foto: Natalia Medina
Miguel beskrev det desperata läget i landet.
– Kampen som pågår idag i Venezuela är mellan en borgerlig kontrarevolution av högeroppositionen och en kontrarevolution av Maduro-byråkratin. Arbetarklassen har inga organisationer för att försvara sig. Det vi ser är slutet på vad en del har kallat ”oljesocialism” – att genomföra förbättringar för den fattiga majoriteten baserat på oljeinkomster, utan att röra kapitalismens centrala delar. Men det gick inte och nu kollapsar Venezuela totalt.
Så kommenterade Miguel från Izquierda Revolucionaria krisen i Venezuela när frågan diskuterades på CWI:s sommarskola som ägde rum i Barcelona den 16-23 juli.
Förra veckan utbröt nya våldsamma sammandrabbningar mellan högeroppositionens demonstrationer och säkerhetsstyrkor samt regimvänliga demonstranter.
Den här veckan har oppositionen utlyst en ny generalstrejk, 48-timmar lång, och stora demonstrationer mot den nya konstituerande församling som president Nicolás Maduro ämnar skapa för att skriva en ny grundlag. Valet till Maduros konstituerande församling ska hållas den 30 juli.
Under de senaste månaderna har högern – som hade makten innan Hugo Chavez tog över år 1999 – gjort allt för att störta Maduro. Å andra sidan försöker Maduro och byråkratin behålla makten och kringgå det parlament (nationalförsamlingen) som oppositionen har majoritet i genom att bilda en ny ”konstituerande församling” som de själva kommer att kontrollera.
Samtidigt lider vanligt folk i en extremt svår situation. Det är brist på de mesta. Inflationen som var 300 procent ifjol väntas i år bli 1 000 procent!
– Situationen ändras snabbt. I veckan ägde en 24-timmarsstrejk från högern rum. Nu har parlamentet utsett nya domare till högsta domstolen eftersom de sittande domarna stödjer Maduro. Söndagen den 16 juli genomförde högern en olaglig folkomröstning om den nya konstituerande församlingen. De påstår att 7,1 miljoner röstade nej, men många säger att det inte är sant. EU och USA verkar nu agera för att få bort Maduro, sade William från Venezuela.
– Chavez genomförde sociala reformer, men hans politik zickzackade fram och tillbaka under trycket underifrån av massorna och från Venezuelas kapitalistklass. Under slutet av sin tid gick han och särskilt byråkratin runt honom kraftigt till höger. Chavez efterträdare Maduro vill ha ”statskapitalism” efter rysk och kinesisk modell. Hans första steg blev att ta bort all arbetarkontroll och arbetardemokrati.
–Det pågår just nu en fullskalig kontrarevolution, men alla har ännu inte dragit den slutsatsen.
– Maduro vill skapa en allians med borgerligheten och hoppas att vissa delar av kapitalistklassen litar mer på honom än oppositionen, sade Miguel.
– Men samtidigt förlorar Maduro stöd från de som tidigare stödde chavismen. När högern försökte sig på en militärkupp mot Chavez år 2002 gick exempelvis olje- och industriarbetare samt livsmedelsarbetare ut till hans försvar. Nu har regeringen sparkat 4 000 av dessa livsmedelsarbetare. På stålföretaget Sidor ställde regimen först in ett fackligt val eftersom vänstern skulle vinna och därefter påtvingades arbetarna, med militärens hjälp, ett dåligt avtal.
– Det finns många liknande exempel, vilket gör att arbetarna inte försvarar regeringen, sade Miguel och fortsatte:
– Hur kan regeringen ändå sitta kvar? Det finns en del som ännu anser att man har gjort vissa små framsteg till skillnad från Macris Argentina eller Temers Brasilien där vanligt folk attackeras på bred front. Vidare finns minnet av krisen, revolten och massakern i huvudstaden Caracas år 1989 – då samma reaktionära oligarker som nu leder högern styrde – fortfarande kvar. Därför har högern inte kunnat vinna över arbetarna, som blivit allt mer passiva och uppgivna. För många handlar det endast om att skaffa mat för dagen.
– Det finns en koppling mellan topparna inom militären och chavismen och deras kapitalism. Därför har militären hittills stött Maduro, men militärer som formellt är ”chavistas” kan ändå genomföra en kupp.
– Generalstrejken de närmaste dagarna kan bli avgörande. Högerns förra generalstrejk blev ganska misslyckad och den planerade marschen mot presidentpalatset kunde inte genomföras. Den gången stoppade USA-administationen planen, men nu är situationen annorlunda.
– En viktig skillnad gentemot 1970-talet är att nu är hela det kapitalistiska systemet i kris. Det i sin tur försvårar för borgerligheten att göra som under 1970-talet då man krossade kamprörelserna i blod och upprättade militärdiktaturer, menade Viktor Taibo från Spanien.
Miguel berättade också om möjligheterna att arbeta politiskt:
– För socialister handlar det om att försvara det vi har. Vi förbereder oss för arbete under mer förtryck. Redan nu tvingas vi ibland att arbeta halvt underjordiskt. Kamraterna måste var mycket försiktiga, men vi fortsätter vårt arbete i fackföreningar och kämpar för arbetares rättigheter. Ibland måste vi arbeta genom tillfälliga strukturer för att inte drabbas av attacker, eller sprida våra politiska förslag anonymt, sade Miguel.
Tony Saunois från CWI:s ledning sammanfattade diskussionen.
– I både Brasilien och Venezuela är det katastrofala vänsterreformistiska misslyckanden – Lula i Brasilien och Chavez i Venezuela – som öppnat vägen för högerns valframgångar, även om situationen är tusen gånger värre i Venzuela.
– Men det betyder inte att högerns idéer har ett starkt stöd. Tvärtom. Till exempel kände högerns kandidat i förra presidentvalet, Caprilli, sig tvungen att lova att inte röra en del av Chavez sociala projekt och han vågade inte gå till val på öppet nyliberalt program. Det råder en ideologisk förvirring, men kapitalisterna och borgarna vinner inget bestående stöd.
– Socialister kan inte stödja Maduro som har gått starkt högerut, men kan självfallet inte heller stödja de som vill bli av med honom – deras högerpolitik innebär att läget bara blir ännu värre.
– Vi måste säga som det verkligen är: Venezuela har sett en revolutionär process som har besegrats.
– Arbetarklassen konfronterar en förödande situation. Det är en social kollaps. Det sker fler mord i Caracas än i Bagdad! Människor kan inte få tag i mediciner och mat i ett land som en gång räknades som ett av Latinamerikas rikaste.
– Vad hela situationen visar är vad som kan hända när man försöker göra en revolution till hälften och inte avslutar den. Arbetarna och de fattiga kommer att behöva tid för att återhämta sig från detta bakslag, men det kommer pckså att finnas de som leter efter socialistiska svar och alternativ. För socialisterna handlar det om att behålla de styrkor vi har och hitta de som försöker dra slutsatser av det som har hänt utifrån en revolutionär utgångspunkt. ■
