Den 7-18 december kommer det historiska klimattoppmötet att hållas i Köpenhamn. FN:s mål är att kunna presentera ett avtal som ska börja gälla från och med 2012, då det nuvarande Kyotoprotokollet löper ut 2020. Vägen till ett sådant avtal har minst sagt varit lång, och längre verkar den bli.Två månader innan huvudförhandlingarna ska inledas förstärks motsättningarna mellan de olika blocken i världen. I slutändan handlar det om kostnader, inget lands regering är beredd att gå före och betala för en klimatomställning.
EU har sedan tidigare beslutat om att minska sina utsläpp av växthusgaser med 20 procent till 2020, och i fall det blir ett avtal i Köpenhamn höja det till 30 procent. Det målet har blivit vägledande, men ännu är det få länder som följt efter.
Ryssland har inte tagit på sig någon siffra och kommer troligast inte att göra det heller. USA och Japan har inte fattat något beslut, men kommer att göra minskningar. USA:s president Barack Obama har gjort en reto-risk utfästelse och lovat en minskning på 17 procent ifrån dagens nivåer, vilket bara är lika mycket som den ökning av utsläppen som har ägt rum i USA sedan 1990.
FN:s klimatforskare säger nu att det krävs en minskning av utsläppen från 1990 års nivåer på 25-40 procent i global skala för att temperaturökningen inte ska överskrida 2 grader. Trots allt prat om utsläpp det senaste årtiondet har utsläppen ökat. Utsläppen från förbränning av fossila bränslen har ökat med i snitt 3,1 procent per år under 2000-talet, fram till 2007, vilket är en fördubbling av ökningstakten på 1990-talet.
Denna katastrofala utsläppsökning kan ha emellertid tagit en tillfällig paus på grund av den ekonomiska krisen.
I USA har utsläppen under de senaste två åren minskat med 9 procent, främst till följd av att oljekonsumtionen sjunkit, skriver Lester R. Brown, författare till boken Plan B på sin hemsida, samtidigt som han varnar för att den utsläppsminskningen inte är i närheten av det som behövs. Han argumenterar för att kraven på Köpenhamnsmötet måste vara en minskning med 80 procent av utsläppen fram till 2020.
Browns Plan B är att samhället måste krigsrustas mot klimatförändringarna – helt enkelt en planekonomi under kapitalismen.
Enligt Världsbanken kommer en uppvärmning av jordens klimat med 2 grader att kosta motsvarade 1 procent av BNP – men för många fattiga länder blir kostnaden högre än så.
I Afrika väntas BNP-fallet bli 4 procent och i Sydostasien kan katastroferna kosta motsvarande 5 procent av BNP.
För närvarande investeras om-kring 10 miljarder dollar (70 miljarder kronor) per år i klimatåtgärder i utvecklingsländerna, delvis finansierat via den privata handeln med utsläppsrätter. Det ska ställas mot det verkliga behovet. Enligt rapporten kommer kostnaderna för att klara tvågradersmålet att hamna någonstans mellan 170 och 765 miljarder dollar (1 200-5 290 miljarder kronor) år 2030.
Var dessa pengar ska komma ifrån är fortfarande oklart.
Den nya avtalstexten har kommit att öka i omfattning, från när diskussionerna inleddes med ett 30-sidigt dokument som en uppföljning på Kyotoavtalet 1997, till att nu i somras ha vuxit till över 200 sidor.
Michael Zammit Cutajar, som leder den 170 man starka grupp som ska föra fram avtalet, är djupt förtvivlad och säger själv att det knappast är någon som orkar läsa igenom avtalet som det ser ut idag. Det är väldigt oklart vad det blir för avtal och i vilken riktning det kommer att gå.
– Kyoto föreskriver minskade utsläpp enbart i industriländerna och att utvecklingsländerna inte ska ha nya åtaganden efter Kyotoperioden 2012, säger Michael Zammit Cutajar till Svenska Dagbladet den 25 juli i år.
Han fortsätter:
– Kyotoavtalet säger också att i-länderna ska ta ledningen i att minska utsläppen och utvecklingsländerna är inte övertygade ännu om att de har gjort det.
Kyotoavtalet har som målsättning att minska utsläppen med 5,2 procent från 1990 års nivåer till 2012, men detta avtal fastställer även att till exempel Australien får öka sina utsläpp med 8 procent!
Det är spänningen mellan industri-länderna och de fattiga länderna som har dominerat medias bevakning. Huvudkonflikten för att få till stånd ett nytt Kyotoavtal står dock inte mellan de rika länderna och de fattiga, utan mellan de olika kapitalistiska blocken, där inget vill ge vika ifråga om sina intressen eller få konkurrensnackdelar. Och i ett desperat försök att garantera företagens vinster fortsätter man att tro på den i Europa misslyckade utsläppshandeln.
Innan helgens G20-mötet i Pittsburgh har FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon hållit ett klimatmöte i New York. Ett möte som många ser som den sista chansen att verkligen få igång klimatsamtalen, men det återstår att se om Ban Ki-moon kan blåsa nytt liv i klimatförhandlingarna. Yvo de Boer, chef för FN:s klimatförändringssekretariat, sa i slutet av augusti att ett avtal kommer att vara omöjligt om inte takten av närmanden ökar.
Nu ökar istället undantagen och kryphålen.
Faktum kvarstår dock: Oavsett om det blir ett avtal eller inte kommer inte toppmötet i Köpenhamn att lyckas med att ställa om produktionen och minska utsläppen i den grad som behövs.
Risken är att ytterligare ett avtal lägger en dimridå av löften om utsläppsminskningar som aldrig kommer att verkställas.
Joel Eriksson
