadsreformerna” och en vilja att försvara det statliga ägandet, det viktigaste framsteget med revolutionen 1949.
Massrörelsens gemensamma nämnare var dock en explosion av krav på demokratiska rättigheter.
Dessutom utvecklades Himmelska fridens torg-rörelsen – vilket förmodligen var unikt inom det stalinistiska blocket på den tiden – i en alltmer antikapitalistisk, ”marknadsreform”-fientlig riktning.
Wang Hui talade om för New York Times (den 15 oktober 2006) att detta var en ”bred social rörelse” som växte fram ur ”den oro som orsakades av marknadsreformernas chockterapi”.
En politisk revolution – för att säkra de ovärderliga sociala erövringarna i form av en statsägd ekonomi, men under en ny regim baserad på demokratiskt arbetarstyre och -kontroll – fanns inom räckhåll 1989.
Den avgörande ingrediens som saknades var ett genuint marxistiskt parti, rotat bland arbetare likaväl som bland studenter, vilket kunde ha växt fram ur underjordiska villkor för att berika massrörelsen med ett klart program och korrekt taktik.
En sådan kraft skulle ha gett ett medvetet uttryck för de omedvetna processerna bland massorna i riktning mot ett socialistiskt alternativ till kapitalism och stalinism.
Vincent Kolo
chinaworker.info
