Huvudstaden Bisjkek skakades av ett uppror den 7 april, som myndigheterna försökte slå ner med hjälp av krypskyttar och bepansrade fordon. Trots att dussintals sköts till döds fortsatte massorna framåt. De beväpnade sig och attackerade regeringsbyggnaderna tills kravallpolisen anslöt sig till massorna, regeringen avgått och presidenten Kurmanbek Bakijev flytt huvudstaden.Allt detta är en skarp varning till alla diktatoriska ledare i Centralasien som, mötta av växande opposition, trappar upp förtrycket. Brittiska Financial Times citerade den 8 april Edil Baisalov, oppositionsledare i exil, som påpekade att: ”Vad vi ser är ett klassiskt uppror. Detta är en revolution, och den är blodig.” och tillägger: ”Detta är vad som händer när man håller locket på den kokande kastrullen för hårt – den exploderar”.
President Bakijev kom till makten för fem år sedan som ett resultat av ”Tulpanrevolutionen”, när den prokapitalistiska oppositionen, baserad på det enorma missnöjet hos de kirgiziska massorna över resultatet av nyli-beral politik, lyckades avsätta den då- varande presidenten Akijev.
CWI sade vid den tiden att: ”Även om ’gatans makt’ är nog för att störta regeringar, räcker den inte ensamt för att etablera en alternativ regering som är kapabel att få ett slut på korruptionen och fattigdomen… Allt som har hänt i Kirgizistan är att Akijev har blivit tvingad att fly medan hans tidigare lojala löjtnanter har återkommit till makten.”
Många av de nya ledarna var från början med i hans regering.
Massornas kritik riktas till stor del mot att korruptionen växt sig allt starkare. Landet har listats som bland de tjugo mest korrupta i världen. Bakijevs bror är chef för säkerhetspolisen och hans son över en byrå, som nyss har tagit kontroll över aktiemajoriteten i den kirgiziska guldgruvskedjan Kyrghyzantel, som står för 40 procent av landets industriproduktion.
Enligt ett nytt tillägg till konstitutionen görs presidentposten i praktiken ärftlig.
Innan Bakijev hade Kirgizistan ett relativt demokratiskt rykte. Sanningen var dock mindre att den nyliberala regimen sedan 1991 inte var repressiv än att statsapparaten var alldeles för svag för att vidta effektiva åtgärder. Sedan Bakijevs seger har staten stadigt blivit allt mer centraliserad och presidenten diktatorisk.
De nuvarande protesterna har drivits på av fattigdomen. Månadslönen ligger fortfarande på runt 30-50 dollar (220-360 kronor) och ändå har regeringen aviserat en dubblering av elpriserna och en 5- till 10-faldig ökning av uppvärmningskostnaderna.
Protesterna började då oppositionen organiserade alternativ till de årliga möten som presidenten har på torgen runt om i landet. På dessa möten ställdes ultimatum till regeringen om att dra tillbaka prishöjningarna, återförstatliga storföretagen, avsätta presidentens släktingar från maktpositioner och att frige politiska fångar.
Bakijevs svar blev att arrestera en oppositionsledare i Talas, vilket fick staden att explodera. Försöket att undertrycka protesterna ledde bara till att upproret snabbt spred sig till andra städer. Regeringsbyggnader intogs och brändes ned runt om i landet. Sammandrabbningar mellan demonstranter och kravallpolis har resulterat i många människors död.
Protesterna spreds även till huvudstaden Bisjkek, där de i frånvaro av oppositionsledare som blivit arresterade var spontana, en avspegling av folkets ilska över ökade boendekostnader, matpriser och privatiseringen av industrier. Stämningen fick bränsle av att regeringen stängt ner internetsi-dor, förbjudit protester och arresterat oppositionsledare.
Det ska dock inte finnas några illusioner om vilka dessa oppositionsledare är. Atambaev, ledare för Social- demokraterna, var Bakijevs premiärminister fram till 2007. Han har öppet kritiserat protester och är dessutom en av landets rikaste män. Ledaren för den nya regeringen är Roza Otunbayeva, utrikesminister under Akijev, en allierad till Bakijev under tulpanrevolutionen och landets mest erfarna ambassadör. Dessa har kritiserat Bakijev och hans politik, men är i själva verket mest arga för att de inte fick sin del av kakan när makten fördelades. Att ersätta en president med en annan räcker inte. Systemet måste ändras. Utan ett parti med ett tydligt socialistiskt program och massförankring kommer den revolutionära stämningen hos massorna endast att resultera i att en annan grupp kapitalister utnyttjar dem för sina egna intressen. Samma klick kommer att ha makten, fast utan Bakijev.
CWI arbetar i regionen för ett nytt arbetarparti med tydligt program och strategi för att krossa förtrycket och kämpa för demokratiska rättigheter och socialism.
Rob Jones, Ainur Kurmanov och Zhenya Otto
