Den förväntade katastrofen har inträffat, och den är värre än vad som förutspåtts. Högerextrema Alternativ för Tyskland (tyska: Alternative für Deutschland, AfD) vinner delstatsvalet i Sachsen-Anhalt i östra Tyskland och får 43,8 procent av rösterna. Det är mer än en fördubbling jämfört med vad partiet fick i det förra delstatsvalet 2021.
AV Sozialistische Alternative (SAV, ISA i Tyskland)
Den nationellt styrande regeringskoalitionens partier (kristdemokratiska CDU och socialdemokratiska SPD) får endast stöd av 26 procent av delstaten Sachsen-Anhalts väljare. CDU står inför en existentiell kris, medan SPD befinner sig mitt i en sådan. Det återstår att se om förbundskanslern och CDU-ledaren Friedrich Merz kan behålla sin position efter de kommande delstatsvalen i Berlin och Mecklenburg-Vorpommern, som båda ligger i östra Tyskland.
AfD kommer troligen att styra Sachsen-Anhalt, om inte omedelbart så inom en överskådlig framtid. Partiet kan dels räkna med att det kommer finnas avhoppare från CDU. Det kan även satsa på att bilda en minoritetsregering som tolereras av BSW (Bündnis Sahra Wagenknecht – en högerutbrytning ur vänsterpartiet Die Linke). Även om en CDU-ledd regering skulle bildas genom ett osannolikt samarbete av SPD, Gröna, Die Linke och BSW, skulle det under rådande omständigheter bara skjuta upp extremhögerns maktövertagande.
Die Linke i Sachsen-Anhalt har låtit sig dras ned i träsket tillsammans med övriga etablerade partier och ställt sig bakom nedskärningar i välfärden, den militära upprustningen, krigshetsarna och deras rikas vänner. För att ta sig ur detta behöver Die Linke formulera ett klasskampsinriktat, socialistiskt alternativ mot extremhögern och de prokapitalistiska partierna.
Hotar fascismen? Nej, inte direkt. Inom AfD finns det många fascister och partiet använder sig av inslag av fascistisk politik. Ur kapitalets perspektiv kräver dock den politiska situationen varken ett våldsamt krossande av den parlamentariska demokratin, vänstern och fackföreningarna, eller en sammansmältning av fascistiska slagsmålsgäng med statsapparaten.
Inte heller partiets strukturer och väljarnas politiska förståelse möjliggör en sådan kurs. Partiet har inga organiserade och beväpnade massor, bara passivt valstöd. Därför är det främst inom ramen av det parlamentariska systemet som den moderna extremhögern försöker genomföra sin rasistiska och arbetarfientliga agenda.
Men att AfD kommer att regera i en delstat innebär ett påskyndande och en skärpning av den auktoritära vändningen, som redan drivs fram av alla etablerade partier. En AfD-regering skulle intensifiera attackerna mot migranter, hbtq-personer, kvinnor och antifascister. För detta kommer den att utnyttja den borgerliga statens instrument, såsom polis, säkerhetstjänst och rättsväsende. Nazistiska våldsverkare kommer att känna sig uppmuntrade av valsegern.
Det finns ingen anledning att tro att extremhögern kommer att ”förlora sin glans” när man hamnar i regeringsställning.
De etablerade partiernas politik går tydligt emot majoriteten av befolkningens intressen och rustar militären istället för välfärden. En AfD-delstatsregering i Sachsen-Anhalt skulle kunna hävda att den har händerna bundna av de snäva ramen av de federala (nationella) budgetreglerna och därför inte kan uppfylla sina vallöften.
Naturligtvis skulle AfD inte ”leverera”. Deras ekonomiska och sociala program ligger till höger om CDU:s. AfD innebär värre nedskärningar. Men många av deras väljare förväntar sig inte alls några sociala förbättringar av AfD. Besvikelsen över de andra partierna är avgörande för dem. Frustration och rasistiska fördomar har delvis övergått i uppgivenhet och pessimism, eftersom det saknas en tilltro till att man genom gemensam kamp kan kämpa sig till förbättringar. Den egna ställningen ska säkras genom att man sparkar nedåt.
Extremhögern är inget spöke som försvinner. AfD:s valseger driver alla etablerade partier ytterligare åt höger och det ger partiet draghjälp i delstatsvalen i Berlin och Mecklenburg-Vorpommern. Läget är allvarligt. Men det blir inte bättre om Die Linke gömmer sig bakom parollen att man måste stoppa extremhögern från att ta över delstatsstyret och därmed blir en stöttepelare för de sönderfallna etablissemangspartierna. Detta tillvägagångssätt innebär politisk utplåning.
Die Linke har med ett resultat på 8,6 procent tappat över två procentenheter, trots att partiet är på uppgång på riksnivå och har tiotusentals nya medlemmar. Avgörande för det dåliga resultatet på delstatsnivå var att partiet, med sin toppkandidat Eva von Angern i spetsen, inte erbjöd något alternativ till etablissemanget, utan ställde upp som juniorpartner till det hatade CDU. Die Linke överlät därmed till AfD rollen som antietablissemangskraft och misslyckades samtidigt med att mobilisera potentiella vänsterväljare, framför allt bland ungdomarna.
Anpassningskursen från Die Linke i östra Tyskland och delar av partiledningen bär ansvaret för det totala misslyckandet i Sachsen-Anhalt. På federal nivå uppfattas Die Linke inte som en tydlig kraft mot militär upprustning och krigshets. Partiets representanter i Bundesrat (Förbundsrådet, ett slags överhus med representanter från delstaterna) från Bremen och Mecklenburg-Vorpommern har låtit regeringens upprustningsprogram gå igenom. Partiet gör inte tillräckligt tydligt att motståndet mot nedskärningar i välfärden, prisökningar och förstörelse av arbetstillfällen måste kopplas samman med kampen mot den militära upprustningen.
En annan faktor för Die Linkes tillbakagång i Sachsen-Anhalt var att det fanns flera liberala kampanjer mot AfD som uppmanade till att ge andrarösterna till De Gröna eller SPD. (I Tyskland har väljarna två röster: en förstaröst för en direktkandidat i den egna valkretsen och en andraröst till ett parti). När det gäller förstarösterna gick det med 12 procent betydligt bättre för Die Linke, som var det enda partiet förutom AfD som lyckades vinna flera direktmandat – bland annat Mustafa Gröner i en av valkretsarna i Magdeburg. Han vann sin valkrets genom bland annat en enorm dörrknackningskampanj.
Detta visar att Die Linke även i öst kan bygga vidare på sina styrkor. I U18-valet (där de som ännu inte fyllt 18 år kan rösta) blev partiet störst med drygt 30 procent. Många ungdomar är även i öst beredda att kämpa för sin framtid. Die Linke måste bevisa för dem att partiet är verktyget för detta.
Förskjutningen till höger som valresultatet innebär kan endast stoppas om Die Linke tar på sig uppgiften att vara en verklig kraft för socialistisk förändring – men inte om partiet, i kölvattnet av de borgerliga partierna, själv gör eftergifter och ”tolererar” högerpolitik. För detta måste partiet aktivt engagera sig i kampen mot nedskärningar i välfärden och splittring samt föra fram ett tydligt socialistiskt program.
Partiet måste kritisera fackföreningstopparnas uppgivenhet och vägran att organisera någon som helst kamp mot Merz-Klingbeil-regeringens angrepp på hälso- och sjukvård, pensioner och anställningsskydd. Det måste påvisa sambandet mellan nedskärningar i välfärden och den militära upprustningen, avvisa vapenleveranser till Ukrainas regering och krigshetsen samt ta ställning mot alla imperialistiska makter.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.