Kriget mellan houthierna och Saudiarabien eskalerar

Trump upprepar hoten mot Iran om ”förintelse eller uppgörelse”

Kaoset och krisen som orsakats av Trumps och Netanyahus krig mot Iran är långt ifrån över. I sitt tal inför FN hotade Trump med att utplåna Iran och sa också att han trodde att en överenskommelse skulle nås efter det amerikanska mellanårsvalet.

Per-Åke Westerlund, ISA:s internationella politiska kommitté

Samtidigt dras USA:s allierade Saudiarabien, som styrs av Trumps ”nära vän” prins Mohammed bin Salman, in i ett eskalerande krig med houthierna i Jemen, vilket väcker farhågor både för den saudiska regimen och för den globala oljemarknaden.

Kriget mot Iran har pågått i nära sju månader och innebär fortfarande stora risker för eskalering. De auktoritära regimerna i Gulfstaterna vill enligt uppgift nå någon form av överenskommelse med Iran, något som den amerikanska imperialismen inte har lyckats med. Representanter för Förenade Arabemiraten och Iran träffades vid BRICS-toppmötet i Indien, och både Förenade Arabemiraten och Qatar höll tal om detta tema i samband med FN:s generalförsamling. Mest ivrig är den saudiska regimen, som nu utsätts för allt fler attacker från Houthistyrkorna i Jemen.

Kriget mellan Jemens houthier och Saudiarabien

En vapenvila från 2022 mellan Riyadh och houthierna upphörde i juli, då houthierna inledde sina attacker mot oljeanläggningar och hotade sjöfarten genom Bab al-Mandeb-sundet och Röda havet. Den saudiska regimen hade samlat upp till 400 000 soldater i Jemen i väntan på en attack.

Efter veckor av drönar- och missilattacker mot den historiska staden Mocka, känd för sin roll i kaffeproduktionen, kunde houthierna dock avancera, först in i Mocka och sedan i praktiken ta kontroll över sundet. Sedan de anlände dit i mitten av september har deras trupper befäst sina positioner. De saudiarabiskt finansierade trupperna gav upp utan strid och flydde söderut.

För den saudiska regimen är detta ”den största krisen på flera år” (Financial Times). Deras ”nära vän” i Washington vägrade att ingripa. ”När houthierna erövrade territorium i sydvästra Jemen rapporterade den amerikanska publikationen Axios att Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman [MbS, som styr landet]  ringde Donald Trump två gånger förra veckan och uppmanade honom att inleda attacker mot gruppen – men den amerikanske presidenten vägrade.” (Al Jazeera) Istället anordnade Trumpadministrationen separata samtal med representanter för houthierna i Muskat, Omans huvudstad, där Washington fick löfte om att deras fartyg inte skulle attackeras.

Erövringen av Bab al-Mandeb-sundet säkerställdes parallellt med missil- och drönarattacker mot saudiska oljeanläggningar och städer, däribland Riyadh. Ett ödesdigert slag kom när drönare från Iranstödda miliser i Irak tvingade fram en stängning av den viktigaste oljeledningen till hamnarna vid Röda havet. När Saudiarabiens oljeexport genom Persiska viken blockerades av Iran utgjorde denna oljeledning och hamnen i Yanbu vid Röda havet en alternativ transportväg. Ändå sjönk den saudiska oljeproduktionen från 10,2 miljoner fat per dag före kriget till 6,2 miljoner fat i augusti, den lägsta nivån på 36 år. Den 22 september rapporterades det att det kommer att ta 6-8 veckor innan rörledningen kan öppnas igen, med en transportkapacitet på 4 miljoner fat per dag. Det behöver knappast sägas att den då kan komma att attackeras på nytt.

MbS-regimen i Riyadh har intensifierat sina luftangrepp mot Houthiområden. Redan nu har 125 000 människor flytt från sina hem under den nuvarande eskaleringen, vilket läggs till de 5 miljoner som blivit fördrivna av kriget sedan 2014. Att tvinga bort houthierna från sundet kommer att kräva en omfattande krigsinsats. Detta skedde 2015, då houthierna tvingades bort efter 1,5 års krig. Men vid den tiden var alliansen mellan Saudiarabien och Förenade Arabemiraten i Jemen fortfarande intakt. Förra året ledde en konflikt mellan de två Gulfstaterna till att det av Förenade Arabemiraten stödda Södra övergångsrådet upplöstes.

USA:s stöd till saudierna, som formellt säkrades i ett försvarsavtal som undertecknades i november förra året, är begränsat till underrättelserapporter. Storbritannien erbjöd nyligen stöd i form av ett enda stridsflygplan för lufttankning. De senaste försvarsavtalen mellan Saudiarabien, Turkiet och Pakistan innebär inte heller att de sistnämnda kommer att ingripa i detta krig. Utgången av en fullskalig saudisk offensiv är därför inte given och kan medföra ännu större hot mot landets oljeproduktion. Houthiernas attacker har visat på en del av samma förbättrade kapacitet som de iranska drönarna och missilerna.

Att inte gå till fullskalig attack mot houthierna kommer dock att tvinga Riyadh till stora eftergifter. Houthierna kräver ”fri trafik vid flygplatser och hamnar under deras kontroll, att Riyadh betalar ut löner i houthikontrollerade områden och ger dem tillgång till Jemens oljeintäkter” (Financial Times). Även med en sådan överenskommelse skulle houthierna fortfarande kontrollera sundet på ett liknande sätt som Iran kontrollerar Hormuzsundet, och hotet om nya attacker mot saudiska oljeanläggningar skulle kvarstå. MbS står inför ett mycket svårt val och kanske till och med sätter sitt hopp till någon form av överenskommelse med Iran för att försöka säkerställa ett visst sken av stabilitet.

För världsekonomin är denna konflikt nu lika brådskande som kriget mot Iran. De är förstås djupt sammankopplade, men som houthiernas krav visar har de sin egen agenda. Houthierna ingrep inte heller omedelbart efter USA:s och Israels attack mot Iran. Med krisen i Röda havet har de nu placerat sig själva i centrum för oron över olje- och energipriserna, där råoljepriset steg till över 110 USA-dollar per fat förra veckan och nu ligger kring 90-talet dollar.

Trump och Iran

Trumps krig mot Iran har resulterat i ett nederlag när det gäller alla de uttalade målen. Avtalet om Grönland, som slöts efter en rad militära hot, ger i princip samma resultat. Grönlands och Danmarks rättigheter är oförändrade genom avtalet, som för tillfället ger USA två nya militärbaser – något som redan var möjligt på grundval av det avtal som slöts på 1950-talet.

Parallellt med de upprepade hoten om att utplåna Iran i FN rapporterade Trump om nya direkta samtal med iranska företrädare. Irans president, Masoud Pezeshkian, fick också tillstånd att närvara vid församlingen i New York. Irans utrikesminister Abbas Araghchi träffade Trumps sändebud Steve Witkoff. Under samtalen ställde Iran flera krav i utbyte mot ett avtal. ”Enligt iranska statliga medier omfattar villkoren ett omedelbart upphävande av sjöblockaden, omedelbar frigivning av frysta iranska tillgångar samt ett slut på kriget på alla fronter där ’motståndsrörelsen’ är inblandad. Iranska statliga medier uppgav att villkoren förmedlades till Witkoff under mötet och att de låg till grund för hans godkännande av en begäran om att träffa Araghchi.” (Middle East Monitor)

Både i Washington och i Gulfregionen växer trycket på ett de facto-tillbakadragande från USA:s sida. De politiska, ekonomiska och militära kostnaderna är enorma och ökar. Den amerikanska imperialismens förlust av anseende i den dominerande imperialistiska konflikten med Kina är enorm, trots att Peking praktiskt taget inte gör någonting i form av en motoffensiv. Om en överenskommelse om tillbakadragande kommer att nås är dock fortfarande inte avgjort.

I Mellanöstern som helhet har kriget mot Iran ökat lidandet och förtrycket. De kommande valen i Israel kommer inte att sätta stopp för de fortsatta folkmordsliknande attackerna mot Gaza och det ständigt ökande våldet från bosättarna och den israeliska armén mot palestinierna på Västbanken. För arbetande människor i regionen måste kapitalismen och imperialismen bekämpas genom en gemensam kamp, beväpnad med ett revolutionärt socialistiskt program som vänder sig till arbetare världen över.