Klassperspektivet sitter i ryggmärgen

2013-01-12 01:16:48




Vi känner alla igen dem, Robert Nybergs bilder. Han är folkrörelse-Sverige. Nu finns många av dem samlade under titeln Guldfeber, utgiven av Karneval förlag (2012).

Genom att boken är så tjock rekom­menderas tittande i den i små portioner, annars kan det lätt bli för mycket av sarkasmer, härskartekniker och rent elände.
Det är pratbubblorna med de rappa oförglömliga replikerna som brukar fastna när man har sett hans bilder fladdra förbi som vykort, plakat eller i en fackföreningstidning.

Boken ger det Robert Nyberg så väl förtjänar, en uppvärdering av själva bilden – som växer i betydelse när man har mer tid att titta på den.
De glada färgerna blir en förstärkning av det mörka budskapet. Teckningarna är uttrycksfulla, många gånger skulle de klara sig utan pratbubblan.
Kollektionen sträcker sig över de 20 senaste åren. Nyberg har skänkt ett ovärderligt bidrag till rättvisekampen under dessa år, inte minst som tecknare åt folkrörelsen Nej till EU och fackförbundet Kommunal.
Han påpekar själv att några saker har ändrats. Förskolepedagogen som inte har lunch att servera till barnen sa i den ursprungliga versionen ”vi får glädja oss åt det jättefina kommu­nala bokslutet”, nu är ”kommunala” borttaget. Därefter har verkligheten kommit ikapp dikten – minns den privata förskola som gick ut med ”ny pedagogisk inriktning" – medhavd lunchmatsäck, för att få upp vinsten.

Klassperspektivet sitter i ryggmärgen på Robert Nyberg vilket vi påminns av genom att en bild av hans mor konstnären Birgit Ståhl-Nyberg är med – gruvarbetare som sitter ner. Hon har bland annat gjort konsten i Akalla tunnelbanestation.
I Guldfeber, under rubriken ”hackordningar”, finns bubblor som när chefen säger ”Okej, flickor… om ni tar hand om allt, så sköter jag resten” och ”Om ni sänker lönerna så kan vi sänka våra konkurrenter!”. Chefen: ”Ingen skulle vara gladare än jag om vi kunde höja din lön!”. Städerskan svarar: ”Jo jag!”. Där satt den!
Elin Gauffin